Berättarlyft i skolan

Morgonnyheterna på radio rapporterar att ett av regeringspartierna vill satsa en halv miljard på ett berättarlyft i skolan. Den ansvarige regeringspolitikern anför att lärarnas kunskaper inom området är bristfälliga och att många skolor inte använder sig av den pedagogiska potential som berättandet utgör. Vi vet ju sedan länge, fortsätter politikern, att berättandet synnerligen kraftfull kan motivera barn i deras läsinlärning och göra många skolämnen fascinerande och spännande.

Jag gnuggar mig i ögonen, sträcker på den trötta kroppen, vaknar till liv och inser att jag fortfarande var kvar i sömnens drömvärld. Jag hörde fel. Ansvarige it-ministern vill införa ett datalyft i skolan.

At fortælle sig selv

Jag tycker mycket om Lene Broks nya bok At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Hon har en förmåga att skriva klart och enkelt men ändå uttrycksfullt om komplicerade förhållanden.

Boken riktar sig till pedagoger i förskolan. Första delen av boken handlar om hur berättandet bidrar till barnets språkutveckling och byggande av den personliga identiteten. Andra delen ger ett konkret exempel på hur man kan arbeta med en berättarverkstad i förskolan. Det är så bra skrivet att man som läsare genast vill sätta igång och arbeta systematiskt med berättandet för små barn.

Boken har en vacker och mycket genomtänkt layout.

Det finns dåligt med böcker om berättande på svenska, så jag hoppas den här boken når ut till pedagoger i Sverige också. Det är den värd.

Per Gustavsson

Brok, Lene: At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Akademisk forlag, 2012. ISBN 978-87-500-4228-0

När minnen väller fram

Varje år gör jag en almanacka som säljs till förmån för Tingsås hembygdsförening. Bilderna ska var från Tingsryd och jag letar hela året efter foton.  Då och då får jag titta i någons album och det är för mig otroligt spännande.  Till augusti 2013 fick jag  ta till mitt eget album och upptäckte att också där finns historier som bör berättas.

Augusti

Jag tog många foton på mina elever. När jag plötsligt upptäckte att jag inte hade bilder så det räckte till årets almanacka, så tittade jag bland mina ”skolfoton”. Det tog tid, för mängder av minnen vällde fram. Alla foton var ordentligt inklistrade och det var bara det här som gick att pilla bort utan att förstöra något.

Det är länge sedan, Helene och Kristina har egna familjer numera liksom många av deras klasskamrater. Vi höll till i ”Gula paviljongen” en barack som byggdes på 1960-talet för att inrymma en matsal. Senare blev det gymnastiksal, fritidsgård, hemkunskapssalar och till slut lektionssalar för lågstadieelever.

Där snöade in och var kallt, särskilt på golvet, men fördelar fanns och en av dem var att jag kunde klippa av ringledningen så vi fick rast när vi ville. Samma ledning gick till högtalaren så vi behövde aldrig höra rektorns, för oss, meningslösa kommandon.

På bilden har vi utedag, det hade vi varje vecka. Den här gången var det så kallt att vi fick vända och ha utedagen inne. Vi tände en brasa på skolgården, så att de som hade korv med sig kunde grilla.

Du kan se två mindre lådor på bilden, det är barnens akvarier som de skötte själva och studerade. Vi hade också ett större och det var inte alltid fiskar i det. En gång hade vi kräftor och när vi kom tillbaka på måndagen hade kräftorna dött. Stanken var outhärdlig. Vi samlades till råd och en kille (8 år) anmälde sig frivilligt att hjälpa mig att tömma akvariet. De andra gick ut på förlängd rast. Den lille killen letade raskt upp en spann och en slang, släppte ner slangen i det illaluktande vattnet satte spannen under och så hejdade han sig. Han tittade på vattnet, slangen, spannen och så på mig. ”Sug du”, sa han o räckte mig slangen.

Jo, jag lärde mig mycket av barnen i ”Gula paviljongen”. Hoppas de lärde sig något av mig. Men en sak fick jag alldeles utan ansträngning, en stor kärlek till dem alla.

/Monika Eriksson

Sagor och miljöarbete

Häromdagen fick jag ett brev från Andreas Kornevall som ville beställa min och Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar. I Storbritannien, där han bor, använder han sagor i sitt natur- och miljöarbete. Jag bad honom berätta lite om sitt engagemang. Så här skriver han:

Jag heter Andreas Kornevall, utlandsvensk sedan 1986.  Har rest runt mycket och bott på många olika platser.  Just nu arbetar jag med fokusering på ekologisk integritet och restauration – planterar träd och vildblommor på nergångna platser med hundratals skolor i Storbritannien: www.earthrestorationservice.org

Myter sitter i hjärtat av ekologin, jag använder gamla myter och sagor för att få igenom fakta om våran planet och ekologiska situation.

Jag är en av grundarna till minnesplatsen Livröset – en minnesplats på Djurgarden i Stockholm for alla utrotade djur.  Det första Livsröset byggdes i England på Mount Caburn, i East Sussex, nära där jag bor: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Life_Cairn

När jag använder siffror och statistik med barn i skolor så går information in i ett öra och ut i ett annat, det blir vad de gamla grekerna kallar for mycket ”Logos” – en objektiv föreställning utan personliga känslor – det är världen av lagar och bokföring.  Inom miljön idag styrs vi mycket av ”Logos”.  Men ”Mythos” var anatemat och det talande, känsliga språket – det är detta som har gjort att jag studerar mytologi och går runt och bär på berättelser i ryggsäcken och har blivit en berättare av något slag.  Barnen lyssnar tyst, så jag tror att de funkar.

På organisationens hemsida kan du läsa sagor som Anders har skrivit.

Per Gustavsson

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

När pojkar berättar

Under alla år jag har arbetat i barngrupp har det sett ungefär likadant ut. Lågstadiepojkar har suttit djupt koncentrerade över teckningar som berättar en historia. Ofta ser de ut som teckningen ovan. För vuxna ögon ser det mest ut som några streckgubbar som tycks skjuta på varandra.
- Kan du inte rita något riktigt, är en vuxenkommentar jag hört flera gånger.
Barnen brukar då titta förvånat på den vuxne, som om de tänker:
- Jag ritar ju något riktigt

Om man tar sig tid och låter pojkarna berätta vad de har ritat så får man ofta berättelser till svar.
Leon berättar till exempel om sin teckning ovan:
- Det är oväder och blixtrar. En försöker komma undan genom åka skidor från taket och sedan ta jackan som fallskärm. En annan försöker åka raket men får blixten på sig. En tredje hoppar studsmatta, men blixten slår ner i mattan.

Tyvärr är det alldeles för sällan som någon vuxen bryr sig om dessa tecknade berättelser. Istället har jag genom åren hört kommentarer som:
”Det är ju bara en massa skjuta”, ”Slösa inte på ritpapperet” och ”Det var inte det vi skulle rita”
Synd och dumt, tycker jag. Under senare år har det, lyckligtvis, blivit bättre. Allt fler pedagoger intresserar sig för pojkarnas värld,  som inte alltid passar in i kursplaner och planeringar.

Storytelling – ett förvirrande begrepp

Storytelling är ett modeord i Sverige. Om du googlar på ordet så får du upp en otrolig blandning av olika träffar. De flesta handlar om corporate storytelling.  Det är en en gren inom marknadsföring som går ut på att bygga ett företags försäljning kring en historia. De som utbildat sig inom corporate storytelling är experter på att använda berättelsen för att stärka ett varumärke, dock har de sällan någon kunskap i hur man berättar en historia muntligt.

Den andra stora gruppen du får upp när du googlar på storytelling är sagoberättarna. Vi identifierar oss ofta som kulturarbetare och är experter på att berätta en historia muntligt.  Vi har däremot  sällan någon större kunskap om näringsliv och marknadsföring.

Båda grupper använder ofta  begreppet storytelling på nätet och i marknadsföring. Detta leder till viss förvirring. Sagoberättare rings upp av företag och ombeds fortbilda i storytelling och folk som är utbildade i corporate storytelling får förfrågningar om berättarcaféer och föreställningar.  Eftersom alla vill ha jobb så är risken att man tar uppdrag som man inte har tillräcklig kunskap för att klara av. På sikt riskerar detta att sänka förtroendet för all form av storytelling.

Berättande för alla

 

Idag har jag haft den sista träffen med min grupp i projektet ”Museipedagogik för alla” I ett och ett halvt år har jag träffat barnen från  Kungshögskolans särskola. Det har varit en otroligt stark upplevelse för mig. Jag oroade mig mycket för det första berättande och ännu mer sedan lärarna sagt att jag skulle ta en lång saga och berätta samma saga varje gång. Jag tyckte det lät konstigt och jag visste ju inte då hur kloka dessa lärare på skolan var/är. Pinkel blev mitt val. Efter första berättarstunden kände jag mig ganska misslyckad, det var bara en pojke som verkade tycka om sagan. Men redan nästa gång började jag förstå deras språk och tolka glädjen. Pinkel sprider alltid glädje och lycka hos barn men under de här berättarstunderna slog han alla rekord.

 

Läsåret därefter skulle jag berätta ”Lilla Rosa och Långa Leda” , men det var en miss. Där fanns ett elakt troll men hon var smilig och listig, inte alls som Pinkels trollkäring som vrålade och skrek när hon blev lurad. Hjälten var söt, tålmodig och vänlig medan Pinkel var lurig, glad och en riktig kanalje. Lilla Rosa förde ingen glädje in i barnens liv och var därför helt ointressant. Så bytte jag till ”Bocken som inte vill gå ur ärtlandet” och till berättelsen om ankungen som vill låta som alla djur hon möter. Nu blev det lyssnande av för visst är bocken festlig som buffar alla i magen. Till och med trollet, som kom smygande ut ur skogen för att köra bort bocken, fick sig en knuff och började gråta sitt trollyl. Och ankungen! Till slut går det inte att hålla igen skrattskriken när man vet hur tokigt det låter när ankan försöker sjunga som en koltrast.

Bilderna är från vår sista träff, Steve, Sagomuseets fotograf har tagit dem. Jag älskar bilden på flickan som skrattar så stort. En gång när Pinkel var ovanligt vild började hon gråta. Jag blev så rädd och for fram för att trösta henne. Då smekte hon min hand medan tårarna rann som pärlor och fick mig att förstå att det var glädjetårar.

Så mycket jag lärt mig av vuxna och barn i den här gruppen: Glädjen är den vackraste gåvan Vår Herre gett oss. Och en glädje, hur ynka liten den än är, ska tas emot av hela Din kropp och själ. En glädje får man inte hasta över.

 

Nya läroplanen lyfter fram det muntliga berättandet

2011 fick Sverige  en ny läroplan för  grundskolan, förskoleklassen och Fritidshemmet. Som muntlig berättare frågade jag mig vad den nya läroplanen säger om talad svenska, muntlig framställning och kultur i skolan?  Det visade sig att det finns en hel del intressant att hitta.

Redan under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag står det:
”I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärk­sammas”. Och vidare: ”Drama, rytmik, dans, musice­rande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet”.

Tydligast om muntligt berättande blir läroplanen när man kommer till kursplanen för svenska. För första gången, så vitt jag vet, nämns uttrycket muntligt berättande. Där står bl a att eleverna skall få förutsättningar att utveckla sin förmåga på följande områden:

I årskurs 1-.3:
Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.
 Berättande i olika kulturer, under olika tider och för skilda syften.
Berättande texter och poetiska texter för barn från olika tider och skilda delar av världen. Texter i form av rim, ramsor, sånger, bilderböcker, kapitelböcker, lyrik, dramatik, sagor och myter.

I årskurs 4-6.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från vardag och skola. Stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel för att planera och genomföra en muntlig presentation. Hur gester och kroppsspråk kan påverka en presentation
Berättande texter och sakprosatexter
Berättande texter och poetiska texter för barn och unga från olika tider, från Sverige, Norden och övriga världen. Texter i form av skönlitteratur, lyrik, dramatik, sagor och myter som belyser människors villkor och identitets-och livsfrågor.

För årskurs 7-9 formuleras målen på liknande sätt:
Att leda ett samtal, formulera och bemöta argument samt sammanfatta huvuddragen i vad som sagts.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare. Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra muntliga presentationer

 Men det är inte bara i Svenska som berättandets lyfts fram.  Under samhällsorienterade ämnen står det så här:
I årskurs 1–3
Att leva tillsammans
Skildringar av livet förr och nu i barnlitteratur, sånger och filmer, till exempel skildringar av familjeliv och skola. Minnen berättade av människor som lever nu.
Hemortens historia. Vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om barns, kvinnors och mäns levnadsvillkor under olika perioder

Här är några exempel från andra ämnen:
Biologi:
Berättelser om natur och naturvetenskap
Skönlitteratur, myter och konst som handlar om naturen och människan.
Biologi, fysik, geografi och kemi : 
Berättelser om äldre tiders naturvetenskap och om olika kulturers strävan att förstå och förklara fenomen i naturen.
Historia:
Berättelser om gudar och hjältar i antik och nordisk mytologi och hur man kan se på dem i vår egen tid.
Religion:
Några högtider, symboler och berättelser inom kristendom, islam och judendom. Några berättelser ur Bibeln och deras innebörd samt några av de vanligaste psalmerna.
Berättelser från fornskandinavisk och äldre samisk religion.

Sammanfattningsvis kan man säga att den stora skillnaden jämfört med tidigare läroplaner är hur det muntliga berättandet tydliggörs i svenskaämnet.  Gång på gång påpekas vikten av att eleverna tränar muntligt berättande. Förhoppningsvis kommer detta att förändra skolan i rätt riktning.

Mikael Thomasson

 

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.