Näktergalen

En dag, när jag väntade på bättre tider, fann jag bland Västmanlands sägner en som handlar om näktergalen. Den vill jag gärna dela med er nu när vi snart är inne i näktergalens tid.

Då näktergalen bodde i Paradiset var han en guldglänsande fågel i silverskrud som varje kväll sjöng Eva i sömn. När dagen kom då Adam o Eva utvisades ur Paradiset ville näktergalen följa dem. Vid porten stod en ängel o hejdade henne.
”Stanna här hos oss.” bad ängeln.
”Vem ska då sjunga fru Eva i sömn?” svarade näktergalen.
Ängeln log milt och sa: ”Låt mig då göra dig en kärlekstjänst.” Så sträckte han ut en hand och smekte näktergalen och den guldglänsande silverskruden blev till brungrå fjädrar.. Näktergalen förstod inte ängelns kärlekstjänst men flög glädjestrålande efter.
Ju längre bort Adam och Eva kom från Paradiset ju mer hårdnade deras hjärtan. Bland människorna fick de arbeta i sitt anletes svett och näktergalens sång berörde ingen längre i stället började man jaga och döda den lilla fågeln. Näktergalen fick fly från sina fienden och gömma sig långt inne i buskarna. Där i buskarnas brungrå mörker syntes inte näktergalen och hon förstod till slut ängelns kärlekstjänst. Än idag sjunger hon sin tacksägelse till Paradisets portvakt.

Änglar och demoner (1)

Ekoxen

Det sägs att världen blev skapad av Gud och Lucifer tillsammans. Detta är förklaringen till att det finns både goda och onda ting på jorden. När verket var avslutat gick vår Herre och tvättade sina händer, så som vi alla gör efter arbetet. Av vattenstänken som uppstod vid det tillfället föddes änglarna. Lucifer såg vad som hände och då, tvättade även han sina händer. Avundsjuk och ambitiös, som han är, stänkte han en massa vatten omkring sig. Följden blev att det skapades flera djävlar än änglar.

I början fanns det ingen skilland mellan de två skarorna. Förutom den att änglarna var vita till färgen, och djävlarna var svarta. Alla bodde i himlen och var och en lovprisade sin egen herre. Änglarna tjänade Gud, medan djävlarna prisade den Onde. Då kände vår Herre att Han inte ville att hans folk skulle beblandas med de andra. Därför steg Han upp och bosatte sig i den nionde himlen. Lucifer, som önskade härska över hela jorden, blev kvar med sina hjälpare på första våningen himlen.

Gud, i sin stora barmhärtighet, tilldelade sedan varje människa en skyddsängel. Den skulle lära henne att göra goda gärningar och skyddade henne från onda ting. Vid ett tillfälle, så som alla vet, blev det strid mellan änglar och demoner. Änglarnas antal minskade dramatiskt. Då bestämde Gud att alla barn som dör innan de har hunnit fylla sju år, skulle omvandlas till änglar. För att obehindrat skall stiga upp till himlen, syr de rumänska mammorna barnens skjortor med en smal avlång springa i kragen.

Änglarna som hängde med i Lucifers uppror kastades ner i helvetet. De som vägrade sela hästarna för Elie eldvagn förvandlades till stora hornprydda insekter. En sådan flygande varelse kallas på rumänska rădaşcă eller răgace. På svenska heter den ekoxe.

av insektsamlaren Daniel Onaca

Trollen bor i Hälleberga backe

Hälleberga backe ligger i Göinge, inte så långt från den märkvärdiga tegelkyrkan i Gumlösa. Linné besökte backen 18 maj 1749 under sin skånska resa och noterade att den var ”täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel”. Linné missade att berätta att trollen ansågs bo här. Det är inte så konstigt att trollen trivdes här, då backen har branta sidor, bergsskrevor med stora stenblock och håligheter. Och precis så som många troll är, var de ganska så hyggliga bara människorna var vänliga mot trollen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer om trollen i Hälleberga backe kan du läsa i min bok Göingesägner (2009).

Två rumänska sagor om vårblommor

 

Fåraherdens gåva

En rumänsk legend förtäljer om en prinsessa som var så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen för att titta på henne. När flickans mor var gravid med henne, kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem  och luktade ofta på dem. Kanske detta var skälet till att den unga flickan var förtjust i blommor hon också. Hon brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter.

En gång gick prinsessan vilse. Då träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. Prinsessan bad herden att visa henne vägen tillbaka. När de två kom fram, undrade flickan om hon kunde få hans musikinstrument eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge mannen kunde inte vägra prinsessans önskemål. Han ville inte göra henne besviken. Han skänkte henne den och sedan skildes de åt.

 Prinsessan var glad över sina blommor och över herdens gåva, pojken var nöjd över att han gjorde prinsessan glad. Efter ett tag, dock, greps han av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte säga om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt, som gjorde att han kände sig så. Till slut blev smärtan så stor att den överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor som vi kallar liljekonvaljer.

Kungasonens jakt

En annan legend berättar om en kungason som gick på jakt ut i skogen. På en trädgren någonstans såg han plötsligt en ovanlig fågel. Mărgărit spände bågen och hans pil träffade den. Då började fågeln tala till honom:

– Oh, min käraste, varför sköt du mig? Jag blev lovad dig som hustru och kom just dig till mötes. Men jag hann inte berätta om det förrän du skadadade mig till döds.

Efter detta, släppte den bevingade varelsen ner en vigselring och flög sin väg. Kungasonen följde bloddropparna som den lämnat efter sig och kom fram till en kärr. Där slutade spåren. Den unge mannen satte sig där på stranden och började gråta. Av hans tårar föddes några små vita blommor som på rumänska hetter lăcrimioare (= små tårar) och på svenska liljekonvaljblommor.

Av vårblomsters älskaren Daniel Onaca

Himlens tullar

Varje folkslag har sina egna föreställningar om människans öde efter döden. I den rumänska folkloren sägs det att det finns några osynliga tullportar mellan himmel och jord. Människans själ måste passera dem för att komma till Paradiset. Efter var och en rinner en flod. Det råder delade meningar om deras antal. En del säger att det är 7 stycken, andra påstår att det rör sig om 9, medan ytterligare andra hävdar att floderna är 12 till antalet. De flesta tror att det är 24 floder eller till och med 99.

Portarna är igenbommade och var och en av dem avser en bestämd sorts synder. Så finns till exempel drinkarnas tull, de girigas, lögnhalsarnas, tjuvarnas, mördarnas tull och så vidare. När en människosjäl kommer fram till en av dessa barriärer, poppar det upp några små djävlar och stoppar den. Sedan kommer deras ledare bärandes på en stor liggare. På dess svarta sidor står det skrivet med vitt bläck människans synder som rör just den tullen. Sedan dyker människans skyddsängel upp, som även han bär på en liggare. Den har vita sidor där den dödes goda gärningar står noterade med svarta bokstäver.

Ledardjävulen och ängeln läser ur var sin bok, medan en av de andra djävlarna håller en vågskål och väger människans gärningar. Om hans synder är stora, tar tullens djävlar hans själ och för den till helvetet. Om människan inte hade begått just den sortens synder som förtullas vid respektive gränsport, så släpps den igenom. Innan den reser vidare, måste den sjunka ner i tullens flod för att helt renas. Först efteråt får själen vandra fritt till nästa station. Där blir den utsatt för samma byråkratiska procedur.

Om själen har klarat alla tullarna, återstår en sista prövning och den svåraste av alla. Den måste gå över himlens spång som leder till Paradisets Port. Den är smal som fingernageln och vass som knivsudden. I fall att någon syndig själ lyckades blir släppt genom tullstationerna ändå, blir den definitivt stoppad här och störtas ner i avgrunden. Där hörs drakarnas och bestarnas vrål. De står och stampar därnere, intill en dånande, svavelluktande gejser som utgör ingången till helvetet.

Om människan var oskyldig undgår hans själ fallet, men helt utan bekymmer går den inte heller. Vid halva vägen på spången möts den av en katt och en hund. Katten antastar själen med avsikt att fördärva den genom att fresta den med världsliga nöjen. Hunden däremot kommer till själens undsättning och försöker hindra kattens uppsåt.

Till sist kommer en himmelsvakt fram och synar själen. Om den har ett mynt med sig, släpps den fri till Paradisets Port som vaktas av Sankte Per. Detta är anledningen till att rumänerna brukar stoppa ett mynt och ett vaxljus mellan den dödes fingrar. Myntet är till för att ”muta” vakten och ljuset för att den skulle se den smala spången över helvetets gap. Väl inne i Paradiset, ser själen en vattenbrunn, under ett majestätiskt äppelträd som alltid står i full blom. Bredvid brunnen sitter Gudsmoder och bjuder själen att dricka ur glömskans vatten för att slippa bli plågad av längtan efter jordelivet.

Av jordresenären Daniel Onaca

Trollen och vi

Under en period i mitt berättarliv var jag regelbundet i svenskspråkiga Finland och berättade för barn och hade berättarkurser för lärare. Jag slogs av att kännedomen om Finlands svenska sagor och sägner var mycket bristfällig, ofta obefintlig, trots att dokumentationen av denna folkdikt är lättillgänglig. En anledning till mina många berättarbesök i svenskbygderna var oron för att barnens svenska försämrades och att just spännande, roliga och fräcka sagor och sägner väckte berättarlust och intresse för läsning.

Det är därför glädjande att folkloristen Blanka Henriksson nu skrivit boken Trollen och vi med undertiteln Folkliga föreställningar i Svenskfinland. Den är ypperlig för lärare som vill arbeta med sägner i skolan. Jag tycker mycket om bok. Den är skriven på ett klart och enkelt språk med glimten i ögat och tar kål på myter som att sägnernas troll skulle vara fula och smutsiga.

Titeln Trollen och vi säger precis vad boken handlar om. Genom att ta del av de folkliga berättelserna om troll får vi också syn på människors vardagsliv, tankar och drömmar inte bara i gången tid utan också i dag. Vi skapar berättelser för att förstå tiden vi lever i.

Ett längre citat får belysa Blanka Henrikssson tonläge och sätt att skriva. Hon återger en traditionell liten sägen om att trollen byter till sig människobarn och lägger ett trollbarn, en bortbyting, i vaggan.

Idag förekommer det att man skämtsamt kallar ett barn för byting, pojkbyting eller trollunge, kanske för att det är rufsigt i håret eller har nedhasade strumpor. Det som tidigare kan ha varit en allvarlig anklagelse har blivit närmast en smeksam benämning som framhäver litenhet och barnslighet. Att kalla någon för en byting när det fanns levande föreställningar om bortbytta människor var att särskilja det barnet och poängtera avvikelse från det förväntade, det normala. Samma sak gäller när man säger att någon är som förbytt. Idag menar vi bara att personer har förändrats mycket, ofta till vad vi uppfattar som det sämre, men vi tänker inte på att det går tillbaka på föreställningar om bortbytingar.

… Berättelser om bortbytingar handlar mycket om rädsla. Man var rädd att någonting skulle hända ens barn, precis som föräldrar idag är rädda för sina barns skull. Idag varnar man barn för fula gubbar och informerar nyblivna föräldrar om hur de ska motverka plötslig spädbarnsdöd. Föräldrar har alltid oroat sig och försökt skydda och försvara sina barn mot allt ont,, som sjukdomar och olyckor. Det onda, eller förklaringen till det onda, har däremot sett olika ut under olika århundraden.

Denna koppling mellan då och nu är genomgående i hela boken och är dess stora tillgång. Det återkommer i avsnittet om ordspråk och talesätt som handlar om troll.

Större delen av boken handlar om sägnernas troll. Ett kapitel tar upp sagornas troll och berättar kortfattat om olika sagotyper. Boken avslutas med några kortfattade reflexioner om trollen i dag:

Trollen finns kanske inte mera i människors tankar – men där finns gott om andra farliga, skrämmande och spännande varelser istället. Föreställningar som ger upphov till nya berättelser som kommer att vandra från mun till mun och fixeras till berättelser som förklarar vårt samhälle, vår tid.

Boken har fått en fin typografisk utformning med stämningsskapande teckningar av Karin Fabritius (kanske lite väl snälla ibland) och är försedd med en karta över svenskbygderna i Finland, källförteckning, litteratur och ortregister. Även om boken handlar om finlandssvenska trollsägner är den inte mindre användbar i Sverige. Samma sägner återfinns i vårt land.

Blanka Henriksson
Trollen och vi. Folkliga föreställningar i Svenskfinland.
Scriptum, Vasa 2012
ISBN 978-952-5496-94-9

Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Modern vandringssägen om Paul McCartney

Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.

Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Sedan dess har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:

* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.

* Om man viker ut LP-omslaget till ”Sgt Pepper”, ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för ”officially pronounced dead” (”officiellt dödförklarad”).

* På the White Album ska man på låten ”I’m so tired” kunna höra Lennon säga ”Paul is dead, miss him, miss him” om man spelar låten baklänges.

* I slutet av ”Strawberry fields”, efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger ”I buried Paul” istället för ”Cranberry saus”.

* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.

* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det ”Without you”.

Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.

Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live

På vandring med Randi Meitil

Många av de sägner från Färöarna som jag berättat här på bloggen den senaste tiden har Randi Meitil berättat för mig. Randi är gymnasielärare i Torshavn och arbetar också som vandringsguide. Det är en storartad upplevelse att vandra tillsammans med henne och höra henne kunnigt och initierat berätta om bygdens sägner och historia. Många berättelser har traderats inom familjen. Randi har också skrivit en vandringsguide med förslag på vandringar runt om på öarna. Den går att köpa på turistbyrån i Torshavn.

Så planerar du att besöka Färöarna är det ett bra tips att anlita Randi. Du blir inte besviken. Hon skräddarsyr också vandringar för grupper. Ett ytterligare plus är att Randi behärskar många språk. Du kan nå henne på hennes facebooksida:http://www.facebook.com/randi.meitil. Det går också bra att höra av sig till Sagomuseet och få kontaktuppgifter.

Sensationell nyhet om Oden och Loke

Glöm bort vad du lärt dig om asagudarna. Nu kan vi avslöja nya sensationella rön. Ser du den gröna gräsbevuxna fläcken uppe på fjället. Där födde Oden Loke. Ja, så var det. Fjället reser sig bakom bygden Bøur på ön Vagar, Färöarna.

Inte undra på att Loke hade så märkvärdiga krafter. Han räknas ju till asarna, trots att det tidigare sagts att han var son till en jätte. Men det nya avslöjade faderskapet visar att han även biologiskt hör till asarna.

Att avslöjandet kommer nu är inte så märkligt när DNA-tekniken är så avancerad i dagens samhälle. Men det här har faktiskt folket i bygden Bøur vetat länge. Min vän och guide Randi Meitil hörde det för länge sedan av sin far som varit skollärare i bygden. Han hade i sin tur hört det av äldre trovärdiga traditionsbärare. Platsen har ett eget namn och kallas för Buskafløttur.

Näcken i Leitisvatn

Leitisvatn är den största insjön på Färöarna. Den ligger på ön Vágar.

En kväll hade barnen i Sørvág gått ner till sjön för att leka. Då kom en stor häst som var mycket snäll. Barnen blev glada och tog sig upp på hans rygg. Men då sprang hästen ner mot vattnet. Den minsta gossen hade inte lyckats komma upp på hästryggen. Han blev rädd och ropade ”nika baggi”. Han kunde inte prata rent utan hade tänkt säga ”Nika beiggi” vilket betyder ”Niklas, bror”.

När näcken, för det var han, hörde sitt namn ”nika” förlorade han trolldomskraften och skakade av sig barnen, innan han försvann ner i sjöns djup.

Folk berättar också att det hände ofta att människor som gick längs Leitisvattn bara försvann. Men deras lungor flöt på vattnet. Näcken hade tagit dem.