Berättande i Lunnagård.

lddd56741

Så gick mitt uppdrag idag till Hembygdsföreningen Gamla Urshult. Från Lunnabacken kan man se ut över sjön Åsnen med alla sina öar, tittar man noga och vädret är klart så ska man kunna se sju kyrktorn från utkiksplatsen.

Medlemmarna var i farten, marschaller tändes, kakelugnen brann med värmande lågor, kaffet var framdukat.

Vi befinner oss på Lunnagården med mansgårdsbyggnad från 1709, där sitter vi nu i största rummet. Fyra gamla träljusstakar är tända i rummet, vi ska sitta på stolar från 1700 talet. Vilken ära att få berätta här. Vi hälsas alla välkomna av Gunnar Andersson ordföranden i föreningen. Han berättar om husen som är ditflyttade på 1950 talet, han berättar om de gamla träljusstakarna. Får också höra att i köket har man renoverat den gamla bakugnen. Jag får titta in ugnen, vad stor den är, 16 bröd får plats…

Under sommaren är huset bemannat varje söndag, till gården kommer det mycket turister, främst danskar, tyskar och holländare.

Nu är det min tur, jag börjar med att berätta om Sagomuseet i Ljungby. Ingen av lyssnarna har besökt museet.

Nu ska alla få höra! Börjar med ”När vår herre skapade Småland”. Sedan berättar jag om oknytt och lortay. Djur och väsen som folk verkligen trodde på för längesedan. Om jättarna, Gloson, Lindorm och varg. Sägner såsom Ebbe Skammelson, fru Stockenberg på Bolmarö Säteri, Ivars kyrka samt hur skräckfyllt det kan vara att komma för tidigt till julottan.

Det ger en ”kick”att berätta i detta sken  från kakelugn och ljustakar och se hur lyssnarna är med i berättelserna. Efteråt får jag höra att föreningen har gett ut en egen bok ”Urshultssägner”. Denna bok får jag som tack, den ska läsas och sedan tillhöra Sagomuseets egna bibliotek. Efteråt serverades gott kaffe med dopp. Jag fick kontakt med en lyssnare som bodde nära ormastenen i Lövhult, låter intressant. Den vill jag besöka.

När besöket är över är jag så glad, tänk vilket arbete man har. Jag får berätta, lära känna nya människor och miljöer. Sätter mig i bilen för hemfärd. När jag kört någon mil ser jag plötsligt två stora älgar kliva upp på vägen rakt framför mig, jag tvärnitar, hjärtat i halsgropen, stannar två meter framför älgarna. Skönt, idag har jag änglavakt!

Skribent: Siw Svensson

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Fyra år på Café Fontaine

 

1111

Arrangörsgruppen

 

 

Snart har vi fullföljt det fjärde året med våra berättarkvällar i Växjö. Den enkla idén med en öppen scen, sex gånger om året, för enbart muntligt berättande har visat sig vara livskraftig med stigande publiksiffror. Vi hade tur som hamnade i rätt lokal redan från början. Café Fontaine i IOGT-huset vid Växjösjön har gott fika och ständigt nya konstutställningar på väggarna. Runt om i huset pågår andra kulturprogram. Personalen är alltid välkomnande och Lasse Kårehed ställer upp som ljudtekniker.

Nu har vi både en stampublik och stamberättare. Vi brukar hinna med runt tio berättelser per kväll med ett publiksnitt på 30-35 personer. Rekordet är 65 plus en kö utanför med besvikna människor som inte fick plats. Då hade Ann-Karin Ånman från arrangörsgruppen blivit intervjuad i på en helsida i Smålandsposten dagen innan. Publicitet i lokalpressen har stor betydelse. Även en liten notis lockar några extra besökare. Vi har alltid en rast i mitten och är noga med att sluta senast klockan 21, det vill säga när det är som roligast. En vild blandning av historier är bäst. En gammal folksägen kan med fördel följas av en nutida skröna. Berättelserna får inte vara för långa. Det sänker stämningen i lokalen så att den kan bli sömnig. Därför har vi satt en tidsgräns på högst tio minuter.

För att få in nytt blod på scenen (en inte helt lyckad metafor) bjuder vi numera in en gäst utifrån. Gästberättaren får ett litet arvode. Framför allt får han eller hon större utrymme än oss övriga. Visserligen berättar vi alltid nya historier varje gång, men en helt ny röst är extra omväxlande.

I höst har Johan Theodorsson från Stockholm varit gäst den 8 september.  Håkan Nordmark från Växjö kommer  13 oktober och Eva Andersson från Fylleskog 24 november. Vi börjar klockan 19.00.

Och efter jul fortsätter vi med berättarkvällar på Café Fontaine för femte året!

Pelle Olsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Den hemska historien om Margaret Dickson

Här kommer en berättelse från Edingburgh som vi hört i flera olika versioner.

Margaret Dickson blev 1723  förskjuten av sin man och gav sig ensam in till Edingburgh för att överleva. Hon fick så småningom arbete på en krog. Den betalning som gavs var mat och husrum. Krogägaren tog sig också vissa friheter.  Det bar sig inte bättre än att Margaret blev gravid och födde ett barn. För att undvika den skandal det innebar att få ett barn utanför äktenskapet, dränkte hon den nyfödde i en närliggande sjö. Allt uppdagades och Margaret dömdes till döden. Hon hängdes  1724 på Grassmarket, lades i en kista och fördes mot begravningsplatsen. Efter en stund hörde kistbärarna hur det knackade. Ljudet kom innifrån kistan. Man öppnade locket och där låg Margaret, livs levande. Detta mirakel tolkades  som att det var guds vilja att Maggie skulle få leva. Hon släpptes fri och det sägs att hon levde ytterligare 14 år innan hon dog en naturlig död. Det sägs också att hon under dessa sista levnadsår gick under namnet  ”Half-Hangit Maggie”.

Vi gick till baren som bär Maggies namn

14281427_10154447036512510_1284952372_n

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Fler bilder

 

Här kommer fler bilder från det skotska höglandet.. Klicka på en bild, så får du upp bilderna i större format. Från och med nu är det Edinburgh som gäller.

Lämna en kommentar

by | 07 september 2016 · 7:04

Bob säger adjö med musik

Idag ger vi våra läsare  två länkar

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fsagobygden%2Fvideos%2F10154478287403609%2F&show_text=0&width=560

och en länk med mer skotsk musik

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

En berättelse från Skotska höglandet

 

Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.

Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud.  Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål

-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!

Det sägs att än idag står  jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson

 

IMG_1716[1]

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Cromarty

 

Cromarty är en liten stad några mil norr om Inverness. De ålderdomliga husen breder ut sig utmed havet. En gång var det fiske och sjöfart som var viktigt för bygden, nu är det turism, kultur och hantverk som dominerar. Vi kom till Cromatry för att träffa två män. Den ene, Bob Pegg var högst levande och berättade oss runt kvarteren. Den andre Hugh Miller är död sedan länge, men hans själ lever i Cromarty. Hugh var bland annat geolog och folklorist. Flera av de historier som Hugh en gång samlade in levnadsgjordes nu av Bob Pegg.  Vi besökte också Hugh Miller Museum.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta