Näktergalen

En dag, när jag väntade på bättre tider, fann jag bland Västmanlands sägner en som handlar om näktergalen. Den vill jag gärna dela med er nu när vi snart är inne i näktergalens tid.

Då näktergalen bodde i Paradiset var han en guldglänsande fågel i silverskrud som varje kväll sjöng Eva i sömn. När dagen kom då Adam o Eva utvisades ur Paradiset ville näktergalen följa dem. Vid porten stod en ängel o hejdade henne.
”Stanna här hos oss.” bad ängeln.
”Vem ska då sjunga fru Eva i sömn?” svarade näktergalen.
Ängeln log milt och sa: ”Låt mig då göra dig en kärlekstjänst.” Så sträckte han ut en hand och smekte näktergalen och den guldglänsande silverskruden blev till brungrå fjädrar.. Näktergalen förstod inte ängelns kärlekstjänst men flög glädjestrålande efter.
Ju längre bort Adam och Eva kom från Paradiset ju mer hårdnade deras hjärtan. Bland människorna fick de arbeta i sitt anletes svett och näktergalens sång berörde ingen längre i stället började man jaga och döda den lilla fågeln. Näktergalen fick fly från sina fienden och gömma sig långt inne i buskarna. Där i buskarnas brungrå mörker syntes inte näktergalen och hon förstod till slut ängelns kärlekstjänst. Än idag sjunger hon sin tacksägelse till Paradisets portvakt.

Bokrecension: En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

 Ester Blenda Nordström skrev för hundra år sedan om sin tid som piga i Sörmland. Nu har boken givits ut på nytt.

 

Ester Blenda (23år) arbetade på Svenska Dagbladet 1914 som journalist. Hon söker arbete som piga på en gård i Sörmland. Meningen är att hon vill göra ett reportage för att skildra pigornas och drängarnas liv på landet. För att inte Ester Blenda ska bli avslöjad, skaffa hon sig ett falskt namn och en förlovningsring. Hon ska nu låtsas ha en fästman.  Hon kan ju inte vara så fin om händerna heller! Då rengör hon en bilmotor dagen innan hon åker. Hon ser till att oljan tränger in i alla porer och nagelrötter.

Bonden Berg ifrån Taninge hämtar henne vid stationen just valborgsmässoafton 1914. Ester Blenda lär nu känna hela hushållet, hon delar säng med pigan Anna som hela tiden ger Ester Blenda order var som ska göras och inte göras. Upp halvfem varje morgon, koka kaffe, mjölka, se till småbarna, städa. Då får hon lära sig att det viktigaste städverktyget är disktrasan! Den används flitigt. Den var tvättlapp åt barnen, man torkade golven, dammade med den, torkade köksbordet…

Ester Blenda förstår att man inte tvättar sig själv varje dag på landet. Hon smyger iväg ner till brunnen för att tvätta sig i smyg. Men då kommer pigan Anna och säger:- Är du tokig, stå här på morgonen och tvätta dig, det är ju bara torsdag idag vet ja! Varför är du så fin å dej?

Ester Blenda beskriver i sitt reportage vad man åt, hur drängar och pigor arbetar, hur man roade sig  på lördagskvällen, om kärlek och livet.

En underbar bok om en annan tid. Om livet på landet för 100 år sedan. Tankeväckande, humoristisk!  När Ester Blenda arbetat en månad på gården så säger hon upp sig.

När boken ”En piga bland pigor” kom ut blev Ester Blenda en kändis. Boken blev både teater och film.

Så här i efterhand så kallas denna metod att ”Wallraffa” troligen så var Ester Blenda den första svensk som gjorde ett sådant reportage. Kanske skulle det istället heta att ”Nordströmma”.

Läst boken har:

Siw Svensson
Under berättarfestivalen håller Siw i en resa i  bland annat Ester Blenda Nordströms fotspår den 16/6. Läs mer om det här

 

 

Berättelsens kraft

Jag läser Jeanette Wintersons självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal. Det är en omskakande skildring om uppväxten med en tyranniska moder och en tigande fader. Böcker blir tidigt ett andningshål, en tillflykt och en frihet för det lilla barnet Jeanette. Winterson formulerar målande vad berättelser kan betyda. Här är några citat från boken.

… min mor ville inte att böcker skulle hamna i mina händer. Hon kom aldrig på tanken att det var jag som hamnade i böckerna – att jag placerade mig inne i dem för att ha mig själv i tryggt förvar.

En bok är en förtrolla matta som kan flyga iväg med en någon annanstans. En bok är en dörr. Man öppnar den, man stiger in genom den. Kommer man tillbaka?

Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är. Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

Skönlitteratur och poesi är doser, mediciner. Vad de läker är den ränna som verkligheten tillfogar fantasin.

Berättelsen passerar tröskeln från min värld till din. Vi möts på berättelsens trappsteg.

Kloka ord

Talesätt, ordspråk, aforismer och kloka ord är också en del av den muntliga berättartraditionen. Vi trillade över Gustaf Mahlers kloka ord om tradition och blev sugna på att bjuda på fler tänkvärda uttryck. Här är några. Fyll gärna på med fler i kommentarfältet.

Tradition är att hälla lågan vid liv, inte att tillbedja askan/ Gustaf Mahler

Det är bättre att hålla munnen stängd och låta folk tro att man är en idiot, än att öppna den  och visa dem att de har rätt /Mark Twain

Optimisten har lika ofta fel som pessimisten, men han har mycket roligare

Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta./Swahili-ordspråk

Att undervisa är inte att fylla en vas, det är att tända en eld

Att våga är att tappa fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Den som alltid vet bäst lär sig aldrig något.

Möten med minnen

Föredragshållarna samlade

Den 29 april var det ett seminarium och workshop på Sagomuseet med namnet Möte med minnen.
Det är bl.a Alzheimerfonden som genomför ett unikt landsomfattande projekt som riktar sig till människor som drabbats av någon form av demenssjukdom.
Projektet kommer att pågå på några utvalda museer i Sverige mellan 2013 och 2015.
Museipersonal kommer att utbildas hur man bemöter demenssjuka och hur man kan specialanpassa programmet så att museibesöket blir en positiv upplevelse och att man genom föremålen kan nå fram till de demenssjuka.
En sådan seminariedag var det på Sagomuseet den 29 april.
Ca 20 personer från olika museum, vården och andra intresserade deltog i seminariet.
Jeanette Rangner Jacobsson , konstpedagog Nationalmuseum presenterade Möte med minne genom att berätta om projektet och hur det kom till Sverige.
Meg Nömgård, museichef på sagomuseet berättade om sina erfarenheter från liknade projekt.
Hon refererade flera gånger till projektet ”Kommer du ihåg” där hon påpekade det viktiga i att alla runt en demenssjuk person är aktiva i arbetet med personen.
Bl.a. berättade hon om hur man i England använder berättelser och gör teater av dem.
Bente Rasmussen, Silviasyster berättade om vad det innebär att leva med en demenssjukdom och hur vi bäst bemöter personer med demensdiagnos.
Hon menade att det är viktigt att man bemöter med respekt, stöttar till självständighet och självbestämmande samt låter den demenssjuke vara delaktig i beslut.
Helena Gustavsson är 54 år och 2012 fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.
Hon var med på Sagomuseet och berättade om hur det är att leva med en demenssjukdom.
Hon beskrev vilket kaos hon hade innan hon fick diagnosen men hur hon idag tack vare struktur på dagen lever ett någorlunda bra liv.
Det är inte bara jag som är drabbad sa Helena utan det är hela min familj som får leva med Alzheimers.
Jeanette Rangner Jacobsson avslutade dagen med workshop för de deltagare som kommer att ha museiguidningar för personer med olika demenssjukdomar.
Några av tipsen vi fick var att förbereda i god tid och försöka hålla en röd tråd genom visningen och informera alla övriga anställda på museet att det är en grupp med demenssjuka som kommer.
Använd inte uttryck som höger och vänster utan visa konkret vad du menar.
Se till att det är lugnt på museet och tala tydligt och långsamt.
Låt besökarna betrakta föremålen och låt det ta tid samt ställ ja och nej frågor.
Glöm inte att ha ögonkontakt med besökarna.
Visa hellre få föremål där det finns plats för diskussioner än många snabba vilket ofta blir förvirrande.
Mycket bättre att det flera bra museibesök än ett långt som oftast blir tröttande för de demenssjuka.
Ja detta var bar en bråkdel av allt som vi deltagare fick med oss från dagen i Möte med minnen.
Nu är det dags för oss på Sagomuseet att arbeta vidare med den kunskap vi fått och bjuda in Kommunen och övriga intresserade att vara med att genom Möten med minnen ge människor med demenssjukdomar ett aktivare och mer stimulerande liv.

Agneta Json Granemalm

Berättelser ur bakfickan

SVT har utvidgat sitt öppna arkiv. Mängder av gamla TV-program visas i sin helhet. Bland annat kan du se nästa alla de berättarprogram som sändes under 80-talet med rubriken : ”Berättelser ur bakfickan”. Programmen byggde på att en grupp författare samlades runt elden och berättade, denna gång utan bok.
Klicka på länken nedan. Lyssna och njut.

Berättelser ur bakfickan

Modern vandringssägen om Paul McCartney

Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.

Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Sedan dess har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:

* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.

* Om man viker ut LP-omslaget till ”Sgt Pepper”, ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för ”officially pronounced dead” (”officiellt dödförklarad”).

* På the White Album ska man på låten ”I’m so tired” kunna höra Lennon säga ”Paul is dead, miss him, miss him” om man spelar låten baklänges.

* I slutet av ”Strawberry fields”, efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger ”I buried Paul” istället för ”Cranberry saus”.

* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.

* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det ”Without you”.

Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.

Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live

Två fantastiska år

Projektet ” Utveckling av kultur- och museipedagogik för alla” är nu avslutat. Under två år har vi arbetat med personer med funktionshinder från särskolan och Kulturfabriken i Ljungby.
Arbetet har följts av Elisabet Frithiof, universitetslektor på Institutionen för pedagogik vid Linneuniversitetet i Växjö. Hennes iakttagelser och slutsatser finns att läsa i forskningsrapporten ”Kultur för alla, funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet”. Information och beställning: Lnu.se
En handledning för skolpersonal och berättarpedagoger kommer att finnas som en pdf-fil på vår hemsida.
Museets guidehandledning har omarbetats till en lättläst variant , och kan också användas som ett enkelt studiematerial. Finns att låna på Sagomuseet.
En lättläst bok: Det var en gång, utflykt i Sagobygden finns att köpa på Sagomuseet
En lättläst version av vår hemsida kommer att arbetas fram under året.
Jag är numera pensionär men kan kontaktas via evaorolf@yahoo.se
Vänligen
Eva Andersson

Prata med sagorna

Vintern har blivit lång. Allt jag skulle göra utomhus måste skjutas upp. Under tiden pratar jag med sagorna. En del av dem svarar direkt. Det är sådana sagor där jag lite kan känna igen mig. Berättar jag någon av dem blir det alltid en extra gnista.

Som den om prinsessan. Hon hade en smal ring av silver, men den försvann. Nu tror ingen på att hon är en riktig prinsessa. Hennes klänning är torftig, håret är trassligt. Folk tar henne för en lögnerska. Nu måste hon ge sig ut på en lång, lång vandring. Någonstans måste ringen finnas. Jag står och berättar det här och i det ögonblicket är jag prinsessan.

En annan gång så ”är” jag det lilla äppelträdet. Han som såg sin barndomsvän granen, växa sig större och ståtligare för varje år som gick. Själv tycktes han stå stilla i växten. ”Ser du inte stjärnorna?” hojtade granen så glatt däruppe. Nej, det lilla äppelträdet kunde inte se stjärnorna….

Och sagan om de tre barnen som gömde sig under ett paraply mot den rasande jätten. Det är ju vi, mina småbröder och jag. Vår pappa hade sina vredesutbrott. Då var det bäst att hålla sig undan. Men fanns det inte ett hål i paraplyet? Så att jätten kunde titta in på barnen? Minns inte exakt hur det var, bara att den sagan tog tag.

Jag var med när prinsessan Rapunzel satt inspärrad i det höga tornet utan dörr. Varje dag släppte hon ner sina långa flätor och då kom en vederstygglig trollpacka klättrande upp. På så sätt fick Rapunzel sin mat. Men en dag var det någon helt annan som kom klättrande, en fager ung man och livet tog genast fart.

Snögubben kan jag inte hoppa över. Han blev i all hast hopkladdad av några barn. Vad ingen förstod var att Snögubben hade en själ, kunde både tänka och längta. Det här är en riktigt sorglig historia och jag får hålla i mig. Berätta den lite med en klackspark, precis som sagans författare HC Andersen gör.

En annan saga av Andersen: den om tekannan. Nej, jag kan inte känna mig i denna uppblåsta tekanna med sina påmålade rosor. Men hon har vissa drag gemensamma med min lätt högfärdsgalna farmor. Därför blir det extra roligt att berätta.

En annan gång är jag Minokichi, han som gifte sig med Snökvinnan utan att veta vem hon var. De fick till och med flera barn. Först efter flera år uppdagades allt. Då fick han se hur hennes ansikte förvreds, ögonen började rulla och hennes tänder blottades i ett djävulskt grin. Svärande och gormande for hon runt, så blev hon till en vit liten rök och försvann upp i skorstenen.

Eller Vasilisa, som skulle till hemska häxan i djupa skogen och låna eld. Efter många fasor och umbäranden fick hon till sist med sig två glödande dödskallar. Men det här har jag aldrig berättat. Jag kan inte ”bli” Vasalisa, till det är jag alltför harig. Jag har heller aldrig berättat Riddar Blåskägg. Men Prins Hatt under jorden! När den unga kvinnan sitter där på sängkanten. Hon är strängt förbjuden att se sin makes ansikte. Men hon måste titta, bara måste. Tyst och försiktigt tänder hon ett stearinljus, lutar sig fram, hennes hand skälver till….när jag kommit så långt i berättelsen reser sig nackhåren på alla åtta.

Sagorna pratar med mig, det tar visst aldrig slut. Nu har det blivit morgon. Jag lämnar min skrivplats och tassar ut. Gryningen är grå, marken frusen och det snöar lätt. Är det Fimbulvintern som kommit? Påskafton idag. Tranorna borde ha dansat, men kylan släpper inte. Det går nog att hitta en saga om det också. Hitta eller hitta på.

Anna Lilljequist

Långfredag

Sist upp denna morgon kallas för Långlaten.

Läs här om långfredagen, en repris från 2011: http://sagomuseet.wordpress.com/2011/04/22/langfredag/