Bokrecension: En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

 Ester Blenda Nordström skrev för hundra år sedan om sin tid som piga i Sörmland. Nu har boken givits ut på nytt.

 

Ester Blenda (23år) arbetade på Svenska Dagbladet 1914 som journalist. Hon söker arbete som piga på en gård i Sörmland. Meningen är att hon vill göra ett reportage för att skildra pigornas och drängarnas liv på landet. För att inte Ester Blenda ska bli avslöjad, skaffa hon sig ett falskt namn och en förlovningsring. Hon ska nu låtsas ha en fästman.  Hon kan ju inte vara så fin om händerna heller! Då rengör hon en bilmotor dagen innan hon åker. Hon ser till att oljan tränger in i alla porer och nagelrötter.

Bonden Berg ifrån Taninge hämtar henne vid stationen just valborgsmässoafton 1914. Ester Blenda lär nu känna hela hushållet, hon delar säng med pigan Anna som hela tiden ger Ester Blenda order var som ska göras och inte göras. Upp halvfem varje morgon, koka kaffe, mjölka, se till småbarna, städa. Då får hon lära sig att det viktigaste städverktyget är disktrasan! Den används flitigt. Den var tvättlapp åt barnen, man torkade golven, dammade med den, torkade köksbordet…

Ester Blenda förstår att man inte tvättar sig själv varje dag på landet. Hon smyger iväg ner till brunnen för att tvätta sig i smyg. Men då kommer pigan Anna och säger:- Är du tokig, stå här på morgonen och tvätta dig, det är ju bara torsdag idag vet ja! Varför är du så fin å dej?

Ester Blenda beskriver i sitt reportage vad man åt, hur drängar och pigor arbetar, hur man roade sig  på lördagskvällen, om kärlek och livet.

En underbar bok om en annan tid. Om livet på landet för 100 år sedan. Tankeväckande, humoristisk!  När Ester Blenda arbetat en månad på gården så säger hon upp sig.

När boken ”En piga bland pigor” kom ut blev Ester Blenda en kändis. Boken blev både teater och film.

Så här i efterhand så kallas denna metod att ”Wallraffa” troligen så var Ester Blenda den första svensk som gjorde ett sådant reportage. Kanske skulle det istället heta att ”Nordströmma”.

Läst boken har:

Siw Svensson
Under berättarfestivalen håller Siw i en resa i  bland annat Ester Blenda Nordströms fotspår den 16/6. Läs mer om det här

 

 

Erotiska naturväsen

Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild  av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Enbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.

Och vad sägs om att teologer ansåg att  demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.

Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid  Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.

I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.

At fortælle sig selv

Jag tycker mycket om Lene Broks nya bok At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Hon har en förmåga att skriva klart och enkelt men ändå uttrycksfullt om komplicerade förhållanden.

Boken riktar sig till pedagoger i förskolan. Första delen av boken handlar om hur berättandet bidrar till barnets språkutveckling och byggande av den personliga identiteten. Andra delen ger ett konkret exempel på hur man kan arbeta med en berättarverkstad i förskolan. Det är så bra skrivet att man som läsare genast vill sätta igång och arbeta systematiskt med berättandet för små barn.

Boken har en vacker och mycket genomtänkt layout.

Det finns dåligt med böcker om berättande på svenska, så jag hoppas den här boken når ut till pedagoger i Sverige också. Det är den värd.

Per Gustavsson

Brok, Lene: At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Akademisk forlag, 2012. ISBN 978-87-500-4228-0

Atlas över avlägsna öar

Med berättelsen kan vi resa i tid och rum. I sina föräldrars vardagsrum i DDR erövrade  Judith Schalansky okända världar med hjälp av atlasen. Nu har hon skrivit boken Atlas över avlägsna öar med undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Det är nog det gångna årets vackraste bok med känsligt tecknade kartor och utsökt formgivning av författaren själv.

Schalansky berättar korta historier om varje ö. Små precisa ofta udda utsnitt ur verkligheten som ibland har en så glidande karaktär, att jag som läsare frågar vad som är sant. Just den typ av berättelser, som skulle fungera som muntliga historier.

Det är en bok om människans längtan att finna en paradisisk tillvaro långt borta på en öde ö. Något ursprungligt och naturligt. Men också en skildring av människors och länders behov av att härska och kontroller. Vilken rätt har egentligen länder som Norge, Storbritannien och Frankrike att lägga beslag på öar 100-tals mil från deras egna territorier?

Och är egentligen öarna avlägsna? Vad säger lokalbefolkningen? Sådana frågor ställer de här berättelserna. Lågmält, men envist.

Per Gustavsson

Judith Scalansky: Atlas över avlägsna öar. Pequod Press, Malmö 2012. ISBN978-9-18661-717-2

Stallo

Samtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.

Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.

I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.

Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.

Spännande? Ja, bitvis.

Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.

Per Gustavsson

Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7

Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.

En klassiker att läsa i jul

För många år sedan råkade jag under ett strövtåg bland bibliotekshyllorna på vårt kommunbibliotek gå förbi de inlästa böckerna, på den tiden handlade det för den vanlige låntagaren om kassettböcker. Ett omslag bland skyltexemplaren väckte min nyfikenhet; Merabs skönhet av Torgny Lindgren,  inläsaren var författaren själv. Titeln var liksom broderad på en väggbonad, omgiven av en vacker blomgirland. Jag satte den i bilens kassettspelare redan på hemvägen, och aldrig har jag väl kört så långsamt, jag ville höra så mycket som möjligt innan jag var framme.

Det fanns en tanke med det bonadsliknande omslaget. Den första berättelsen handlar nämligen om skräddar Molin, som inte hade minsta fallenhet för detta hantverk, ingen ville ha hans vanskapta kostymer. Som tidsfördriv förfärdigade han en gång en bonad av spillbitar med ett visdomsord som text. ”Kläderna”, sa han till sin hustru, ”är en världslig sak. Men orden är livets bröd”. Hustrun gick i grannbyarna och sålde bonaderna, alla ville köpa. Men en dag kom hon inte tillbaka. En man hade tvingat sig på henne och hennes skam var så stor att hon inte förmådde återvända, hon blev kvar hos honom i vanmakt. Då började Molin själv att gå i stugorna. Han berättade på varje ställe, och sen fick han sälja en bonad. Och det är dessa berättelser vi får del av i boken.

Det är den om Samuel Burvall, han som var så rädd för att få lungsoten, den sjuka som så många dog i runtom honom. Han räknade ut att det måste vara själva ordet som var smittokällan och han hade därför alltid händerna redo att hålla för öronen då han var bland folk. Till sist fann han för gott att stänga in sig i lillkammaren uppe på vinden. Han gjorde en lucka där pigan kunde sätta maten och ta hans slaskhink, han drog ett järnrör från kammaren ner i köket, på så vis kunde samtal föras om vad som tilldrog sig i världen.

En annan berättelse handlar om Jakob Lundmark som  så gärna ville vara sin hustru till lags. En stor tallstubbe i trädgården störde henne, hon ville hellre ha vinbärsbuskar där. Och fast stubben var ofantlig så gav han sig i kast med den. Till sin hjälp hade han en stubbrytare, en jättelik anordning som med linor, block , kugghjul och vev kan lyfta mångdubbelt mer än en människa förmår. En klinka som faller ner mot kugghjulet gör att det som lyfts med vevens hjälp hålls kvar av stållinorna. Jakob arbetade oförtröttligt, bit för bit fick han den väldiga stubben att ge med sig, han ville så gärna se glädjen i hustruns ögon som belöning. Men i sin iver tappade han taget om veven…

Och så den om Merab. Gabriel Israelsson, gampojken som levde för sina fyra kor, Deras namn var Merab, Mikal, Tapenes och Basematt och de var de fetaste och mest välmående korna i trakten. De gick på skogsbete om dagarna och kom hem vid mjölkdags varje kväll. En dag hade en av korna en skada på ryggen när hon kom hem, nästa gång var det en annan ko som fått ett slag, svansen var nästan sönderslagen. För att inte hans ögonsten Merab också skulle råka illa ut, följde han med korna ut i skogen för att se vad som egentligen skedde. Han hade bössan med sig men när han mötte förövaren insåg han att det inte var lönt att skjuta.

Berättelserna utkom 2003 och är en utgåva med fler berättelser än i boken Merabs skönhet som kom första gången 1983. Den finns också inläst på cd. Att höra Torgny Lindgren berätta på dialekt förhöjer upplevelsen tiofalt. Det är en bok jag inte kan vara utan. Kan du?

Saga Alexandersson

Julläsning om ”spöken, medier och astrala resor”

För 10 år sedan efterlyste etnologen Per-Anders Östling berättelser om övernaturliga upplevelser och erfarenheter av healing, schamanism, magi och andra alternativa världsåskådningar. I år har Institutet för språk och folkminnen, SOFI, givit ut hans bok Spöken, medier och astrala resor. Trots att det är ett antal år sedan berättelserna samlades in, tror jag att de ger en bra bild av människors föreställningsvärld i dagens Sverige. Här i norra Skåne där jag bor arrangeras det med jämna mellanrum mässor där det är möjlighet att att knyta kontakter både med spökutdrivare och healers.

Det längsta kapitlet handlar om modern spöktro. Östling jämför med tidigare insamling av spökberättelser och konstaterar att den avgörande förändringen är att många idag upplever mötet med spöken som positivt eftersom det innebär en kontakt med avlidna anhöriga och vänner. Spökberättelserna förr i tiden betonade ofta vad som hände om människan förde ett orättfärdigt liv. Idag har den försonande och förlåtande hållningen blivit starkare än den straffande och ett livstecken från ”andra sidan” betonar att allt är bra. De flesta berättelserna är väldigt likartade, vilket Östling menar är ett tecken på att spöktron är fast etablerad i dagens föreställningsvärld.

100 sidor av boken ägnas åt alternativa världsåskådning. En mycket bra och givande genomgång av allt från anden i glaset, vandring på kol, asatro till satanistisk magi. Boken inleds med en översiktlig genomgång av tidigare forskning och hur människors föreställningsvärld idag påverkats av Swedenborg, fantasy och New Age-litteraturen.

Boken kan beställas från SOFI.

Per Gustavsson

Östling, Per-Anders: Spöken, medier och astrala resor. Övernaturliga upplevelser, folktro och alterbativa världsåskådningar i våra dagars Sverige. Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Uppsala, B:24. Uppsala, 2012. ISBN 978-91-86959-02-9

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

Om bilder i sagoböcker – en röst från 1800-talet

Den första fullständiga utgåvan av Grimms sagor utkom 1883 (Ernst Lundquists översättning) och riktade sig till vuxna. Samma år utgav pedagogen Julius Humble första delen av sin Grimmutgåva som riktade sig till barn.1884 kom en andra del. Samlingen innehåller total 44 sagor.

Julius Humble var då rektor vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm och var djupt engagerad i ungdomars läsning. I en kortfattad inledning till sagosamlingen skriver han om de gamla folksagorna att ”ingenting motsvarar bättre de ungas andliga behof och utgör en sundare näring för barnafantasien och det vaknanade känslolifvet”.

Men här vill jag framförallt lyfta fram ett litet passage om bilder i sagosamlingar.

Det hörer till vår tids lyx att förse snart sagdt alla slags böcker med illustrationer, och en sagobok utan teckningar torde väl numera knappast blifva vederbörligen uppmärksammad. Utgifvaren är emellertid för sin del öfvertygad, att illustrationer till sagoböcker för barn egentligen ära obehöfliga, eller åtminstone att flertalet af de senare skulle hafva vunnit på att undvara dem, som der förekomma. Frestelsen ligger här nära till hands att till föremål för teckningarna välja sådana varelser (troll, feer m.m.) hvilka icke böra i bild framställas, eller hvilkas betydelse åtminstone förlorar i värde genom att framträda i yttre tydlighet och bestämdhet, enär en viss hemlighetsfull obestämdhet hörer till deras egentliga väsen.

Ett memento till vår egen tid med alla sönderillustrerade utgåvor av folksagor.

Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

I Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson