När är berättandet som bäst ? 3

 

Det är torsdag kväll och Nordanåteatern i Skellefteå är fullsatt. Men jag glömmer mycket snart att vi är 300 lyssnare i den stora teatersalongen. Berättaren och spelmannen Thomas Andersson tar oss till bondkök i Västerbottniska småbyar, till stranden av Bygdträsk, till Burträsk kyrka och bröllopsstugor. Det är magiskt, intensivt närvarande och mycket mycket roligt. Men mitt i skrattet finns allvaret. Jag kommer aldrig att glömma vad Gud ville säga, enligt Thomas uppfattning, med änglasången i Burträsk kyrka en dag 1850, eller om det var 1851. Inte heller när Lapp-pojken, den mästerlige spelmannen, blev ihjälsparkad på ett bröllop Illgärningsmannen är sedan länge död, men Lapp-pojken lever vidare, för hans musik spelas än i dag av spelmän i Västerbotten.

Och det är just det som Thomas Andersson gör, traderar vidare musik och folkliga berättelser.

Och han gör det på ett så personligt sätt att vi var och en i salongen upplever att han särskilt berättar för just mig. Och samtidigt har vi känslan att tillhöra en stor gemenskap. Vi har varit med om något stort i kväll.

I kväll var berättandet som bäst. En berättare som har något att berätta och inte är rädd att ta ställning för grundläggande mänskliga värden och förmår att förmedla allt detta även till sista bänkraden. Enkelheten är stor konst.

Ni som inte hört Thomas Andersson får möjlighet att göra det under Ljungby berättarfestival 11-14 juni. Då framför han bland annat just denna föreställning. Kulturarvet slår tillbaka.

Per Gustavsson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s