Novemberljus

novemberljus.JPG

November är grå, men en dag var det riktigt härlig sol. Då vill jag förstås ut, komma ner i skogen. Kanske få tag i lite blåbärsris? Blåbärsris är fint att ta in på vintern, det blir små löv, ljust skära små klockor. Jag hämtar min jacka, hittar en sax. Hundarna ska självfallet med.

Så sagolikt vackert i skogen. Helt stilla, bara enstaka fågelkvitter då och då. Solen står novemberlåg, ljuset silar mellan trädstammarna. Ett och annat löv hänger kvar, glimmar som guld. Mossan böljar lysande grön, lika grön som gräset om våren. Lite längre bort är stora myren, ockragul, djupsvart den här tiden på året. Jag står mitt i detta. Andas in solljuset, andas färgerna och den kärva doften av höst, andas. Sedan tar jag den vanliga stigen, den som leder rakt in i skogen. Hundarna skuttar före, saliga att komma ut.

Med ens skiftar det om. Skogen blir annorlunda, kan inte riktigt säga vad det är. Kanske mera som en aning. Men något finns där, något olycksbådande. Solen har börjat sjunka, ljust violetta dimstråk stiger upp från myren. Skymningen kommer, fort går det. Bäst att koppla hundarna, bäst komma tillbaka hem.

Men hundarna har försvunnit. Jag ropar, visslar, men de är som uppslukade av jorden. Stigen tar slut, jag banar mig vidare, snåren blir tätare, mörkret faller och någon ficklampa fick jag inte med mig. Och plötsligt vet jag inte alls var jag är. Det är inte de vanliga träden eller stubbarna. Jag har kommit ut i ett helt annat parti av skogen, här har jag aldrig varit. Inga träd, inga buskar, bara en hel hop med stora stenar.

Då blänker det till i mörkret. Vid varje sten tänds ljus, som små lyktor eller som gravljus. Kring den största stenen finns en hel krans av ljus. Och där är det några som rör sig. Små grå gestalter, korta som sexårsbarn. Det ser ut att vara en dans, en dans i ring. De mumlar lågt, de nynnar på en säregen melodi, stegar runt långsamt, drömlikt. Och nu ser jag hundarna, de är där, försöker dansa de också, går på bakbenen, trippar med struttiga steg. En av figurerna lösgör sig ur ringen, kommer inpå mig. Jag ser ett ansikte. Inte ungt och inte gammalt, varken kvinna eller man, någon som ler brett, en röst som säger:

– Kom lilla flicka, var med oss i dansen!

Men jag vill bara få tag i mina hundar och sedan vill jag bort från den här platsen. Jag blir vild, skriker på hundarna med mina lungors fulla kraft och till sist lyder Hulda som är den äldre av dem. Hon kommer, sitter fogligt vid min sida. Men Elvira unghunden lyssnar inte. Bara dansar vidare, hennes tandrad är blottad, det ser ut som hon skrattar, ögonen lyser som glödande kol. Jag ska ha Elvira med mig hem. Rusar fram och sliter åt mig hunden, hon sprattlar vilt, tuggar fradga. Jag håller henne stadigt, hårt.

Så ser jag att dansen har stannat av. Sången har tystnat. De grå gestalterna kommer närmare. De verkar uppretade, muttrar dovt, grälar. Flockas runt mig, räcker ut sina fingrar och tar på mig, jag är nära att tappa Elvira. Då kommer jag att tänka på saxen, saxen som jag har i jackfickan. Får upp den, sträcker fram den. Och genast hörs höga rop och kvidanden från de små varelserna:

– Hon har stål, hon har kallt stål!

Det blir dödstyst, det blir helt stilla. Varelserna är borta. Lyktorna släckta. Jag är ensam, det är kolmörkt och jag skakar i hela kroppen men hundarna är med mig. Hulda går lydigt och snällt men Elvira unghunden är som besatt. Kastar sig hit och dit, ylar, vill upp på bakbenen, till sist får jag på henne kopplet. Sen får Hulda gå före, hon vet hur man hittar vägen hem.

Hemma var allt som det skulle. Vi kom undan med bara förskräckelsen. Hundarna verkade inte heller tagit skada. Men så är det Elvira den unga, hon är konstig ibland. När jag kom in i köket en gång stod hon på två ben, visade tänderna, ögonen hade en elak glans. Jag röt åt henne, då lade hon sig ner. Men sedan har det hänt igen och igen. Som att hon ännu är i varelsernas våld? Vet inte hur vi ska få henne att sluta upp med detta, vi vet verkligen inte.

         Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Clownskräcken

Västvärlden översvämmas just nu av  farliga clowner. Polisanmälningar strömmar in, men när polisen kommer är ofta clownen borta. Allt fler folklorister och andra experter talar om att detta till stor del är frågan om rykten och vandringssägner. Det är nämligen inte första gången larmen går om hemska clowner.  Redan på artonhundratalet spreds de första ryktena. Så sent som på 1980 talet var clownrädslan stor i USA och England och det berättades historier som liknar de vi hör idag.

Detta hindrar inte att man skall ta människors upplevelser på allvar. Dessutom kan den snabba och stora spridningen på nätet locka en och annan person att faktiskt gå ut och skrämmas med clownmask. Mycket tyder på att detta skett i något fall.

Vi på Sagomuseet kan konstatera att man i alla tider sett hemska saker. I svunnen tid såg människor monster som lindormar, gloson och varulvar av den enkla anledningen att dessa varelser fanns i människors begreppsvärld. Kanske är det så att man ibland ser det man förväntar sig att se, men som sagt, detta hindrar inte att vi skall ta clownrädslan på allvar.

Här kan du läsa mer om clownfenomenet:

http://www.st.nu/opinion/ledare/sofia-mirjamsdotter-ryktena-om-elaka-clowner-ar-betydligt-overdrivna

http://kwasbeb.se/2016/10/laskiga-clowner-vandringssagner-och-masshysteri/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/nyheter-2016/2016-10-18-clownskracken-ar-inget-nytt-fenomen.html

1 kommentar

Filed under Att berätta

Fabulafestivalen står för dörren

festival-2016_skuren_cmyk

Mats Rehnman:
Nu drar det ihop sig. Mina kollegor i kompaniet repeterar inför Fabula Storytelling Festival som går av stapeln 7-8 oktober. Så även jag, eftersom vi har Sverigepremiär för min och Emma Reids föreställning Metamorf på fredag. Vi har ju spelat den tidigare men då på Beyond the Border International Storytelling Festival i Wales. Jag skrev i juni här i bloggen om hur vi förberedde oss, och att jag var lite nervös för om tekniken skulle fungera.

Metamorf i Wales
Nog var det en utmaning. Jag hade varit på plats på slottet i två dagar och förberett scen, ljus och teknik. Vid sista testen innan publiken kom in så funkade allt. Min iPad kommunicerade trådlöst med de andra apparaterna och projektorn svarade med att låta mina bilder växa fram på den stora bioduken.
Vi var redo, väntade backstage medan publiken kom in och bänkade sig. Konferenciern värmde upp dem och så kunde vi gå in under applåder. Emma stämde upp den första musiken och jag satte pennan mot min iPad. Inget hände!
Tekniken svarade inte! Just vad jag fruktat mest av allt. Men eftersom jag fruktat att något sånt kunde hända fanns en plan B. Jag halade fram en digital ritbräda. Lite svettig var jag nog, men nerver kan hjälpa upp skärpan. Jag gick in under filmduken och började rita i storformat. Så var vi igång. Och det blev ganska hisnande. Berättelserna är fantastiska i sig själva; myter och legender som brottas med gender, män som föder barn och kvinnor som gifter sig med varandra. Men att ha Emmas fantastiska musik runt sig, och att låta bilder och former växa fram under berättelsen, det var en ny upplevelse. Susningen i publiken när jag plötsligt började måla med rött ljus på den spelande Emma! Gensvaret efteråt premiären var enormt.

Hur går vi vidare?
Efteråt var jag så taggad. Med den här föreställningen bröt vi ny mark och jag vill verkligen gå vidare. Den konstnärliga sidan är så spännande, jag ser otaliga vägar att utforska. I en blog längre fram skall jag resonera kring de konstnärliga aspekterna. Men den där lilla osäkerheten kring tekniken fick mig att göra två ansökningar när jag kom hem. Jag behöver medel för att anlita en duktig tekniker som hjälper mig hitta säkra lösningar, smart programvara för mina behov, samt pengar som ger arbetsro för att utveckla konceptet. Men båda ansökningar avslogs. När det gäller performance storytelling har det alltid varit svårt att få stöd. Det är fortfarande ganska okänt som scenkonst.

Konferens i Paris
I våras besökte jag La Companie du Cercle i Paris. Den kände conteuren Abbi Patrix hade bjudit in till en konferens med franska scenberättare, Fabula och Västerbottensteatern. Diskussionen handlade om just det här problemet; Att bidragsgivare runt om i Europa inte fått upp ögonen för performance storytelling. Att våra ansökningar inte beviljas. Teatern är den normerande konstformen. Och inget ont om teater, men det stämmer till eftertanke att Västerbottensteatern som varit berättarkonstens tydligaste fäste i Sverige har lagt ner sin berättarensemble. Vi behöver så innerligt institutioner och aktörer som jobbar offensivt för den här konstformen.

Fabula Festival
Lyckligtvis är jag omgiven av berättarkollegor som alla strävar åt samma håll. På festivalen nu till helgen kan man se väldigt spännande och olikartade föreställningar som prövar och utvecklar den konstnärliga formen. Som Mikael Öbergs allkonstverk “Innanna”. Som Kersti Ståbis och Göran Hembergs fornisländska Drakringen. Som “Evil Twin” där Agnes Branting, Amanda Glans och Frida Spång berättar japansk skräck. Som ”al Hakawati” där Peter Hagberg, Ahmed Alaydi och Agnes Branting berättar syriska folksagor tillsammans med tre teckenspråktolkar. Ja och rader av andra spännande program, som Metamorf till exempel, med mig och Emma. Gissa om jag repeterar nu, med vardagsrummet mörklagt och målningar som växer fram på en redig projektionsduk som jag skaffat. Hoppas vi ses på festivalen!

PS: Missen på premiären i Wales var att min bluetoothpenna hade laddat ur. Om någon nu undrar.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

En kväll med rollspel

”En åldrad man knackar på din dörr. Han har en lätt hopsjunken hållning och drar i sitt långa gråa skägg när han säger:
–  Vill du ut på ett äventyr och dessutom tjäna pengar? Möt då mig när solnedgången närmar sig, i den bottre skogen, vid den stora eken.”

Så förs de fyra förväntansfulla spelarna in i historien som de under tre timmar skall få vara med och påverka. Då har de redan skapat var sin karaktär som skall vara deras alter ego under kvällen.

En vanlig vardagskväll har vi samlats runt ett bord på Sagomuseet för att spela Sagobygdens egna rollspel. Det är en av Berättarnätets Kronobergs medlemsaktiviteter och vi är precis lagom många för att spela bordsrollspel, fem personer.

Spelet förs framåt av spelledaren som dena kväll är jag. Under för undan presenteras en ramberättelse för spelarna och de ställs inför allt fler frågor. Vart för den grånade mannen oss? Vad är det med kvinnan som tycks sova hela tiden? och vad är det egentligen som händer i skogen?
Sakta men säkert rätas frågetecken ut, men då kommer de verkliga problemen. Skall vi över huvud taget överleva det här?

Innan vi vet ordet av så har det gått nästan tre timmar. Det har varit timmar fyllda av spänning, skaparglädje och inte minst skratt. Denna kväll hinner vi iuppleva det första av tre äventyr som går under samlingsnamnet ”Tunds uppdrag”.
Tycker du det låter spännande? Vill du prova på detta berättarspel? Då kan du ladda ner det gratis här

img_19631

Kvällens rollspelare. Från vänster : Sara , Christina, Eva och Haral. Spelledaren Mikael höll i kameran.

1 kommentar

Filed under Att berätta

Berättande i Lunnagård.

lddd56741

Så gick mitt uppdrag idag till Hembygdsföreningen Gamla Urshult. Från Lunnabacken kan man se ut över sjön Åsnen med alla sina öar, tittar man noga och vädret är klart så ska man kunna se sju kyrktorn från utkiksplatsen.

Medlemmarna var i farten, marschaller tändes, kakelugnen brann med värmande lågor, kaffet var framdukat.

Vi befinner oss på Lunnagården med mansgårdsbyggnad från 1709, där sitter vi nu i största rummet. Fyra gamla träljusstakar är tända i rummet, vi ska sitta på stolar från 1700 talet. Vilken ära att få berätta här. Vi hälsas alla välkomna av Gunnar Andersson ordföranden i föreningen. Han berättar om husen som är ditflyttade på 1950 talet, han berättar om de gamla träljusstakarna. Får också höra att i köket har man renoverat den gamla bakugnen. Jag får titta in ugnen, vad stor den är, 16 bröd får plats…

Under sommaren är huset bemannat varje söndag, till gården kommer det mycket turister, främst danskar, tyskar och holländare.

Nu är det min tur, jag börjar med att berätta om Sagomuseet i Ljungby. Ingen av lyssnarna har besökt museet.

Nu ska alla få höra! Börjar med ”När vår herre skapade Småland”. Sedan berättar jag om oknytt och lortay. Djur och väsen som folk verkligen trodde på för längesedan. Om jättarna, Gloson, Lindorm och varg. Sägner såsom Ebbe Skammelson, fru Stockenberg på Bolmarö Säteri, Ivars kyrka samt hur skräckfyllt det kan vara att komma för tidigt till julottan.

Det ger en ”kick”att berätta i detta sken  från kakelugn och ljustakar och se hur lyssnarna är med i berättelserna. Efteråt får jag höra att föreningen har gett ut en egen bok ”Urshultssägner”. Denna bok får jag som tack, den ska läsas och sedan tillhöra Sagomuseets egna bibliotek. Efteråt serverades gott kaffe med dopp. Jag fick kontakt med en lyssnare som bodde nära ormastenen i Lövhult, låter intressant. Den vill jag besöka.

När besöket är över är jag så glad, tänk vilket arbete man har. Jag får berätta, lära känna nya människor och miljöer. Sätter mig i bilen för hemfärd. När jag kört någon mil ser jag plötsligt två stora älgar kliva upp på vägen rakt framför mig, jag tvärnitar, hjärtat i halsgropen, stannar två meter framför älgarna. Skönt, idag har jag änglavakt!

Skribent: Siw Svensson

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Fyra år på Café Fontaine

 

1111

Arrangörsgruppen

 

 

Snart har vi fullföljt det fjärde året med våra berättarkvällar i Växjö. Den enkla idén med en öppen scen, sex gånger om året, för enbart muntligt berättande har visat sig vara livskraftig med stigande publiksiffror. Vi hade tur som hamnade i rätt lokal redan från början. Café Fontaine i IOGT-huset vid Växjösjön har gott fika och ständigt nya konstutställningar på väggarna. Runt om i huset pågår andra kulturprogram. Personalen är alltid välkomnande och Lasse Kårehed ställer upp som ljudtekniker.

Nu har vi både en stampublik och stamberättare. Vi brukar hinna med runt tio berättelser per kväll med ett publiksnitt på 30-35 personer. Rekordet är 65 plus en kö utanför med besvikna människor som inte fick plats. Då hade Ann-Karin Ånman från arrangörsgruppen blivit intervjuad i på en helsida i Smålandsposten dagen innan. Publicitet i lokalpressen har stor betydelse. Även en liten notis lockar några extra besökare. Vi har alltid en rast i mitten och är noga med att sluta senast klockan 21, det vill säga när det är som roligast. En vild blandning av historier är bäst. En gammal folksägen kan med fördel följas av en nutida skröna. Berättelserna får inte vara för långa. Det sänker stämningen i lokalen så att den kan bli sömnig. Därför har vi satt en tidsgräns på högst tio minuter.

För att få in nytt blod på scenen (en inte helt lyckad metafor) bjuder vi numera in en gäst utifrån. Gästberättaren får ett litet arvode. Framför allt får han eller hon större utrymme än oss övriga. Visserligen berättar vi alltid nya historier varje gång, men en helt ny röst är extra omväxlande.

I höst har Johan Theodorsson från Stockholm varit gäst den 8 september.  Håkan Nordmark från Växjö kommer  13 oktober och Eva Andersson från Fylleskog 24 november. Vi börjar klockan 19.00.

Och efter jul fortsätter vi med berättarkvällar på Café Fontaine för femte året!

Pelle Olsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta