Krokängsbanditen

Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.

Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.

Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. 
Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång

En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen.
– Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit

När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor
Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken.
När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret.
Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon
– Fan anamma! en han!
Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.

Dagens Krokängspark, Foto: Peter Svensson

Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen.
Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden:
– Jag vet vem han var.
Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget.
– Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren.
– Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun

Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd.
Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.

Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.

Källa:
IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang

Hemligt samtal i tullen (en rumänsk folksaga)

En bonde kom fram till tullen med en skrinda full med tunga säckar. Hans häst var mager och såg mycket trött ut. Vid bommen stoppades bonden av tulltjänstemannen:

– Vad har du i dina säckar?

Bonden böjde sig ner mot tullmannen och sade något i hans öra.

– Jag förstår inte, säg det högre!, gormade mannen.

Bonden böjde sig igen och viskade, men tullmannen förstod fortfarande inte.

— Säg det högre!

– Jag har havre, sade bonden med låg röst.

– Jaaa, och varför pratar du inte högre?

– Så att hästen inte hör mig, förklarade bonden.

Den modiga möllardottern och berättelsens förlaga

I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.

Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.

När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.

Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.

Rövarekulan

Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.

I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.

En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.

När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.

Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:

– Hur gick det?

Pigan förändrade då rösten och svarade:

– Det gick bra.

Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann. 

En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:

– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.

När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.

Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.

Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.

Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.

– Kommer inte min son? frågade hon.

– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.

Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.

Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.

En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.

Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.

En oxes pris (en rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig bondefamilj som bodde i en avlägsen by. De hade en giftasvuxen son. En dag kom han hem och berättade glatt för sin far:

– Käre far, jag var på djurmarknaden idag och träffade en man som hade en oxe till salu. Han bad bara om 50 lei för den. Jag tycker att du ska köpa den.

– Den är för dyr, svarade fadern.

– Du vet bäst, sade pojken då.

Efter ett tag, gifte sig sonen och flyttade med sin fru till en annan by. Det unga paret levde där ganska länge utan att höra av sig till hans föräldrar. Under tiden gick det bättre för föräldrarna. De började skaffa sig nya saker till hemmet. En vacker dag besökte sonen dem. Väl hemma såg han en grann oxe stående mitt på gården. Hans far hade köpt den på marknaden just den dagen.

– Hur mycket betalade du för den, far?, frågade sonen.

— 200 lei.

Pojken gjorde stora ögon:

– Betalade du så mycket!? Men oxen jag såg en gång på marknaden kostade bara 50 lei. Då sade du att den var för dyr.

– Det stämmer, svarade gubben. Då var 50 lei mycket, för vi var fattiga, men nu är 200 lei  billigt eftersom vi har blivit välbeställda.

Var kommer alla historier ifrån?

Det var en berättarkväll. Som vanligt hade jag gjort ett hopkok, historier både från Småland och från fjärran land. En del sorgesamt, en del helt galet. Jag blev avtackad, jag fick vackra blommor. Folket började resa sej, gå mot utgången. Men ett par av dem dröjde sig kvar, ville höra mera, veta mera. – Hur kan du komma ihåg så många berättelser? Och: var får du alla historier ifrån?

– Ja, svarade jag, det är från böcker och arkiv. Och från nätet ibland. Men det var inte riktigt sant det jag sa. För en av de historier jag drog denna kväll hade jag lyssnat mej till. Någon berättade och jag hörde på. Och blev så tagen, så förtrollad att jag slängde mej över papper och penna (i bilen), fick ner innehållet i stora drag och skrev rent därhemma.

Det var på Sagomuseet, kanske 15 år sen nu. Jag en hade en grupp, en förening som efter guidningen skulle förplägas med kaffe och mackor. Vi satt runt stora bordet på övervåningen. De var upplivade och glada. Pratade mycket. En kvinna sa: När jag hörde dej berätta så kom jag att tänka på en annan historia. Vill du höra? Så här…

En ung man som var ute på arbetsvandring. Han hade gått från gård till gård, stannat och jobbat några dagar. Nu skulle han vidare till ett nytt ställe. Men vägen blev lång. Han gick och gick utan att träffa på någon gård. Och hett var det, en riktig torrsommar och mannen – vi kan kalla honom Carl – blev törstig. Men inte minsta vattendrag någonstans, till och med dikena var uttorkade. Då fick han se en smal körväg upp till vänster. – Där måste det ju finnas folk, tänkte han. Han kom uppför backen och fram till en öppen plats, ett tun. Men där fanns bara några gamla husgrunder, inte ett spår av byggnader, inget liv. Bedrövad och utmattad sjönk han ner på marken. Slumrade kanske till en stund. Men plötsligt….. där var ju klara, ljusa barnröster. Och ljudet av en dörr som slogs upp, en kvinnostämma ropade: Kom in och ät!

Och där låg ju en hel liten gård mitt framför honom, boningshus, lada och uthus och allt. Hur hade han kunnat missa det? Han steg in i köket. Där satt mor och far och tre små lintottar till ungar vid matbordet. – God dag! hälsade Carl, men ingen tittade upp, bara fortsatte äta – Kunde man möjligen få sej lite vatten? Men ingen svarade, ingen såg på honom. Mor i huset reste sig för att hämta något vid spiseln. Men hon märkte inte Carl, var nära att gå rakt på honom.

Men där stod ju vattenspannen med skopan i. Så Carl tog för sig, han drack rejält, passade också på att fylla sin vattenflaska. – Tack så mycket gott folk, sa han. Ingen reaktion, nej ingen alls. Så han greppade sin ryggsäck och var snart nere på landsvägen igen. Efter en stund kom en hästskjuts ifatt honom. Carl fick åka med och han kom i samspråk med kusken. De talade om ditt och datt, men så sa Carl: Vad är det för konstigt folk dom som bor där uppe i backen, till vänster om vägen? Och han beskrev platsen noga. Men kusken sa: Det där har du nog drömt. Där finns ingen som bor.

– Jamen jag såg dom ju! Jag var i deras kök, dom satt vid bordet och åt. Men det var så konstigt, ingen såg på mej, ingen svarade när jag sa goddag. Som att jag inte fanns. Jag försökte flera gånger. Så märkliga människor. Är dom döva och blinda, eller?

Då såg kusken så underligt på honom och sa: Nej det bor ingen där. Men det har bott. För tjugofem år sen ungefär. Det var en ung familj, tre små barn hade dom. Så slog åskan ner en natt. Det tog fyr och allt brann som fnöske. Hela familjen blev innebränd. En förskräcklig historia…

Carl blev tyst. Han blev mycket tyst.  Så småningom kom de fram till en ganska stor gård. Folket välkomnade Carl och visst hade man behov av ett par händer extra. Carl blev anvisad en bädd i en drängkammare.  Och han skulle sova men han kunde inte. Det snurrade i hans huvud. Den där familjen. Hade han drömt eller sett syner där i hettan? Men han visste ju att han hade druckit vatten och att han fyllt sin flaska. Flaskan ja! Den låg i hans ryggsäck. Han fick fram flaskan och visst var det vatten i den. Då hade det alltså hänt ändå.

Den här historien fick ligga till sig ett tag. Sedan berättade jag den och det gick bra, den började leva sitt eget liv så som berättelser gör. Detaljer, färger och sinnesstämningar kom till. Och senare jag kom på idén att förlägga den i min egen släkt. Det var ju min egen farmors far som upplevt detta! Och han var så skakad av händelsen att han höll tyst om den hela sitt liv. Tills han var en bit över nittio och snart skulle gå bort. Då berättade han om sin upplevelse för barn och barnbarn.

Det där sista är förstås påhittelser. Men faktum är att min farmors far hette just Carl. Och att han var en bondson som växte upp i Ljushult inte alls långt från där jag själv bor (detta är dagsens sanning, duktiga släktforskare i Vrå har tagit fram uppgifterna). Och det är inte omöjligt att Carl gav sig ut på arbetsvandringar när han var ung. Det gjorde nästan alla här, de som var barn till självägande bönder. Det förekom ända till slutet av 1950-talet. Min egen man tog sig till södra Halland ihop med några grannpojkar och gallrade betor på stora gårdar. Men de for med bil.

Så vävdes berättelsen ihop. Ett tillfälligt prat, ett infall och något tog form och började gro. Men som under lång tid var konturlöst och ofärdigt. Historien behövde ligga till sej och mogna. Precis som goda viner och ostar.

Anna Lilljequist

Spå – Eva på Carl Gustafsgatan 49

Jag bor numera vid Landala torg i Göteborg. I slutet av 1800- talet bodde, på närliggande Carl Gustafsgatan, en dåtida lokal kändis. Hon hette Eva Johansson, men var mer känd under namnet Spå- Eva. Denna sierska kunde, förutom att se in i människors framtid, även avslöja tjuvar. Hon var mycket efterfrågad, framförallt bland kärlekstörstande, unga kvinnor och människor som blivit bestulna. Det sägs att besökare kom från alla samhällsklasser och från stora delar av landet. Hon lär har varit en mästare på att spå i kort. Ofta la hon en så kallad spåstjärna med vanliga spelkort. Med kortens hjälp kunde hon sedan svara på frågor som:
Kommer jag att hitta en kärlek? blir han mig trogen? kommer vi att bli lyckliga?

För att avslöja tjuvar använde Spå-Eva helt andra metoder. Bland annat tittade hon i ett glas med vatten. På vattenytan kunde hon se konturerna av tjuven framträda eller av den plats han bodde på. Hon pekade aldrig ut tjuven med namn och adress, men gav ofta tillräcklig information för att den som anlitat henne skulle kunna få en klar bild av vem som som var den skyldige.

En gång kom en bonde och sa att ett av hans får blivit stulet.
– Du kommer att se ett tecken i pannan på den som är skyldig, sa Eva
Nästa dag träffade bonden sin granne och såg då en liten får-svans i grannens panna.

Men att ange tjuvar skulle visa sig vara förenat med en del problem. En rik familj hade blivit bestulna De gick till Evas bostad på Carl Gustavsgatan 49 för att få reda på vem tjuven var. Eva pekade ut en person, från en ännu rikare familj, som den skyldige. Det skulle hon inte ha gjort. Istället för att erkänna gick den utpekade familjen till polisen och berättade hela historien. Spå- Eva kallades till i polisstationen och väl där var hon tvungen att ta tillbaka sina anklagelser och göra avbön. Efteråt lär polismästaren ha sagt:
”Att ni ger en flicka en fästman gör ju ingenting, ty det det måste hon ha ändå, men låt polisen sköta brottmålsundersökningarna!^” Allt tyder på att Eva lydde detta råd. Hon fortsatte lägga stjärnor och spå om lycklig framtid ända fram till sin död 1901, men några fler brottslingar avslöjade hon inte, vad jag vet.

Många Göteborgare beundrade säkert Spå- Eva, men hon var också fruktad. Det berättades bland annat att varje torsdagsnatt kom djävulen och hälsade på henne. När hon var död stod hennes hus tomt länge. Ingen vågade bo på ett ställe där man riskerade att få den onde på besök.

Det Landala som var Eva Johanssons, finns inte kvar, mer än på bild ( se ovan). Det jämnades med marken under rivningshysterin och ersattes av fula sjuttiotals byggen. Utmed Carl Gustavsgatan är alla hus nya. Jag har inte hittat nr 49, men ibland stannar jag vid Carl Gustavsgatan 48. Jag tittar på dagens betonghus och tänker: ” Det här är så nära Spå- Eva jag kommer”.

Källor:
http://www.goteborgshistoria.com
ISOF Göteborg: IFGH 2991 med flera folkminnes nedteckningar
Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum

Mikael Thomasson

Bonden som lurade djävulen (en rumänsk folksaga)

        I rumänsk folklore tror man att djävlarna bor på botten av dammar eller sjöar. Därför finns uttrycket ”han i kärret” när man inte vill kalla djävulen vid namn. En fattig bonde ville en gång göra narr av djävulen som bodde i en damm i närheten av hans by. Så han tog en vass påle och en rulle tjockt snöre och gick till den plats där han visste att djävulen höll till. Framme vid dammen hamrade han ner pålen i marken och band ena änden av snöret vid den. Sedan drog han ut rullen och började mäta. På botten av dammen hörde djävulen ett oväsen. När han dök upp för att se vad som hände, såg han bonden i full fart med sin mätning. 

— Vad gör du?, frågade han.

— Jag mäter upp platsen för att bygga en kyrka, svarade mannen, utan att hejda sig.

Djävulen blev orolig. Han kom på ett knep för att avleda mannens planer.

— Vet du vad?, sa han. Vill du bygga en kyrka så flyttar jag härifrån, men bara på ett villkor.

— Bra, sade mannen. Vad är villkoret?

— Ser du hästen där borta? Kan du gå runt dammen tre gånger med honom på ryggen?

– Men kan DU det?, frågade mannen.

— Så klart att jag kan.

— Då, får jag se! 

Djävulen tog hästen på ryggen och sprang tre gånger runt sjön.

— Jaså, du… Tror du att du är stark?, retade bonden honom. Du bar hästen på ryggen men jag kan runda dammen med den mellan mina ben.

— Låt mig se, flinade djävulen.

Bonden steg sedan upp på sin häst och gav sig iväg i all hast. Han slutade inte förrän han hade rundat dammen tre gånger. När djävulen såg ett sådant mirakel blev han mållös. Antingen hade han aldrig sett en man till häst, eller så var djävlarna dummare på den tiden.

Alla har en röst – en liten text till den 8 mars

På Sagobygden arbetar vi med det muntliga berättandet som en grund för att stärka språk och kommunikation genom övningar och berättelser som knyter an till demokrati, jämställdhet och respekt – alla ska känna att de har en röst och att de kan använda den.

Selma Lagerlöf använde sin röst för att bryta normen om hur en kvinna skulle vara. Hennes drivkraft var att hon ville berätta. Och hon ville skriva. Hon ville skriva ner alla berättelser som hon hade inom sig så att andra skulle få ta del av dem. Flera av dem hade hon i sin tur fått berättade för sig av sin farmor. Men på den tiden var det inte självklart att en kvinna skulle få ägna sig åt att skriva. Selma lyckades vända detta, och hon använde sin popularitet och sin röst till att få folk att engagera sig i bland annat kvinnlig rösträtt.

Selma berättade gärna sagor och spökhistorier. Hon berättade om kärlek och äventyr, men hon vävde även in den tidens begränsningar av kvinnors livsvillkor. En av karaktärerna i Selmas debutroman, Gösta Berlings saga, är Majorskan på Ekeby. Hon som är ”den mäktigaste frun i Värmland”, tvingas ändå till att ge sig ut och tigga då hon som gift kvinna inte har någon äganderätt.

Historien om hur Blända och Värends kvinnor med list och mod besegrade de danska soldaterna må vara en småländsk sägen, men den hade lika gärna kunnat ingå i en berättelse av Selma Lagerlöf.

En gång i tiden regerade kung Alle över Småland. När västgötarna angreps av en stor norsk här skyndade kung Alle till undsättning och Småland blev utan försvar. Då passade danskarna på att angripa. De skövlade och brände, folk dödades eller tvingades fly.

Men då var det en rådig kvinna vid namn Blända som kallade till sig alla kvinnor i Värend. De bjöd in den danska hären på ett stort gästabud och lät meddela att eftersom deras egna män övergivit dem så ville de gärna bli danskarnas hustrur.

När de danska soldaterna kom till platsen var borden dukade, men inga kvinnor syntes till. Hungriga som de var lät de sig ändå väl smaka av mat och dryck som fanns i överflöd. Sedan somnade de, trötta och mätta, men då kom Blända och hennes kvinnor fram ur skogen. De överföll de yrvakna danskarna och skar halsen av varendaste en.

Utsikt från Blodberget över Blodviken. Foto: Sagobygden

Kvinnorna tvättade sedan av sig blodet i en vik i sjön Åsnen. Platsen kallas än idag för Blodviken, berget bredvid för Blodberget och i det stora röset Kongshögen vid Dansjöns strand begravdes den danske kungen. Dessa platser ingår idag i Sagobygden och de berättar för oss om hur Värends kvinnor, som tack för sitt stora mod, fick lika arvsrätt som männen och att på bröllopsdagen färdas till kyrkan iklädda full stridsmundering till ljudet av pukor och trummor. Det breda bandet som pryder sidan av värendsdräkten ska enligt sägnen ha sitt ursprung i gamla tiders strider, och bär än idag kungens sigill som ett tack för Bländas hjältedåd.

Värendsdräkten, högtidsdräkt för gift kvinna. /Nordiska museets arkiv

I verkligheten fick döttrar samma arvsrätt som sina bröder först 1845 och 1884 fick även gifta kvinnor råda över sin egendom och sitt arv. Men är det en sak som historien lärt oss så är det att aldrig ta något för givet, allra minst demokratin och alla människors rätt till en röst. En stark fråga, förutom rösträtt för alla, har varit kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp. I dag är det svårt att tro att Sovjetunionen var första landet i världen att legalisera abort redan 1920, när vi i Sverige fick fri abort först 1975. I dagens Ryssland blir rätten till abort allt mer inskränkt, rätten att höja sin röst i sann demokratisk anda allt mer begränsad.

Den 8 mars 2017 var jag med om en av de häftigare – och mäktigare – sakerna i mitt liv. Då samlades tusentals människor på Götaplatsen i Göteborg för att, i snögloppet iförda rosa så kallade pussyhats, stå upp för allas rätt och tillsammans sjunga I can´t keep quiet. Titta och njut!

Vi har alla en röst. Det är om vi har möjlighet att använda den, och i så fall hur, som gör skillnad.

Lina Midholm

Invigningen av Eskilsgården – en folkfest

Sagobygdens nya mötesplats, Eskilsgården, invigdes en februarilördag i strålande solsken. Landshövding Maria Arnholm invigningstalade inför ett nyfiket folkfyllt torg. På trappstenen vid huset gestaltade sångerskan Matilda Stjernkvist en ung Kristina Nilsson som sägs ha blivit upptäckt då hon stod och sjöng på just den här stenen under en marknad runt 1857.

Till specialfanfar av Jakob Elofson klipptes det röda bandet av deltagare från gruppen Berätta-Lätt tillsammans med landshövdingen som dagen till ära tagit med sig en egen guldförgylld sax enkom för just bandklippning.

Väl inne bjöds det på kaffe i tidensliga koppar och Siw Svenssons smålandskringlor till alla besökare. Det var stort intresse att gå husesyn och i vissa dörröppningar var det väntetid för att komma vidare. Vi tippar på att antalet besökare under dagen var runt 170 personer.

Senare anslöt Johan Ederström från Ljungby kommun och Sagobygdens grundare Per Gustavsson som båda höll tal om vikten av att samlas och utvecklas och skapa visioner om framtiden. Berättarpedagog Mia Vickell reciterade en dikt tillägnad Eskilsgårdens nya liv som en del i Sagobygdens verksamhet. Ni kan läsa den längst ner i inlägget.

En annan viktig person denna dag var Lena Göransson som vuxit upp i huset. Hon berättade livfullt om alla möjliga minnen, även om husets historia, från den ursprungliga platsen och om när huset flyttades hit till kulturreservatet, Ljungby Gamla Torg, för drygt 50 år sedan.

Dagen avrundades med vernissage för utställningen Farmors garderob & Mormors linneskåp, av och med en av Sagomuseets grundare Mia Einarsdotter tillika textilkonstnär/kläddesigner och Eva Andersson, berättare, klädkreatör, samlare och curator. Vårens utställning visas på Lilla Galleriet inne på Sagomuseet till och med den 24 maj. Delar hänger även i stora rummet på Eskilsgården. En blickpunkt under dagen var också de färgsprakande klänningar som Mia designat till berättarfestivalens invigning under nio år.  

Förutom att vara en plats för möten, bibliotek, workshops och mycket mer är tanken att Eskilsgården ska vara ett hus för Berättarnätet Kronobergs medlemmar. Under året kommer det bl.a. finnas möjlighet till inte mindre än sju tillfällen av Lekfullt berättande med start måndagen den 4 mars. Självklart är även ickemedlemmar välkomna. Läs mer här: https://sagobygden.se/sv/evenemang/lekfullt-berattande-eskilsgarden-2024-6/

Så håll utkik efter vad Eskilsgården har att erbjuda – en ny samlingsplats i Ljungby och i Sagobygden!

Lotta Welmsö och Lina Midholm

Dikt till Eskilsgården av Camilla Ek, berättare på Sagobygden
Nu öppnas dörren din så fint på glänt, nyfikna önskar vi veta vad som innan där hänt.
Vem har levt där? Hållit någon kär?
Arbetat och knotat, studerat och kanske fotat?
Huset ska fyllas med berättelser om både liv och död, kärlek, sorg och väsen, fulla av berättarglöd.
Ett Bibliotek för att få veta mera, sitta i lugn och ro och studera.
Med intressanta böcker att läsa, fördjupa sig i och förundras över. Inte så mycket mer man egentligen behöver…
Jo, även att mötas i magiska berättarsammanhang, eller under musikens förtrollande klang.
När fantasin tar oss med under stora jättekliv eller vi berättar om våra egna eller andras liv.
När folktro får lyftas fram och inte endast i böcker ligga tysta och samla damm.
Ännu Ett Hus, förutom Sagomuseet att lockas till! Det är något vi önskar och verkligen vill!
Så låt känslorna med orden leta sig fram, allt från tårar till glada garv. När vi som alltid värnar vårt stolta kulturarv!

PS: Klicka här för att läsa mer om Eskilsgårdens historia

Prästens bok

(en gammal folksaga från Rumänien)

De troende i en avlägsen by brukade samlas i kyrkan varje söndag för att lyssna på Evangeliet. En vacker söndagsmorgon blev de överraskade: i stället för den vanliga predikanten dök det upp en annan präst. Han var äldre, men verkade vara säker på sin sak. Han tittade strängt på folket, lade sin hand på den heliga skriften, som låg öppen framför honom och dundrade:

– Gott folk, vet ni vad det står i den här boken?

– Vi vet inte, svarade alla på en gång.

– Om ni inte vet, då berättar jag inte det för er, sade prästen.

Sedan slog han igen boken, steg ner från predikstolen och lämnade församlingen. Den gamle prästen gjorde det inte för att håna de arma människorna, utan för att han inte kunde läsa! Dessutom talade han ganska sluddrigt och var rädd att kyrkfolket skulle skratta åt honom. Så var det med det den där söndagen. När byborna fick veta att den nya prästen skulle komma igen nästa söndag, bestämde de sig vad de skulle svara honom om de fick samma fråga.

Så blev det söndag och det var den nya prästen som kom. När det var dags att läsa Evangeliet, tittade han på församlingen och ställde samma fråga som förra helgen.  

– Gott folk, vet ni vad det står i den här boken?

– Vi vet, svarade byborna med entusiasm.

– Om ni vet, behöver jag inte berätta det för er, sade prästen och gick sin väg.

Nu tänkte byborna att de måste hitta ett bättre svar nästa gång. Den tredje söndagen frågade prästen igen:

– Gott folk, vet ni vad det står i den här boken?

– Vi vet, svarade de som satt till höger.

– Vi vet inte, svarade de till vänster.

– De som vet ska berätta för dem som inte vet, sade prästen och lämnade predikstolen.