Det muntliga berättandets framtid

Hur mår egentligen det muntliga berättandet i Sverige?  Har berättandet tappat mark? Hur är tillväxten? Det är frågor som jag hör ibland. Jag brukar svara att det muntliga berättandet lever och mår bra i Sverige. Det är bara att gå igenom en skolkorridor eller besöka ett fikarum så hör man dem, berättelserna. Man behöver faktiskt inte ens höra, det räcker att titta. Om du mitt bland alla smartphonestirrande människor ser någon som lutar sig fram med lysande ögon och levande kroppsspråk, ja då är det en som berättar.
Fast jag vet ju att det är inte den typen av husbehovsberättande folk syftar på när de undrar över tillståndet för det muntliga berättandet. Snarare tänker dem på berättande inför en publik på scen, ett mer konstnärligt berättande med episka, längre berättelser.

Är det inte så att medåldern på scenberättare är hög i Sverige? Att tillväxten av unga berättare är dålig? Jo, kanske, men det är inte riktigt sant. Det finns en tillväxt, men den sker i inte i berättarföreningarna, på berättarslam eller ens på berättarfestivalerna. De unga berättarna och de nya berättelserna dyker upp i helt andra sammanhang. Låt mig ta tre exempel:

Lajvrörelsens berättande
Lajvrörelsen är stor i Sverige. Tusentals människor åker ut i skogarna för att för en tid få vara någon annan än sig själv. En av många karaktärer som lajvare väljer är ”Berättaren”, alltså en som under lajvet bland annat underhåller övriga med att berätta sagor. En del av har blivit så förtjusta i sin berättarkaraktär att man fortsatt berätta off- lajv.  Berättargrupper har bildats och en del uppträder t o m off-lajv som Berättaren och underhåller vid t ex Medeltidsdagar. Oftast berättar man traditionella Folksagor och myter.

Dokumentärt berättande
I Stockholm finns just nu två dokumentära berättarscener med berättelser ur livet. Den ena är ”Storydox” på Kulturhuset, Stadsteatern. Den andra scenen är på självaste Dramaten och heter ”Svenska berättelser på scen”. I båda fallen är det proffs som coachar människor med en bra livshistoria, så de kan inta en scen med sin berättelse. Det dokumentära berättandet har lockat en stor publik.

YouTube-berättande
Hundratusentals barn och ungdomar ägnar numera massor av tid åt att följa sk You Tubers. Oftast gör You Tubern helt vardagliga saker medan hen har filmkameran på, går och handlar, sminkar sig osv. Ett vanligt tema är något man kallar Storytime. Det betyder att You Tubern helt enkelt berättar en historia ur sitt liv. Mycket liknar det husbehovsberättande som brukar berättas i skolkorridorer och på fikarum. Skillnaden är bara att detta följs av massor av tittare.  Här är ett exempel  som har över 300 000 visningar.

Dessa exempel visar att det muntliga berättande lever och mår väl. Det dyker dock upp i helt andra sammanhang än vad vi är vana vid. Kan man då få till ett möte mellan den gamla berättarrörelsen och dessa nya uttryck? I viss mån finns det redan möten. Storydox berättarna coachas av storytellers från Fabula och några av Lajvberättarna är inbjudna till Ljungby Berättarfestival. Men det behövs fler mötesplatser för det muntliga berättandet.  Själv hoppas jag på utbildningarna. Där kan folk med olika ålder och erfarenhet mötas med det muntliga berättandet som gemensam nämnare.
Idag finns det en universitetskurs på distans, men det behövs fler. På utbildningarna kan det växa fram en  stolthet över att det muntliga berättandet och en insikt om att det är en alldeles egen kulturform och inte bara något man gör som bisyssla.
Lyckas man med detta är jag övertygad om att det muntliga berättandet går mot en lysande framtid.

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Om draken eller lindormen DRAKENS GÅTA

 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm

Årsbok utgiven av Kronobergs läns Hembygdsförbund, Växjö 2017

bok

Thomas Malm är biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tagit fram Hyltén-Cavallius´ bok Om draken eller lindormen (1884-85), granskat och kommenterat den. Dessutom försett den med en mångfald av fotnoter och ett rikt urval illustrationer. Detta är tredje gången skriften publiceras, 130 år sedan den andra upplagan kom 1885. Malm vill utifrån sitt perspektiv som forskare, och utifrån vår egen moderna tids betraktelsesätt, söka förstå hur H-C kan ha tänkt och resonerat. H-C var nämligen övertygad om att lindormen existerade i sinnesvärlden.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) har sagts vara den svenska etnologins fader. Redan som ung fascinerad av de gamla berättelserna tog han sig som vuxen igenom sin födelsebygd Vislanda både till häst och till fots för att från ”folkets läppar” samla in den svenska folkdikten. Han var en utpräglad nationalromantiker. Hans viktigaste arbete är Wärend och wirdarna. Ett försök i svensk etnologi (1863-68). I sitt insamlingsarbete hade H-C ofta stött på fenomenet lindorm eller drake. Många hade sett den och kunde beskriva djuret i detalj. Berättelserna var entydiga och konkreta. Informanterna var vanliga människor, rediga och trovärdiga. Det fanns anledning att ta dem på allvar, menade H-C.

Lindormen, draken eller hjulormen, som den också kallats, var ett vidunder, förfärligt att skåda. Den kunde vara flera meter lång och tjock som ett manslår, ibland med kluven stjärt. Mörk till färgen, med ljusare strimmor. Den hade en man, liknande en hästman av tagel, ibland också fjäll. Den hade stora stirrande ögon, gnistrande blick. Om den blev retad reste den sig på stjärten och sprutade ut ett illaluktande gift – etter. Fick man det på sig blev man sängliggande i både dagar och veckor.

Hyltén-Cavallius trodde på lindormen. Han lade ner mycket arbete på att bevisa att den existerade. Det han hittills sysslat med låg inom fältet för humaniora. Men nu ville han, med hans egna ord ”ge en vinst på en gång för naturhistorien och kulturhistorien”. Det här var inte ett galet infall av en åldrande folklivsforskare. H-C var en utomordentligt kunnig och påläst person. Dessutom, vid den här tiden diskuterades allvarligt inom forskarvärlden om det kunde finnas en kärna av verklighetsbakgrund i sägnerna. H-C hade tidigare i sin forskarkarriär (Wärend och Wirdarne) ställt frågan om föreställningen om trollen egentligen var kollektiva minnen om ett äldre folkslag, som i och med människans ankomst blev undanträngt och marginaliserat.

Alltså vände han sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Bevisligen existerar ingen lindorm även om enstaka rapporter fortsatt att komma in efter det att H-C gått bort, ja, ända in i våra dagar. Hur kan vi då förklara att så många människor påstår sig ha sett lindormen eller draken?

Malm menar att vi får söka svaren på flera nivåer. Han börjar med att ge en historisk tillbakablick. Man kan konstatera att i Sverige funnits en lång tradition att skildra möten med stora, egendomliga ormar. Bakgrunden kan vara kulturpåverkan utifrån, möjligen kan också antikens och det förkristna Nordens ormkult haft gemensamma, indoeuropeiska rötter. I kulturer världen över (Malm ger en rad exempel) har ormen eller draken haft en framträdande plats. Ormen är speciell. Vi människor reagerar känslomässigt inför den, tillskriver den gärna egenskaper som ondskefull eller grym. Eller motsatsen, både i det förkristna Sverige och det antika Rom uppfattades ormen som en budbärare och lyckobringare.

Så till de psykologiska faktorerna. I och med att lindormen-draken var så central i våra förfäders föreställningsvärld är det inte konstigt om folk då och då trodde sig möta den. Det vi förväntar oss att se – det ser vi. Men räcker det som förklaring? De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

En annan faktor är uppgiftslämnarens mentala tillstånd. Han/hon kan ha varit sjuk fysiskt eller psykiskt, haft nedsatt syn, trillat och fått hjärnskakning med syrebrist som följd eller helt enkelt varit – full. Brännvinskonsumtionen var omåttlig under H-C´s tid. En annan sak som diskuterats är om H-C kan ha bearbetat vittnesmålen stilistiskt, efter sin egen mall och därmed påverkat innehållet. Hans informanter var många gånger inte själva läs- och skrivkunniga.

Malm rundar av sin genomgång med att en rad faktorer har inverkat på de påstådda mötena med lindormar och drakar, det finns ingen allenarådande förklaringsmodell. En grundmurad tro i kombination med självsuggestion, feltolkningar och överdrifter, liksom påverkan av brännvin, är nog den rimligaste förklaringen på den gamla gåtan. Med Malms egna ord: ”Om en fjäder enligt sagan kan bli fem hönor, ja, då kan väl en tjäder eller en iller bli en drake.”

Detta är en utomordentligt spännande och läsvärd bok.

                                                                                Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Att berätta

En fröjd att läsa!

Skannad

Det här är ingen recension, det är ett utrop.

Boken jag har läst är Retorik i skolan av Karin Beronius och Lena Nilsson. Den har stått i bokhyllan i två år. När jag nu tar fram den njuter jag. En bok skriven på ett klart språk av två erfarna pedagoger. Den lever verkligen upp till undertiteln: En grundläggande arbetsmodell i 12 steg.

Full med övningar som verkligen stimulerar till muntligt berättande.

Ytterst användbar. Stimulerande. Konkret.

Per Gustavsson

Beronius, Karin & Nilsson, Lena: Retorik i skolan. Retorikförlaget. Ödåkra, 2014.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Pedagogik

Ny bok om berättarverkstad med berättardocka

skannad.jpegJag gillar verkligen den danska berättaren Lene Broks böcker om muntligt berättande. Det som är gemensamt för de två böckerna Fortæl! Fortæl! (2005) och At fortælle sig selv (2012, se bloggen 1/2 2013) ) är den stora tilltron till att berättelsen skapar lust, glädje och förhöjer livskänslan. Hon återkommer också ofta till att muntligt berättande är intimt sammankopplat med leken. Berättandet och lyssnandet är ett redskap för att både lära känna sig själv och fördjupa kunskapen om omvärlden och de stora sammanhangen. I den lilla boken Timo Moto på eventyr (2008) visar hon mycket konkret på hur man kan arbeta med en folksaga tillsammans med barn.

Den nya boken Fortælleværksted (2017) med underrubriken Kreativt sprogarbejde med børn är också en mycket detaljerad skildring av det pedagogiska arbetet i en barngrupp utifrån en särskild folksaga. I det här fallet den norska sagan Dockan i gräset, som tecknades upp av Asbjørnsen och Moe. Sagan är en variant av den svenska sagan Råttprinsessan som i den internationella sagokatalogen har beteckningen ATU 402.

Tankarna i de tidigare böckerna återkommer i den nya bokens inledande översikt över muntligt berättande och barns utveckling både av identitet och språk. Det nya är att berättandet kopplas samman med skapande av berättardockor. Och här förenas Lene Broks berättarerfarenheter och medförfattaren Jane Hydegaards verksamhet som dockspelare, dockmakare och pedagog. Med den enkla dockan som redskap kan barnet gå djupare in i sagan och på ett naturligt sätt leka sagan och återberätta den. Författarna betonar vikten av att skapa dockan själv:

Når barnet laver sin egen fortælledukke, tilfører det liv og sjæl til dukken, og samtidig udvikler barnet et stærkt tilhørsforhold til den, netop fordi det selv har skabt den.

Författarna betonar ofta hur viktig den vuxne är för barnets språkutveckling, språket föds i en dialog med vuxna som hela tiden bekräftar barnets uttrycksglädje, bjuder på nya ord och språkliga förebilder. Boken genomsyras också av författarnas stora tilltro till att alla kan berätta och leka utifrån sagor.

Per Gustavsson

Lene Brok & Jane Hyldgaard: Fortælleværksted. Kreativt sprogarbejde med børn. København, 2017. Akademisk Forlag. ISBN 978-87-500-5081-0

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 4

Små sagor i Wärend och Wirdarne

Efter sagoverket ägnade sig Hyltén-Cavallius åt att ge ut äldre litterära och antikvariska texter och 1853 publicerade han tillsammans med vännen Stephens Sveriges historiska och politiska visor. Det dagliga arbetet på först Kungliga biblioteket och senare som chef för Kungliga teatern tog hans krafter i anspråk. Först i och med utgivningen av Wärend och Wirdarne (1863-68) kom han i viss mån att återvända till folksagan. Verket som gett Hyltén-Cavallius epitetet ”Den svenska etnologins fader” är en skildring av både den materiella och andliga folkliga kulturen i författarens hembygd. Ett viktigt källmaterial i skildringen är folksägnerna. Ur sina tidigare uppteckningar, bland annat efter Halta-Kajsa, har författaren plockat fram djur- och ursprungssagor och uttryck om vad växter och djur sa på den tiden de kunde tala. Det är ett värdefullt källmaterial till en folkdiktning som inte har uppmärksammats i så hög utsträckning.

Bild_23

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1880. Oljemålning av Th. Cederström, Smålands museum.

Hur gick det sen?

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Trots den kritik som hans sagosamling fick både i samtiden och av 1800-talets senare upptecknare, som gärna riktade sitt intresse mot sagornas dialektala utformning, går det inte att överskatta den betydelse som Hyltén-Cavallius haft som sagosamlare. Han lade grunden till en mer systematisk insamling av folksagor och inspirerade många efterföljare. Även om sagosamlingen aldrig fick den spridning som utgivarna hade hoppats på, spreds de enskilda sagorna snart som små billiga skillingtryck och kom att påverka det muntliga berättandet i vårt land. I det insamlingsarbete av sagor som skedde på 1920- och 1930-talen är det lätt att finna spår efter de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade. 1875 utkom  ett urval av sagorna under titeln Svenska folksagor, nu försedda med teckningar av den uppskattade konstnären Egron Lundgren. När sagor under 1800-talets andra hälft blev barnläsning, vilket än mer accentuerades under 1900-talet, kom Hyltén-Cavallius´ sagor att bearbetas och spridas i otaliga publikationer, där de mest uppmärksammade är Barnbiblioteket Sagas utgåva Svenska folksagor. Den första delen som utkom 1899 innehåller bland annat Lilla Rosa och Långa Leda och Prins Hatt under jorden, som båda ingick i Svenska folksagor och äfventyr.

Först omkring 100 år efter det att Hyltén-Cavallius samlade in sitt sagomaterial kom det att publiceras i sin helhet, med få undantag. De fyra första volymerna i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens bokserie Svenska sagor och sägner som publicerades 1937-42 är utgåvor av originaltexterna med värdefulla inledningar, ordförklaring och register av språkforskaren Jöran Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. Mickel i Långhult och Sven Sederström ägnas en volym vardera. Del tre innehåller uppteckningar från Småland, bland annat efter Carl Fredrik Cavallius och Britta Greta Löfquist. Del fyra innehåller sagor samlade av Hyltén-Cavallius och Stephens, men upptecknade utanför Småland av andra personer.

”Sagornas tid är nära förfluten” skrev prosten Cavallius till sin son. Men tack vare den unge Gunnar Olofs idoga samlarlust fick fadern fel i sin förmodan. Även om det i dag berättas i andra sammanhang och sagorna förändras, så som de egentligen alltid har gjort, sprider de fortfarande glädje och lust, väcker eftertanke och funderingar och kan användas för att kommentera vår samtid. Tyvärr finns fattigdomen kvar, liksom förtryck i olika former, inte minst av kvinnor. Än behövs berättelser som visar att ett annat liv är möjligt.

Per Gustavsson

 

Förutom de i texten nämnda skrifterna och Folksagan i Sverige I-III av Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt bygger artikeln på Nils-Arvid Bringéus: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1966) och Per Gustavsson: Mickels sagor (1996). Småländska sagor av Per Gustavsson innehåller många senare upptecknade sagor och har ett fylligt efterord och utförliga kommentarer till sagorna. Den utgavs av Kronobergs läns hembygdsförbund som Kronobergsboken 2005, och kan fortfarande rekvireras från hembygdsförbundet.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 3

Det folkliga sagoberättandet

För att få en uppfattning om hur sagoberättandet verkligen såg ut under 1800-talets första hälft får vi gå till de sagor som Mickel i Långhult (1778-1860) i Ryssby socken och Sven Sederström (1810-1846) i Aringsås skrev ner för Hyltén-Cavallius’ räkning, men som denne valde att inte trycka. De hörde båda två till den stora gruppen av fattiga människor som utgjorde en stor del av Sveriges befolkning vid den här tiden. Det var sällsynt att en muntlig berättare själv hade förmågan att skriva ner sina sagor. De flesta som tecknade upp bönders och obesuttnas berättelser var representanter från helt andra klasser. Mickel och Sven Sederström var båda uppvuxna i ett samhälle präglad av muntlighet. I den förvandling mot en skriftbaserad kultur som Sverige genomgick vid den här tiden hade de lyckats tillägna sig den nya tidens uttryckssätt, skrivkonsten. Det här är ett historiskt unikt skeende som aldrig kan upprepas och det är just därför Mickels och Sederströms berättelser tillhör de viktigaste sagosamlingarna vi har.

Per_G_004A

Långhults Norregård där Mickel i Långhult bodde. Foto: Mauritz Fagerström 1936, LUF 5010.

Förutom de undersagor, som föll Hyltén-Cavallius i smaken, berättade de båda novellsagor och skämtsagor. Mickel hade också en förkärlek för mycket fritt diktade legendsagor där Vår Herre och Sankte Per vandrade på jorden. I deras sagor figurerar hantverkare, bönder, torpare, drängar och pigor, alltså just de som säkert också lyssnade till de båda berättarnas historier. Inom en traditionell sagoram fyllde de sagorna med oförvägna infall och fantasifulla utbroderingar, både uttrycksfulla glimtar av tidens liv och klassklyftor, såväl som mer utförliga skildringar av den sociala miljön och människors levnadsvillkor. Många berättelser rymmer satir och är samhällskritiska. I Mickels saga Den betalande hatten och knallen som dränkte tre skälmar lurar tre studenter kon av en fattig torpare, men genom sin påhittighet tar torparen en gruvlig revansch och de tre studenterna får betala med sina liv. I Den fattige torparen, Vår Herre och Sankte Per får den fattige gudsrådet att gå in på krogen och spela kort och ta sig en sup, då ska allt bli mycket bättre, vilket också besannas. Sven Sederström berättar i Herremannen och torparflickan om en rik herre som våldför sig på en fattig flicka och samma tema återkommer i Den rika herrn och mjölnaredottern, där herremannen använder sin makt och samhällsposition för att få sin vilja igenom. Det som var möjligt och ofta förekommande i den verkliga världen, slutar dock i sagans värld på ett sätt som den maktfullkomlige inte tänkt sig. De två berättarnas sagor kan sägas hålla uppe den fattiges dröm om ett bättre liv. I sagan, om ej i verkligheten, fick de sin rätt.

Både Mickel och Sederström berättade på traditionens grund men handskades suveränt med sagomaterialet. Som den skicklige muntlige berättaren Sederström var, fogade han ihop flera sagotyper till sammanhållna vindlande berättelser. Mickel komponerade ganska så fritt långa äventyrsberättelser med färder till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender, motiv som han hade lånat från de populära skillingtryck, som hade börjats spridas under 1700-talet och än mer under 1800-talet.

De två berättarnas sagor passade svårligen in i ett synsätt som eftersträvade att finna ”varje saga så ursprunglig och äkta som möjligt”. Sammanfattningsvis kan vi säga att Mickels och Sven Sederströms sagor är i hög grad deras egna och visar hur den folkliga berättartraditionens förs vidare och ger uttryck för berättarnas egna erfarenheter och samhällsställning, åsikter och drömmar.

I sina minnen andas Hyltén-Cavallius en besvikelse över att utgivningen av det stora folksagomaterial han hade samlat aldrig realiserades fullt ut. Många undersagor förblev opublicerade. Men han medger också att samlingens språk hade varit för tungt och krångligt.

Per Gustavsson

 

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 2

Insamling i bondkvarter och hem

Hyltén-Cavallius samlade också sagor på andra håll. I Stockholm, där han var bosatt, besökte han om kvällarna bondkvarteren, där bönder vid stadsbesök brukade hålla till med sina skjutsar. Van som han var att umgås med bönder lyckades han få gubbarna att berätta. I sina memoarer skriver  han:

Jag bjöd efter omständigheterna på öl och kaffe, gubbarne öppnade på språklådan och förtäljde sagor, sägner och mytiska föreställningssätt i oändlighet. Sjelf satt jag vid ett rankigt bord, belyst af en talgdank, och förde protokollet, allt under ideliga spörsmål.

Han passade också på att utfråga tjänstefolket i de familjer han umgicks med. På det sättet kom han i kontakt med Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe, som var författare och journalist, Sveriges första kvinnliga sådan. Hon levde under äktenskapsliknande former med Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet och drev bokförlag. Wendela Hebbe hade flyttat 1841 med sina tre barn till huvudstaden från Jönköping, efter att hennes make drabbats av ekonomiska svårigheter och flytt landet. Med följde pigan Brita Greta, som var född 1824 i Huskvarna där fadern var faktorismed. Hon hade börjat sin tjänst hos familjen Hebbe i Jönköping när hon var 16 år gammal.

Wendela Hebbe blev snart en centralgestalt i Stockholms litterära liv och på kvällarna anordnade hon litterära salonger i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han

de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Brita Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Tekla, de två äldre flickorna strumpor, Brita Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.

Ibland hände det att Hyltén-Cavallius inte bara lyssnade utan själv berättade sagor. När han kom till familjen Hebbe samlades barn kring honom och bad honom berätta. I minnena omtalar han hur han dansade på balerna och ”underhöll de unga damerna med sagor och berättelser, på hvilka jag hade ett outtömligt förråd”.

Svenska folksagor och äfventyr

Svenska folksagor titelblad

Så utkom till julen 1844 Svenska folksagor och äfventyr, som följdes av ett andra häfte 1849. De båda utgivarna anger att de är återgivna ”efter muntlig öfverlemning”. Hyltén-Cavallius stod för återberättandet av sagorna medan George Stephens ansvarade för uppgifter om uppteckningar av samma sagotyp i andra länder. Sammanlagt innehåller samlingen 32 sagor fördelade på 22 sagotyper. Dessutom återges ett stort antal sagor mycket utförligt eller i sammandrag i anmärkningarna. De småländska traditionsmaterialet dominerar och 17 av sagorna kommer härifrån. Uppland är representerad med sju sagor, Södermanland med två och så vardera en saga från Värmland, Östergötland, Västmanland, Västergötland, Skåne och Gotland.

Bröderna_Grim_B001Samlingen tillägnades bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. Deras samling Kinder- und Hausmärchen, som hade utkommit i Tyskland 1812-14 och därefter i många senare upplagor, var naturligtvis den stora förebilden. En del av Bröderna Grimms sagor hade spridits som billiga skillingtryck i Sverige, de första 1824, och hade börjat bli kända i Sverige. Den första utgåvan med ett större antal Grimmsagor var den blivande ärkebiskopen Henrik Reuterdahls Julläsning för barn som utkom i två häften 1837 och 1838. De var bearbetade för barn och innehöll 24 av Grimms sagor. Andra inspirationskällor till utgåvan var säkert Asbjørnsens och Moes Norske folkeeventyr och danske Christian Molbechs Udvalgte eventyr og fortællinger, som båda hade utkommit 1843.

I det kortfattade förordet till sagosamlingen redogör utgivarna för syftet med utgåvan:

Det har icke varit eller kunnat vara vårt syfte, att här lemna endast en samling af roande förtäljningar; vi hafva gjort till vår uppgift, att åt fäderneslandet rädda återstoder af den rika poesi, som under årtusenden lefvat hos vår folkstam, som följt den slägte ifrån slägte, och i skiftande bilder afspeglar hela dess fordna verldsåskådning. Nämnda öfverlemningar äro på väg att dö ut eller förderfvas under inflytande av en ny tid och nya förhållanden, och endast i landets aflägsnare bygder lyssnar man ännu till dessa förklingande ljud, hvilka en gång voro hela folkets egendom och den första näringen för våra fäders bildning.

……

Folksagan tillåter oss mången blick in i längst hänsvunna tider, den ger en trogen och lefvande bild af våra förfäders seder och lefnadssätt, och sprider öfver forntiden ett ljus, hvilket icke alltid står att vinna ifrån skriftliga urkunder.

Hyltén-Cavallius var med andra ord inte intresserad av hur sagorna berättades av människor i mitten av 1800-talet och vilken funktion de hade för berättarna och lyssnarna, utan mer om vad de berättade om ett forntida liv i ”det gamla sagolandet” Sverige. Med hjälp av sagorna ville han återuppliva ”de oftast herrliga och storartades åsigter” som från äldsta tid kännetecknat den inhemska odlingen. Folket i ordet folksagor var i första hand inte den allmogen som levde i det samtida Småland, utan det folk som för flera hundra år sen odlat den svenska jorden. Han betecknade sagorna som ”uråldriga folkberättelser” som hotades av den nya tidens levnadssätt. Sagosamlingen var ett försök att rädda sagornas ”rika poetiska åder” och därför omarbetade Hyltén-Cavallius varje saga språkligt för att lyfta fram sagans rätta ”lynne” och få den ”så ursprunglig och äkta som möjligt”. Hyltén-Cavallius ansåg att en sådan omarbetning var nödvändig, eftersom de som hade berättat sagorna ofta hade en begränsad bildning.

Dessutom hoppades utgivarna att hos sina landsmän ”höja den fosterländska känslan”. I ett brev till fadern utvecklade Hyltén-Cavallius den ståndpunkten och skriver: ”Jag vill nämligen innan jag dör hava bidragit att framkalla en nationell svensk anda och bildning”. Han framhåller

huru omätligt våra svenska sagor till poetisk stoff och ursprunglighet stå framför de tyska. … Sverige kan och med skäl kallas sagornas land, även i den meningen att Tysklands och Frankrikes folkäventyr till större delen hava sitt hemland hos oss.

Den vaga förhoppningen att sagosamling skulle uppfattas av allmänheten som ”underhållande läsning” infriades inte. Samlingen sålde dåligt och en planerad fortsatt utgivning blev aldrig av. En orsak var säkert det förhållandevis dyra priset, men den avgörande var den tunga och allt annat än enkla sagostilen. Hyltén-Cavallius skrev om sagorna och använde ålderdomliga ord och uttryck hämtade från den fornnordiska diktningen och medeltida ballader. Istället för ett enkelt och folkligt berättande präglas Svenska folksagor och äfventyr av en romantisk stil med sirlig tillkrånglad meningsbyggnad. När Hyltén-Cavallius återger häradsmålaren Sven Sederströms saga Lilla Rosa och Långa Leda använder han uttryck som ”fagervita duvor”, ”båld koungason”, ”svennebarn”, ”lustvandrade”, ”silkessömmad särk” och ”vindögat”. Han skriver att Lilla Rosa ”var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne”. I Prins Hatt under jorden, också berättad av Sederström föder prinsessan en ”blomkind”.

Originalet till de sagor som Hyltén-Cavallius publicerade i sagosamlingen finns inte kvar, med undantag av några brottstycken till följd av att sagornas början och slut ibland var skrivna på samma ark som inte utgivna sagor.  Ett exempel som visar hur Hyltén-Cavallius omarbetade sagorna utgör ett avsnitt ur Mickel i Långhults saga Halvtrollet eller de tre svärden. Så här inledde Mickel själv sagan.

Det var en gång en smed, som mången är det, som alla sager börias med. När han hadde gjort sitt vårarbete, skulle han gå åt skogen hogga i hop ved och lagga till en kållamill. När han hadde ättit frukorst var till res å gå, sade han till hustru sin: ”Nu går du till mig med mat ved runna dongen, der är jag.” Ner det led till k(l) nio, kom, som han töckte, hustruen med mat, och han ått. Som vanligt är, satte hon sig at vila. Sin skulle hon taga samma kruka hem och bära dit mat till medagen i, för de var fattiga, nys hop kommne, hade inte hunit med at förskafva sig så många kiökssakor, som de behöfde. I medeltid skulle han villa, som vanlit var, då hon låkar honom på sig.

Samma stycke blir i Hyltén-Cavallius’ version:

Det var en gång en smed och mången är väl det, såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vårarbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kolmila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: ”Du kommer väl till mig med middagsmål, ute vid talldungen?” Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att hvila middag, såsom seden är om sommartid, och sov en stund på qvinnans arm.

Hyltén-Cavallius använder ord som Mickel aldrig tog i sin mun, såsom pläga begynna, lyktat, dagvard. Ändå är det en förhållandevis återhållsam språklig förändring i just detta avsnitt, det finns betydligt mer konstlade konstruktioner i andra sagor. Det här korta exemplet belyser framförallt två andra förhållanden. Mickel är frispråkig och okonstlad och skriver att hustrun ”lockar honom på sig«”. Hyltén-Cavallius gör en omskrivning att han ”sov en stund på qvinnans arm”. Den här inledningen har stor betydelse för sagans fortsättning eftersom samvaron på marken resulterar i ett barn. Sagans förankring i Mickels egen verklighet uttrycker Mickel målande och koncist med att smeden och hustrun inte hade nog kökssaker, de var fattiga. Hyltén-Cavallius tar bort denna mening och betraktar den som ett obefogat tillägg.

Svenska folksagor och äfventyr innehåller i stort sett enbart undersagor, alltså fantastiska berättelser där allting är möjligt  och häpnadsväckande förvandlingar sker. Magiska hjälpare, talande djur och förtrollade föremål förekommer flitigt. Andra former av sagor förenades svårligen med synsättet att sagor och annan folkdikt var sprungna ur folksjälen och visade på ett ädelt och ideellt tänkesätt. Djursagornas ränksmideri och de flitigt berättade skämtsagornas drift med dumhet och mänsklig otillräcklighet, ofta förenat med fräckhet, passa dåligt in i den här mallen. Novellsagorna var för realistiska och legendsagorna var en folklig vidarediktning om religiösa händelser som inte alltid var förenligt med hur prästerskapet predikade.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om det folkliga sagoberättandet.

2 kommentarer

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur