Förbjudna sagor – Per Gustavsson berättar i Piggaboda torsdag 28 juli

Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.

Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.

Bonden som var så säker på käringen sin

Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.

Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.

Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.

Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.

– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen

– Hur har det gått till då? sa hon.

– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.

Då säger hon:

– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.

– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.

– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.

– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.

– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.

– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.

 

Stå Vita! Stick Brita!

Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.

Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.

– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.

Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:

– Stå här, du som har dödat så många!

– Stå Vita! ropade prinsessan.

Prinsen blev så flat och generad att han försvann.  Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.

Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.

– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.

Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:

– Stå här, du som dödat så många!

– Stå Vita! sa prinsessan.

– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.

Och så njöt de bägge två.

Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser

Magi i Sagobygden

Torsdagen den 7 juli var det dags för Magi vid Gärdslevargens koja som ligger i Härlunda socken. På krokiga vägar över Virestad genom skogar och bergsknallar kom vi så småningom in i skog som var trolsk och full av magi och precis där hittade jag och Eva Andersson Gärdslvargens koja som var en liten röd stuga vid vägkanten med ett loft där vi skulle berätta om magi och andra mystiska ting. Anders från Härlunda Församlings Hembygdsföreningen hälsade oss välkomna och berättarkvällen kunde börja. och visst blev det magi och mängder med tips hur man skulle gå tillväga i olika situationer alla med magiska inslag. Ca 50 personer i alla åldrar hade bänkat sig på loftet och i pausen var det många som fördrog att fika ute i det gröna medan andra satt kvar inne. En härlig kväll i en härlig miljö.

Agneta Json GranemalmGärdslevargens koja Berättelser i Sagobygd 7 juli-16 (11)

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Musikpärlor på Gamla Torg

Måndagkvällen den 4 juli kom med vackert väder när det åter var dags för Berättelser och Musik i Sommarkväll på Gamla Torg. Björn Elmgren som bla. är operachef på Smålandsopran stod på scenen tillsammans med flera i ensemblen från operan Barberaren i Sevilla som i sommar spelas på Huseby Bruk. Björn spelar Bartolo som är den sköna 16 åriga Rosinas förmyndare och hans tankar är att en dag gifta sig med henne. De övriga som var med på Gamla Torg var Michael Axelsson som spelar Greve Almaviva men besöker Sevilla under annat namn och han vill vinna Rosinas kärlek. Ida Ränzlöv spelar den sköna Rosina och Pär Fúrst Nilsén är barberaren Figaro i Sevilla. Första halvan av kvällen bjöds publiken på smakprov från operan där Björn med mycket humor berättade om handlingen mellan sångerna. Andra halvan bjöds på operettsånger både från Vita Hästen och My Fair Lady. Som avslutning sjöng Björn och Michael några Elvislåtar. Ingen kunde då klaga på bredden i deras repertoar. Publiken som var ett hundratal gav deltagarna från Smålandoperan stora applåder och verkade mycket nöjda med kvällen. Eva Andersson från Berättarnätet var kvällens värd och nästa måndag är det hon själv som står på scenen då hon ska berätta om ”Korsetter och Kalsonger”

Agneta Json GranemalmDSC_0010

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Berättelser och musik i sommarkväll

Berättelser och musik i sommarkväll 27 juni, BCD (12)

Måndagen den 27 juni var första måndagen av sju som vi kunde lyssna till Berättelser och musik i sommarkväll på Gamla Torg. Först ut var BCD som består av Bengt Johansson gitarr och sång, Carolina Lindén sång och Mats ”Dalza” Persson gitarr och sång. BCD tog oss med på en resa från 1960 talet och framåt, blandat med berättelser och härlig musik.Ca 200 personer hade bänkat sig runt scenen och i gräset för att följa med på den musikaliska resan. En otroligt duktig trio som skapades när de var med i musikalen ”Lyckliga gatan”

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Performance Storytelling – varför då?

Det är afton när jag till sist stiger ut ur mitt belamrade vardagsrum. Apparaterna är stängda och mörkläggningsgardinerna undandragna. Det är sommar här utanför. Dags att sjunka ner i en trädgårdsstol med ett glas vin och fundera lite över det här med performance storytelling.

METAMORPH PORTRÄTT2_1.JPG

Jag har återigen gett mig in i ett krävande projekt där jag inte nöjer mig med att bara berätta några av de fascinerande historier som jag har hittat. Om några dagar åker jag till Wales för att ha premiär för en ny föreställning på Beyond the Border International Storytelling Festival. ”Metamorf” heter den och består av överraskande myter och legender kring gender. Med mig har jag folkmusikern Emma Reid som jag samarbetat med under många år. Men som om det inte räcker, tar jag med mina manicker: MacBook Pro, iPad Pro, Apple Pen, Wacom Intuos Pro, Photoshop, Astropad, nätverk, adapters, sladdar… Ja rader av apparater och programvaror som de flesta nog inte bryr sig om.

Att jag samlat på mig dem beror i första hand på att jag med min bakgrund som bildkonstnär behöver digitala verktyg för att producera de bilder, posters och logotyper som många i berättarvärlden är bekanta med. Och nu tänker jag ta med mig dem upp på scenen för att måla live på en stor bioduk medan jag berättar.

Ibland ryser jag inför utmaningen. Under arbetet har jag ibland undrat varför jag gör det svårt för mig. Dessa traditionella myter och legender som jag samlat är ju enastående bra i sig själva, så varför ge sig ut i okänd terräng? Varför riskera att trassla in mig i en massa teknik när jag vet hur jag kan levandegöra dem på det gamla viset? Det simpla svaret är: Ren nyfikenhet, jag vill veta om det går.

För några veckor sedan hade vi en öppen repetition på en teater och bjöd in ett gäng scenkonstnärer för att få feedback. Det blev inte alls bra. Jag gick vilse bland reglagen och berättade uselt medan jag försökte hantera all teknik. Efteråt var jag rätt modfälld. Varför försöker jag vara tekniker, konstnär och berättare på samma gång? Varför inte nöja sig med det som jag behärskar? Återigen är svaret: Nyfikenhet. Jag bara måste försöka…

Och här är vi framme vid begreppet ”performance storytelling”. Så vitt jag vet har det myntats bland brittiska scenberättare och betyder ungefär ”artistiskt berättande”, dvs en berättarform som har konstnärliga anspråk. Det är inte alla i berättarvärlden som sett på detta med blida ögon. Det finns ju en del föreställningar om vad som är berättandets ”natur”. Ofta har man föredragit ett avskalat berättande där berättelsens förmodade innehåll står i förgrunden och där sagespersonen bör inrätta sig i en tradition.

Ibland har det varit otroligt avskalat. Mina intryck från t ex Kanadas berättarrörelse, är ett ideal där berättaren knappt rör sig – därför att det sägs stjäla något från berättelsen. När det uppstår sådana normer kring hur man ”får” berätta, är det hämmande för de lekfulla och sökande konstnärerna. Men samtidigt har det haft ett värde särskilt i skriftlösa kulturer där det är viktigt att minnas och bevara stammens berättelser i deras förmodat ursprungliga form, och där man inte har råd med att påhittiga personer har sina egna excesser kring stammens tradition.

Ändå har det alltid funnits konstnärligt berättande. Överallt i historien där det funnits ett behov av professionella berättare har formen utvecklats på överraskande sätt. På europeiska furstehov, på indiska religiösa fester och på kinesiska tehus har skickliga berättare förnyat traditionen. Och nu i modern tid kan man som artist trotsa både scenkonstnormen där text och skådespeleri dominerar, och berättarnormen där det avskalade sägs vara rätt natur. Och bara pröva, utifrån sin nyfikenhet – finns det andra sätt att göra det här?

Det här tänker jag blogga om under en period framöver, medan jag kämpar med vår nya föreställning. Det skall väl sägas att Emma och jag lyckades lyfta föreställningen ordentligt efter värdefull kritik från kollegorna. Nu samlar vi oss för Wales Jag återkommer snart med rapporter därifrån.

Mats Rehnman

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

27:de festivalen är förbi

Söndagen den 19 juni

På Märtas Café har de sista våfflorna bakats för denna festivalen och volontärerna som varit där och arbetat har gjort ett superjobb. Nya bekantskaper har knyts mellan volontärer men även med berättare och gäster som besökt caféet. Björn Gullander har varit runt på de flesta platserna under festivalen med sin kamera och stativ och förevigat det på film.

Tetra på Ljunggården 19 juni-16 (8)

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Mästerskap i Berättarslam

Inne på Café Märta var det Berättarslam och många hade kommit för att både lyssna och vara med som jury. Fem berättare tävlade i titeln om att bli Kronobergs mästare i Berättarslam. AnnKarin Ånman var ceremonimästare. Efter några timmar var det klart att det blev Pelle Olsson som tog hem titeln. Pelle sitter längst till höger i sin randiga tröja

Berättarslam på Märtas 19 juni-16 (2)

Berättarslam på Märtas 19 juni-16 (3)

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta