Johannisörten

Det har väl inte undgått någon att jag gillar historier om växter. Många gånger har jag berättat om Johannisörten, denna märkliga lilla gula blomma, som färgar fingertopparna mörkt röda när man tar i den. Vi har alla hört legenden. Det var Johannes döparens blod som spilldes på marken när hans huvud höggs av. Där blodet flöt, där växte örten upp och därifrån har den sitt röda färgämne.

Men att den var en helig växt långt före alla kristna legender, det lärde jag mig nyligen. I boken ”Växterna i de gamlas föreställningar, seder och bruk” av  J. Henriksson (1911) läser jag att det var guden Odin som var upphovet till Johannisörten. Odin hade, trött efter en lång resa, lagt sig att sova in en grotta. Det var just vid sommarsolståndet. Då trängde ett vildsvin in i grottan och sårade honom med sina betar. Blodet rann, och där det sögs upp av marken där sköt Johannisörten    upp sina stänglar.

Det är riktigt kall vinter. Jag gräver i kylskåpet. Jodå, längst in står snapsflaskan kvar sedan i julas. Johannisörtsbrännvin, lagom till en sup åt oss var. Jag häller upp av den gnistrande röda drycken i tre små glas. Värmande för blodet och för själen när temperaturen denna kväll kryper under minus arton.

 Till sommaren ska jag plocka fler, många fler.

Anna Lilljequist

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

3 svar till “Johannisörten

  1. Bjørn Bensby

    Dejligt at få noget mere at vide om planters historier.
    Rigtig godt at få en brugbar kilde.
    Jeg var et stykke tid om at forstå, at det drejede sig om den plante, vi i Danmark kalder Prikbladet Perikon. (Sådan er det med nordiske forskelle, man kan ikke altid lige forstå, hvad det drejer sig om)
    Om prikbladet perikon fortælles det, at da den plante, som voksede frem af den henrettede Johannes’ blod, havde stor lægekraft for mennesker og deres husdyr, bleb djævelen så misundelig at han stak bladene med nåle. Men planten lægede sig selv. Man kan se selvhelbredelsen ved at holde bladene op mod lyset.
    Planterne og især blomsterknopperne skal høstes til sankt Hans. Den aften pyntes køerne med kranse af flettede perikon.
    Alt sådan snak og folkeskik samt egentlig etnografisk viden kan søges i : Folk og flora; Dansk etnobotanik (bd. 1-4). af V.J.Brøndegaard. Rosenkilde og Bagger 1987
    Et lignende værk: Folk og Fauna; Dansk etnozoologi (bd. 1-3) af V.J.Brøndegaard. Rosenkilde og Bagger.
    Begge værker har et omfattende henvisningsregister

    • Anna Lilljequist

      Hej Bjørn!
      Tack för dina fina synpunkter och för boktipsen.
      Tänk att plantan läkte sig själv. Det var nytt för mig
      och det tar jag med mig.
      Men vet du – till sankt Hans blommar inte Johannisörten ännu här i Småland. Här är allting senare än i Danmark.
      ha det gott
      Anna

  2. I Sverige kallas blomman också för Satans flykt, eftersom den drev bort satan.
    Jag brukar hålla upp plantan mot ljuset, då syns de små hålen i bladen, ett bevis på att djävulen verkligen stack hål i bladen med en nål.
    På svenska har jag återberättat legenden i min lättlästa bok ”Midsommar”.

Lämna ett svar till Anna Lilljequist Avbryt svar