”Det svarte”

DSC_0526

”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.

En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.

Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.

Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.

Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen

 

20170516_192846

1 kommentar

Filed under Att berätta

Berättarkväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

kathinka     Roland

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Kathinka och Roland

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Tranedan

 

I helgen firar stora delar av östra Småland Trandagen, eller ”Tranedan” som det heter på Småländska. Tranedan infaller den 25 mars och i stora drag firas det att tranan har återvänt med våren i släptåg.

Men nu ska jag berätta för er om hur det kunde gå till på Tranedan när jag var liten. Min hemort är Mönsterås i mellersta Kalmar län så Tranedan var närvarande både i skolans värd och hemmavid. I skolan kunde vi få lära oss mer om tranen, fröken läste sagor och så fick vi måla våra egna tranor.  Men det är firandet hemma, framförallt det hemma hos min mormor och morfar, som jag nu ska berätta om.

Kvällen innan Tranedan kallas ibland för Tranafton och hemma hos mormor och morfar var förberedelserna i full gång. Dels så skulle jag och min bror måla varsin trana som sedan skulle sättas upp i vårt sovrumsfönster. Dessa teckningar skulle leda tranen till just vårt sovrum när hon anlände. Mormor berättade att vi skulle få ha fönstret lite på glänt i natt, så att tranan kunde smita in. Innan vi la oss för att sova hängde vi upp varsin strumpa vid våra sängar. Sedan sov vi gott till gryningen, ingen trana kom och väckte oss! På morgon när vi undersökte våra strumpor hade tranan lämnat chokladägg och varsin tandborste, förståndig trana det där!

Men så fick vi syn på något märkligt, fjädrar låg som ett litet spår på golvet och fortsatte ut till trappan. Vi smög ner, det var tidigt på morgonen men vi hörde radion i köket. Spåret av fjädrar ledde oss till diskbänken där nästa upptäckt gjordes. Hela bänken var vit av mjöl och i mjölet kunde vi tydligt se spår av fågelfötter som gick mot det öppna köksfönstret. Tranan hade varit i köket!

Då tittade mormor in och ojade sig, vi hade minsann fått besök av en bullsugen trana som stökat till så i köket! Nöjda berättade vi om vår upptäckt i strumporna och förundrades sedan av tranans framfart i köket. Det måste varit våra teckningar som lett henne till oss! Men, när vi gick upp till sovrummet igen syntes inte våra teckningar till längre! Hade tranan tagit dem med sig?

Jag såg aldrig röken av de där tranteckningarna igen, i år har jag varit ute i god tid och tecknat en egen. Vi får se ifall jag får behålla denna.

Ellen Sjömålen, praktikant Sagobygden

Mer om Tranedan, eller Trandagen, kan ni läsa på bloggen här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Vi sörjer Sven Hansson

 

sven

Sven Hansson har lämnat oss. Sven var en uppskattad berättare som engagerade sig i den muntliga berättarkonsten i många olika sammanhang. Han var med och startade Landskrona berättarklubb för tjugo år sedan och har tillsammans med Lasse Sjöberg (död 2016) drivit berättarkaféer i Landskrona sedan dess. Han var styrelseledamot i Berättarnätet Sverige och i föreningen Skånska berättare och han var också aktiv i det skandinaviska och europeiska berättarsamarbetet. Sven efterlämnar ett stort tomrum i berättarfamiljen. Sven blev 74 år.

För oss i Ljungby är Sven framförallt förknippad med festivalen. Sven var en av våra trognaste stamgäster. Varje år, på första festivaldagen, stegade han in i receptionen och hejade glatt. Öppen scen, berättarslam och olika möten var festivalforum där Sven deltog med stor glädje. Alltid var han lika positiv och med ett tillsynes outsinligt engagemang för det muntliga berättandet.

Ett av många minnen som vi har av Sven var när han deltog i festivalens maratonberättande. I 24 timmar i sträck berättade vi i 40 minuters pass. Sven var självklart med och fyllde Sagomuseets trånga berättarrum med sin myndiga stämma. Bilden är från det tillfället.

Nu är det snart festival igen. I år kommer  Sven inte att stiga in och hälsa på sin breda skånska, men han kommer ändå att vara närvarande. Vi bär honom i våra hjärtan.

Vi tackar Vera Nilsson för den kursiva texten

1 kommentar

Filed under Att berätta

Arabiska sagor på Sagomuseet

 

cof

Iptisam Hassan tillsammans med Per Gustavsson

 

Tisdagen 17/1 var det berättarkväll på Sagomuseet. Iptisam Hassan var inbjuden för att berätta arabiska sagor. Iptisam är uppvuxen i Libanon och bor i Helsingborg. Hon arbetar sen över 10 år på Helsingborgs bibliotek där hon berättar sagor på arabiska och presenterar barnböcker. Hos oss började hon att berätta om sin spännande livsresa innan hon gick över till sagan. På vackert klingande arabiska berättade hon Alladins underbara lampa. Trots att de flesta i publiken inte förstod ett ord, rycktes man ändå in i sagan. Kroppsspråk, intonation och berättelsens universella melodi gjorde att vi fångades. För att vi inte skulle missa något berättade Iptisam även på svenska.
Berättarstunden följdes av samtal, frågor och mera berättande. Bland publiken fanns en ung arabiskt talande man från närliggande flyktingförläggning. Han berättade nu två arabiska berättelser som Iptisam översatte till svenska. En av sagorna kände några av lyssnarna väl igen, eftersom den finns i en svensk variant. När kvällen gick mot sitt slut var jag  varm inombords av berättande,  samtal och spännande kulturmöten.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Julfest på Sagomuseet

dsc_0082

I går kväll den 12 december var det lucia-julfest på Sagomuseet för medlemmar och andra intresserade. Per, Anna, Eva och Kristine hade verkligen fixat en trevlig och gemytlig kväll som startade med glögg och pepparkakor. Därefter samlades alla i berättarrummet i spänd väntan på lucia med hennes följe. Med vacker sång tågade medlemmar från Teater 16 in och underhöll oss med den vanliga luciasången men även andra mindre kända sånger. Mycket vacker sång från duktiga ungdomar.

En trappa upp serverades julgröt och skinksmörgås följt av berättelser i juletid. Kvällen avslutades med kaffe och Annas goda saffransbullar och kaka. Mikael fick en speciell gåva av Kristina från Emmaljunga, en fin väpnarmössa med visir som hon virkat efter en modell på Stirling slott i Skottland, ett minne från Sagomuseets skoutlandsresa i september. Alla som ville hade en inslagen bok med sig, en bok man läst och tyckte om och ville dela med sig av eller en bok man inte gillade men hoppades att någon annan skulle göra det. Smaken är ju som tur är olika. En mycket lyckad kväll på Sagomuseet som var välbesökt.

dsc_0074 dsc_0080 dsc_0085 dsc_0086 dsc_0095

Text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Filed under Sagomuseets verksamhet

Novemberljus

novemberljus.JPG

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta