Månadsarkiv: januari 2010

Storm i Göinge

Nu är det fem år sedan stormen Gudrun. I mitt letande efter sägner i min nya hembygd Göinge hittade jag följande förklaring på varför det stormade en gång.

Göingarna var de misstänksamma mot folk som kom långt norrifrån. Många trodde att dessa kunde ställa till förtret och att de var trollkunniga. Man kallade dem för finnar, finnkäringar, lappar och norrbaggar. Vargens förekomst så långt söder ut som Göinge förklarades ibland med att de var drivna dit av trollkunniga finnar, som också hade förmåga att få bort dem igen. De troddes också kunna sätta sjukdomar på folk och rå över väder och vind.

En dag kom några norrbaggar till byn Röke. Det var två karlar och en kvinna och de såg mer ut som troll än folk. De stannade vid en gård och bad om husrum för natten, men husbonden sa nej. Främlingarna försvann och gick norrut mot den lilla byn Algustorp. På vägen dit gick de genom bondens furuskog och skapade en sådan häftig storm att många av de största furorna om natten rycktes upp med roten. Ännu fler bröts av som om de varit torr halm. Det konstiga var att ingen annan skog i Röke socken fick den minsta skada.

Är du nyfiken på hur sägner uppstår och lever vidare hittar du många funderingar kring detta i min nya bok Göingesägner, Bokpro förlag 2009. En bok inte bara för göingar.

Per Gustavsson

Annonser

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Hur jag började berätta

Som berättarpedagog på Sagomuseet får jag ofta frågan:

Hur började du berätta?

Då brukar jag svara ungefär så här:

Jag har egentligen alltid berättat. Jag minns hur jag som barn satt i kojor och målade upp bloddrypande spökisar för mina jämnåriga. Att se deras tefatsstora ögon och höra dem dra efter andan när ytterligare en person mördades, uppmuntrade mig till att berätta allt mer.

Men så blev jag tonåring och fick helt andra intressen, det var töntigt med spökisar och sagor och jag glömde nästan bort att berätta.

Först när jag som någorlunda vuxen började jobba på barnkoloni återupptäckte jag berättandet. Här krävde tonåringarna en godnattspökis varje kväll. Många var de kvällar då jag fick chans att återanvända min barndoms historier.

En kväll berättade jag en riktigt äcklig historia om seriemord och märkliga ritualer. Det var helt mörkt i baracken, alla låg i sina sängar och det var dödstyst. När historien var slut hörde jag djupa suckar  och plötsligt höjde brötgoda Lisa upp sin stämma i mörkret:

– Hur (pip) gör du!! Det är änna som film!!

Det var sådana här händelser som gav mig lust till att utveckla mitt berättande. Jag började förstå berättandets kraft och att jag som berättare bara gör en del av jobbet när en berättelse skapas. Det mest fantastiska händer inne i lyssnarens huvud.Man skapar egna  bilder, gör sin egen historia. Kort sagt: historier berättas inte bara, dem lyssnas framförallt fram.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta

Välkommen

Mikael på Sagomuseet

Detta är en ny blogg.  Här kommer vi som arbetar med Sagomuseets verksamhet att göra regelbundna inlägg.  Det kommer att handla om muntligt berättande i allmänhet och om museets  verksamhet i synnerhet.

Vi hoppas bli flera olika skribenter med lite olika inriktning. Det kommer att handla om berättandet i skolan, berättande på bibliotek, nya utställningar och  mycket mer.

Du är välkommen som en av våra trogna läsare.

Hälsningar:
Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta