Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca
Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s