Tranedan

 

I helgen firar stora delar av östra Småland Trandagen, eller ”Tranedan” som det heter på Småländska. Tranedan infaller den 25 mars och i stora drag firas det att tranan har återvänt med våren i släptåg.

Men nu ska jag berätta för er om hur det kunde gå till på Tranedan när jag var liten. Min hemort är Mönsterås i mellersta Kalmar län så Tranedan var närvarande både i skolans värd och hemmavid. I skolan kunde vi få lära oss mer om tranen, fröken läste sagor och så fick vi måla våra egna tranor.  Men det är firandet hemma, framförallt det hemma hos min mormor och morfar, som jag nu ska berätta om.

Kvällen innan Tranedan kallas ibland för Tranafton och hemma hos mormor och morfar var förberedelserna i full gång. Dels så skulle jag och min bror måla varsin trana som sedan skulle sättas upp i vårt sovrumsfönster. Dessa teckningar skulle leda tranen till just vårt sovrum när hon anlände. Mormor berättade att vi skulle få ha fönstret lite på glänt i natt, så att tranan kunde smita in. Innan vi la oss för att sova hängde vi upp varsin strumpa vid våra sängar. Sedan sov vi gott till gryningen, ingen trana kom och väckte oss! På morgon när vi undersökte våra strumpor hade tranan lämnat chokladägg och varsin tandborste, förståndig trana det där!

Men så fick vi syn på något märkligt, fjädrar låg som ett litet spår på golvet och fortsatte ut till trappan. Vi smög ner, det var tidigt på morgonen men vi hörde radion i köket. Spåret av fjädrar ledde oss till diskbänken där nästa upptäckt gjordes. Hela bänken var vit av mjöl och i mjölet kunde vi tydligt se spår av fågelfötter som gick mot det öppna köksfönstret. Tranan hade varit i köket!

Då tittade mormor in och ojade sig, vi hade minsann fått besök av en bullsugen trana som stökat till så i köket! Nöjda berättade vi om vår upptäckt i strumporna och förundrades sedan av tranans framfart i köket. Det måste varit våra teckningar som lett henne till oss! Men, när vi gick upp till sovrummet igen syntes inte våra teckningar till längre! Hade tranan tagit dem med sig?

Jag såg aldrig röken av de där tranteckningarna igen, i år har jag varit ute i god tid och tecknat en egen. Vi får se ifall jag får behålla denna.

Ellen Sjömålen, praktikant Sagobygden

Mer om Tranedan, eller Trandagen, kan ni läsa på bloggen här och här.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Vi sörjer Sven Hansson

 

sven

Sven Hansson har lämnat oss. Sven var en uppskattad berättare som engagerade sig i den muntliga berättarkonsten i många olika sammanhang. Han var med och startade Landskrona berättarklubb för tjugo år sedan och har tillsammans med Lasse Sjöberg (död 2016) drivit berättarkaféer i Landskrona sedan dess. Han var styrelseledamot i Berättarnätet Sverige och i föreningen Skånska berättare och han var också aktiv i det skandinaviska och europeiska berättarsamarbetet. Sven efterlämnar ett stort tomrum i berättarfamiljen. Sven blev 74 år.

För oss i Ljungby är Sven framförallt förknippad med festivalen. Sven var en av våra trognaste stamgäster. Varje år, på första festivaldagen, stegade han in i receptionen och hejade glatt. Öppen scen, berättarslam och olika möten var festivalforum där Sven deltog med stor glädje. Alltid var han lika positiv och med ett tillsynes outsinligt engagemang för det muntliga berättandet.

Ett av många minnen som vi har av Sven var när han deltog i festivalens maratonberättande. I 24 timmar i sträck berättade vi i 40 minuters pass. Sven var självklart med och fyllde Sagomuseets trånga berättarrum med sin myndiga stämma. Bilden är från det tillfället.

Nu är det snart festival igen. I år kommer  Sven inte att stiga in och hälsa på sin breda skånska, men han kommer ändå att vara närvarande. Vi bär honom i våra hjärtan.

Vi tackar Vera Nilsson för den kursiva texten

1 kommentar

Filed under Att berätta

Arabiska sagor på Sagomuseet

 

cof

Iptisam Hassan tillsammans med Per Gustavsson

 

Tisdagen 17/1 var det berättarkväll på Sagomuseet. Iptisam Hassan var inbjuden för att berätta arabiska sagor. Iptisam är uppvuxen i Libanon och bor i Helsingborg. Hon arbetar sen över 10 år på Helsingborgs bibliotek där hon berättar sagor på arabiska och presenterar barnböcker. Hos oss började hon att berätta om sin spännande livsresa innan hon gick över till sagan. På vackert klingande arabiska berättade hon Alladins underbara lampa. Trots att de flesta i publiken inte förstod ett ord, rycktes man ändå in i sagan. Kroppsspråk, intonation och berättelsens universella melodi gjorde att vi fångades. För att vi inte skulle missa något berättade Iptisam även på svenska.
Berättarstunden följdes av samtal, frågor och mera berättande. Bland publiken fanns en ung arabiskt talande man från närliggande flyktingförläggning. Han berättade nu två arabiska berättelser som Iptisam översatte till svenska. En av sagorna kände några av lyssnarna väl igen, eftersom den finns i en svensk variant. När kvällen gick mot sitt slut var jag  varm inombords av berättande,  samtal och spännande kulturmöten.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Julfest på Sagomuseet

dsc_0082

I går kväll den 12 december var det lucia-julfest på Sagomuseet för medlemmar och andra intresserade. Per, Anna, Eva och Kristine hade verkligen fixat en trevlig och gemytlig kväll som startade med glögg och pepparkakor. Därefter samlades alla i berättarrummet i spänd väntan på lucia med hennes följe. Med vacker sång tågade medlemmar från Teater 16 in och underhöll oss med den vanliga luciasången men även andra mindre kända sånger. Mycket vacker sång från duktiga ungdomar.

En trappa upp serverades julgröt och skinksmörgås följt av berättelser i juletid. Kvällen avslutades med kaffe och Annas goda saffransbullar och kaka. Mikael fick en speciell gåva av Kristina från Emmaljunga, en fin väpnarmössa med visir som hon virkat efter en modell på Stirling slott i Skottland, ett minne från Sagomuseets skoutlandsresa i september. Alla som ville hade en inslagen bok med sig, en bok man läst och tyckte om och ville dela med sig av eller en bok man inte gillade men hoppades att någon annan skulle göra det. Smaken är ju som tur är olika. En mycket lyckad kväll på Sagomuseet som var välbesökt.

dsc_0074 dsc_0080 dsc_0085 dsc_0086 dsc_0095

Text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Filed under Sagomuseets verksamhet

Novemberljus

novemberljus.JPG

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Clownskräcken

Västvärlden översvämmas just nu av  farliga clowner. Polisanmälningar strömmar in, men när polisen kommer är ofta clownen borta. Allt fler folklorister och andra experter talar om att detta till stor del är frågan om rykten och vandringssägner. Det är nämligen inte första gången larmen går om hemska clowner.  Redan på artonhundratalet spreds de första ryktena. Så sent som på 1980 talet var clownrädslan stor i USA och England och det berättades historier som liknar de vi hör idag.

Detta hindrar inte att man skall ta människors upplevelser på allvar. Dessutom kan den snabba och stora spridningen på nätet locka en och annan person att faktiskt gå ut och skrämmas med clownmask. Mycket tyder på att detta skett i något fall.

Vi på Sagomuseet kan konstatera att man i alla tider sett hemska saker. I svunnen tid såg människor monster som lindormar, gloson och varulvar av den enkla anledningen att dessa varelser fanns i människors begreppsvärld. Kanske är det så att man ibland ser det man förväntar sig att se, men som sagt, detta hindrar inte att vi skall ta clownrädslan på allvar.

Här kan du läsa mer om clownfenomenet:

http://www.st.nu/opinion/ledare/sofia-mirjamsdotter-ryktena-om-elaka-clowner-ar-betydligt-overdrivna

http://kwasbeb.se/2016/10/laskiga-clowner-vandringssagner-och-masshysteri/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/nyheter-2016/2016-10-18-clownskracken-ar-inget-nytt-fenomen.html

1 kommentar

Filed under Att berätta