Modern vandringssägen om Paul McCartney

Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.

Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Sedan dess har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:

* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.

* Om man viker ut LP-omslaget till ”Sgt Pepper”, ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för ”officially pronounced dead” (”officiellt dödförklarad”).

* På the White Album ska man på låten ”I’m so tired” kunna höra Lennon säga ”Paul is dead, miss him, miss him” om man spelar låten baklänges.

* I slutet av ”Strawberry fields”, efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger ”I buried Paul” istället för ”Cranberry saus”.

* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.

* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det ”Without you”.

Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.

Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live

Vad berättarfestivalen betytt för mig

Målaskogs skola

Ett av de mest avgörande ögonblicken i mitt liv var när jag satt i Målaskogs gamla skola och lyssnade på berättelser.

Låt oss ta historien från början.  Året var 1990. Jag var nybakad fritidspedagog och brukade roa mig med att hitta på fantasihistorier för mina fritidsbarn. En dag läste jag i min facktidning att Nordens första berättarfestival skulle hållas i småländska Ljungby. Jag bestämde mig för att åka dit.
Jag minns att jag häpnade över det stora antalet berättare som samlats. Fanns det så många som älskade att berätta, jag som trott att jag var ensam om den passionen. Några hade till och med slutat sitt gamla jobb och arbetade numera som sagoberättare
- Va, tänkte jag. Kan man arbeta som sagoberättare.
Så kom natten då vi satt utmed skolsalens väggar och tittade på varandra. Först var det lite avvaktande, men Göran Palm tog ledningen med van hand och sa:
- Föreställ er nu att det går en ängel runt i rummet, snart lägger den sin hand på någons axel och känner man den handen är det bara att börja berätta. Det dröjde nu inte länge förrän den första historien kom, därefter strömmade de fram likt en vårflod.
Flera av historierna minns jag än idag. Margareta Larson berättade om den hoppande musen, Carina Fast bjöd på ”Flickan och björnen”, Anders Granström sa att han lyssnat fram sin saga. Göran Hemberg ordmålade en vacker Karen Blixen novell och Mats Rehnman berättade om Kejsaren som sökte lyckan,
Själv var jag tyst hela natten. Likt en svamp sög jag i mig varje ord. Jag hade aldrig hört någont liknande. För mig var det helt revolutionerande att man kunde levnadsgöra och måla med ord på det viset. Väl hemma igen berättade jag för min barngrupp. Det blev mina enkla varianter på de mästerverk jag hört. Någonstans inom mig hade det vuxit fram ett beslut; en dag skall jag arbeta som sagoberättare. Nu gör jag det

Spännande projekt på Hjortbergsskolan i Ljungby

Lärarna på Hjortbergsskolan tog för en tid sedan initiativ till ett samarbete mellan skolan, Sagomuseet och stadens konstmuseum. Utgångspunkten var det faktum att skolan har många elever med rötter i ett annat land. Ur detta föddes idén att arbeta med sagor från några av dessa länder. Vi bestämde att jag skulle inleda med en berättarföreställning där det berättades sagor från Kina, Vietnam, Irak och Afghanistan.
Därefter fick årskurs ett och fyra skapa egna sagor som var inspirerade av det de hört. Med hjälp av dessa sagor skapar eleverna nu en pjäs, en skuggspels-föreställning och ett ljud/bildspel. Här är en av sagorna som eleverna själva skapade:

Sagan om Raisa och jätten
Det var en gång för längesedan en flicka som hette Raisa. Hon bodde i Afghanistan, i en stor villa.
Hon tyckte om att umgås med sina katter. De pratade hon dari med hela dagarna.
Hon umgicks också med en doktor som bodde i huset. Han tog väl hand om hennes katter.
I huset bodde även kungen. Kungen älskade att måla tavlor som föreställde allt guld som han ägde.
En dag var alla samlade i huset. Raisa talade mer dari än någonsin med sina katter, Doktorn undersökte samtidigt öronen på de små djuren och kungen gjorde den vackraste guldtavlan han någonsin gjort.
Då hördes plötsligt ett förfärligt oväsen utanför huset. Det brakade och smällde och någon skrek. In kom en rånare . Han hade med sig en jätte. Rånaren ropade högt:
- Visa mig vad guldet finns!! Annars skickar jag jätten på er!!
Kungen blev livrädd, tog tavlan i hand och sprang därifrån.
Doktorn blev lika rädd han. Han ringde polisen, men fick inget svar.
Katterna blev så skrämda att de sprang in i en korg och gömde sig
Raisa blev inte rädd. Hon kom på att hennes farmor lärt henne hur man besegrar en jätte.
Hon sprang ut genom en bakdörr i villan, nedför den stora backen och raka vägen till kamelmarknaden. Där köpte hon den största dromedar som fanns, satte upp på djurets rygg och red hem igen, rakt in i huset.
När jätten fick syn på dromedaren skrek han ut sin skräck. Jättar är nämligen väldigt allergiska mot kameler. Stora, röda bölder slog ut på jätten och han sprang från huset så fort han kunde.
När nu rånaren var ensam, var han inte så modig längre. Han tittade vettskrämd på den stora dromedaren och tog till flykten han med.
Efter en stund kom kungen tillbaka till huset. Han och doktorn tackade Raisa för att hon varit så modig
- Tänk att du räddade allt mitt guld, sa kungen
- Men, var har du ditt guld, undrade Raisa
Kungen lyfte då på locket till husets stora soffa och där i låg massor av guld. Raisa fick en del och blev mycket rik.
Sedan den dagen gjorde våra vänner åter det de tyckte bäst om. Raisa, doktorn och kungen satt i den stora soffan och klappade var sin katt. Samtidigt pratade Raisa dari, kungen målade tavlor, och doktorn rensade kattöron.
Ibland när de skulle ha extra kul, spelade de kort ihop.
Ja, det hör ni ju alla, att de levde verkligen lyckliga i alla sina dagar.

Att skapa egna berättelser

Många av oss muntliga berättare duktiga på att återberätta och bearbeta traditionella berättelser, såsom folksagor och sägner. Däremot är det mindre vanligt att vi hittar på egna berättelser, så som författare och filmare har gjort i alla tider.
Visst finns det ett antal berättare som ljuger ihop skrönor och skapar andra berättelser. Jag tror ändå att den övervägande majoritet av muntliga berättare känner sig lite främmande och osäkra när det gäller detta mer fria skapandet. Det vore därför på sin plats att ägna lite uppmärksamhet åt hur man kan skapa en berättelse.

Jag tänkte använda den novell jag skrev på bloggen här om dagen som exempel. Den heter Farfar och pustandet och går att läsa här.
Det är en berättelse som är skriven i jagform men den handlar inte om mig och inte om min farfar heller. Jag hade ingen kontakt med min farfar, växte inte upp på landet och hade ingen granntant att spela fia med. Ändå bygger berättelsen mycket på egna erfarenheter. När jag skrev den hade min far nyligen gått bort efter en längre tids sjukdom. Under delar av sin sjukdomstid bodde han hos mig och min familj. Min då sjuåriga dotter fick känna på hans rädsla och hur farfars personlighet förändrades under sjukdomförloppet. Slutligen fick hon se honom på sjukhuset samma dag han dog.
Ungefär ett år efter pappas död fick jag, på en skrivarkurs, följande uppdrag:
”Skriv en berättelse utifrån ett barns perspektiv om döden.”
Jag hade haft många samtal med min dotter om farfar, sjukdom och död. Det kändes naturligt att ta våra erfarenheter in i novellen, men det kändes för personligt att skiva om mig, min dotter och min pappa.
Därför valde jag att hitta på en farfar, ett jag och en plats jag aldrig bott på. Känslorna och tankarna bygger dock helt på egna erfarenheter. Ett problem dök upp när jag skulle berätta historien inför publik. Den var ju skriven som novell, för att kunna berätta den på scen fick jag förändra språket en hel del.

Ja, så gjorde jag. Hur gör du när du skapar egna berättelser? Svara gärna i kommentarerna eller kontakta mig så får du skriva en egen artikel på temat.
mikael.thomasson@sagobygden.se

Spotify-Berättelser

Numera kan man lyssna till muntliga berättelser på Spotify. Jag har gjort en spellista med berättelser i olika stilar. Klicka på rubriken

FARFAR OCH PUSTANDET

En dag kom farfar hem och sa att han skulle dö.
Jag hade sett att han gått dåligt och hört honom pusta och stånka, men det trodde jag alla gamla gjorde.
Jag och pappa bodde i ett hus på landet, alldeles bredvid – i lillstugan – bodde farfar. Varje morgon hjälpte jag honom att mjölka korna och sedan följde han med mig till skolbussen, där han gav mig en stor kram. På kvällen spelade alla karlarna – som farfar sa – ”finns i sjön”, jag vann alltid. På lördagar åt vi middag i farfars stora kök och jag fick farfars hemmagjorda saft.
Men den här lördagen hade han och pappa åkt in till doktorn för att fråga om det där pustandet och stånkandet. Och nu stod farfar där i köket och sa att han skulle dö.
Jag kände hur det sved till i magen och jag tänkte på den där döda gråsparven jag sett här om dagen. Den hade inga ögon kvar och flugorna surrade runt den. Skulle det surra flugor runt farfar också. Pappa tittade på mig med ledsna ögon och sa att han kunde berätta min favoritsaga, den om soldaten, men jag sprang ut.

Tobias, Johan och jag spelade fotboll, men hela tiden tänkte jag på farfar.
- Tänk om han hinner dö innan matchen är slut.
När jag kom hem så levde farfar fortfarande. Han dog inte nästa dag och inte nästa heller. I jättemånga dagar levde han och allt var nästan som vanligt. Kanske skulle han leva till jul, så han kunde ge mig dom där puttekulorna han lovat.
Men när sommaren var slut var inte farfar som vanligt. Han sa att det nog var bäst att jag fick kulorna redan nu och han log inte som förut när jag lekte indian och cowboys i huset. Istället blev hans panna alldeles skrynklig och han skrek:
– Sluta!
Pappa kom springande och tog mig hårt i armen.
– Du måste lämna farfar ifred. Jag säger det nu lugnt och sansat, sa han och lät arg.

Den kvällen grät jag i min säng. Ingenting var som vanligt.
Pappa kom och tog mig i knät och sa att vi alla var rädda och när man är rädd blir man lätt arg. Sedan berättade han min favoritsaga- den där om soldlaten – men jag somnade innan den var slut.
På natten – mitt i en rolig dröm- vaknade jag av sirener. Jag gick ner för trappan . Pappa grät.
-Du får vara hos tant Karin, sa han Jag måste åka med farfar till sjukhuset.

Tant Karin hade långt grått hår och luktade bullar. Hela dagen åt vi bullar, spelade fia och pratade om farfar. Det var precis när jag vunnit över Karin för tredje gången som pappa ringde.
– Farfar är död, sa han. Sedan blev det tyst.
-Jag vill se honom, skrek jag in i luren.

Sjukhuset var stort och vitt och luktade nystädat. Pappa kramade mig hårt och det gjorde ont i magen igen.
Farfar låg ensam i ett rum med levande ljus. Han hade vit skjorta och slätkammat hår och inte en enda fluga flög runt honom. Han såg nästan glad ut.
När vi åkte hem så tänkte jag på min favoritsaga . Den om soldaten som skulle gå till dödsriket.
Han fick välja mellan den breda vägen och den smala krokiga. Farfar valde nog den krokiga, Kanske var det därför han pustade och stånkade så.

Sällskapsspel och lekar som utvecklar språket

Julhelgen är sällskapsspelens och lekarnas förlovade tid. Så är det i vår familj och jag tror många känner igen sig. Plötsligt får man en massa ledig tid som man kan ägna åt umgänge. Vad är väl bättre då än att umgås med hjälp av sällskapsspel? Här kommer några favoritspel hos familjen Thomasson. Att alla är språkspel säger väl en del om vår familj.

Hel och halvspöke
En lek som går till på följande sätt:
Person 1 säger en bokstav. Person 2 skall säga en ny bokstav som skall kunna bilda ett ord tillsammans med första bokstaven. Han får dock inte avsluta ett ord. Leken går sedan vidare och varje ny person skall lägga på en bokstav utan att avsluta ordet. Den som avslutar ett ord förlorar.

Rappakalja
Är ett  spel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord. Orden är sådana som gemene man vanligtvis inte känner till. Det är meningen att man på ett övertygande vis ska ljuga ihop en förklaring, snarare än att svara rätt. Rappakalja kan köpas som sällskapskapspel, men vi började spela det med hjälp av lexikon. Man tog helt enkelt var sin del av lexikonet och letade upp ord som man gissade att ingen visste betydelsen av.

Story cubes
Ett spel med nio tärningar. Varje tärning innehåller sex bilder. Målet är att berätta en historia som väver in alla nio bilder som kuberna visar.
Köp Story cubes här

Om personen vore…
Ett spel med personnamn. Du väljer ett namn på en frånvarande vän, kändis,  eller påhittad figur. Dina medspelare skall nu lista ut vilken person du valt, men inte genom att ställa de vanliga 20 frågorna. Istället ber de dig att likna din person vid något omänskligt.
Till exempel:  Om din person vore en väska, vilken väska vore hen då? Den som först kan lista ut vem du tänker på vinner.

Nyord

Har drabbats av conversesjukan, så jag sitter här i köttrymden och lyssnar till en fysisk CD
Nä, allvarligt talat, så tränar jag in lite nyord till nästa berättarföreställning. Vill du också göra det? Kolla då in Språkrådets nyordslista 2012

Storytelling i New York

Nu i juletid hinner jag läsa alla de där tidningarna som samlats på hög. En av många är ”Språk Tidningen”. Det är en fantastisk skrift som tar upp språket ur flera synvinklar. I deras februarinummer hittade jag en spännande artikel om muntligt berättande i New York. Där beskrivs bland annat hur de tävlar i livsberättande

Läs artikeln här

Bergtagning i juletid

Här kommer en gammal sägen från Hålta socken, i nuvarande Kungälv. Den är ursprungligen berättat av August Hansson, född år 1844 i Hålta/ Mikael

För längesedan var det en flicka som skulle mjölka i skogen. Bäst hon satt där kom det ut en gubbe ut i Pickelhätta och drog henne in i  närmsta berg. Där fick hon va ett helt år  med trollgubben och hans kärring.  Men på julafton släpptes flickan ut för att hon skulle gå efter brännvin till bergsfolket.
Hon fick lova att inte berätta för någon levande människa om var hon varit.
Väl hemma tog hennes fästman emot henne med massor av frågor, men hon svarade  inte, upprepade bara samma ord:
- Ge mig brännvin
Men när gårdens katt  kom fram och strök sig utmed benen, fick flickan  en idé. Hon tog upp  katten i famnen och berättade för honom allt vad hon varit med om. Då hade hon ändå inte berättat för någon levande människa. Folket på gården hörde förstås varenda ord och det bestämdes att tösen skulle stanna inne och inte gå med något brännvin till trollen.

Efter en tid tyckte dock flickan  synd om bergsfolket och gick därför  dit med brännvinet en mörk natt.
- Jag lägger buteljen utanför berget och går hem igen, tänkte hon
Plötsligt kom gubben med pickelhätta ut , fick tag i hennes hand och drog flickan in mot berget. Flickans  fästman hade följt efter och fattade nu tag i hennes andra arm. Det blev det en dragkamp som höll på att klyva tösen på mitten.
Då hördes trollkärringens röst innifrån berget:
- Släpp na!
Gubben med pickelhättan lossade sitt grepp och det unga paret kunde rusa hem.

Flickans hand blev sig dock aldrig lik. Hela livet såg den liksom vissen ut.