Monthly Archives: juni 2010

Nu lever jag på detta ett helt år

Ljungby Berättarfestival är över. Som en av arrangörerna och funktionär så har jag upplevt hektiska dagar med massor av arbete, men framförallt har jag haft otroligt roligt. Visserligen har jag hunnit se alldeles för få föreställningar, men stämningen och glädjen under festivalen har jag njutit av. Bortsett från föreställningar, sägenresor och kurser så är också festivalen lite av en firmafest. Alla dessa kringflackande berättare, som ofta arbetar själva, får här chansen att träffas. Det blir många kramar, mycket skratt och sena kvällar. I år fick jag möjlighet att träffa såväl nya som gamla vänner, skoja, utbyta erfarenheter, berätta och lyssna. Trots att jag jobbade nästan dygnet runt så gjorde denna gemenskap att jag bara blev hälften så trött som jag kunde blivit. 

Jag längtar redan till nästa år.

Här är en högst personlig lista på mina största upplevelser under festivalen.

1. Att få träffa de medverkande i tonårs-workshopen på lunchen. Vi sågs bara några minuter, men det gick inte att ta miste på glädjen. Det finns stor entusiasm hos nästa generations berättare.

2. Att få dela ut Mickelpriset till en överlycklig Thomas Andersson

3. Att få berätta rockskrönor på ett fullsatt Märtas Café

4. Att få prata med alla nöjda medverkande

5. Att få vara med  på festivalens första Lajv

På bilden syns Kate Corkery i en fullsatt Eskilsgård

1 kommentar

Filed under Att berätta

Två nya sagor från Rumänien

Korpen och duvan
 
     En dag skickade Maria Gudsmoder en man till marknaden. Detta för att uppfylla talesättet som säger att ”När tokar far till marknaden får köpmännen penningar.” Mannen gjorde som han blev tillsagd, medan hon satt och väntade på att han skulle komma tillbaka. Det var bara det att Marias väntan blev alldeles för lång. Hon började undra, vad som hade hänt mannen. Därför skickade hon en korp för att se efter. Korpen flög iväg och hittade mannen stående med fötterna på var sin sida av Donau. Han kunde inte röra sig ur fläcken. I stället för att hjälpa den nödställde, dödade korpen honom. Sedan satte sig fågeln och började picka på hans kropp.
     När Guds Moder såg att korpen dröjde, skickade hon en duva för att spana efter den. Duvan flög i väg och upptäckte både korpen och den döde mannen vid Donaus stränder. Korpen bjöd duvan att kalasa på människokroppen, men den plikttrogna fågeln vägrade. Då blev korpen ilsken. Den kastade sig över duvan och ville vältra denne i blodpölen invid den döde. Men duvan bjöd motstånd. Endast dess näbb och fötter besudlades av blodet innan den lyckades slita sig loss. Sedan flög duvan raka vägen tillbaka till Guds Moder och berättade allt för henne.
Det är lätt att föreställa sig, hur ond den heliga Maria blev på korpen. Hon dömde dess art att den i fortsättningen skulle lägga ägg i december och ruva dem ända till februari, årets kallaste period. Sedan dess blev det korpens lott att få ungar på vintern och rumänerna brukar säga: ”Det är så kallt att korpens ägg spricker av kölden”. Från samma tid har duvan röda fötter och näbb, de enda kroppsdelar som doppats i människoblod.
 
Den tjuvaktiga servitrisen
 
En gång för länge sedan, när mössen läppjade mjölk ur samma fat som katten, fanns det i en trakt vid Karpaternas fot ett berömt värdshus. Bland tjänstefolket där fanns det en ung servitris som var så kvick och fräck att hon alltid dök upp vid sidan av varenda besökare som råkade se ung och fräsch ut. Hon höll sig för jämnan i deras närhet och fäste sig vid dem likt kardborren i fårens ull. Värdshusets ägare tyckte inte om detta, men han såg mellan fingrarna eftersom uppasserskan brukade spana utanför raststället och, så fort hon såg att någon vandrare närmade sig, sprang hon till sin husbonde och berättade det för honom. Han hade då god tid att bereda sig och möta gästen på bästa tänkbara sätt.
Värre var det att den fräcka servitrisen inte kunde göra skillnad mellan sina och andras ägodelar. Hon blev påkommen upprepade gånger, men fortsatte med sin dåliga vana trots patronens tillsägelser. En dag när han märkte att tjänsteflickan snodde något igen kunde han inte tåla det mer, utan bad Gud att vedergälla henne efter förtjänst.
Gud lyssnade till mannens klagan och omvandlade flickan till en skata. Men trots att den fräcka varelsen har bytt skepnad bevarade den sin gamla vana att hoppa ut framför varje besökare som närmade sig huset. Sedan brukar den med sitt läte kungöra för husets ägare att snart kommer en främmande på besök.
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Sägenresa genom Sverige 5

Där jordens sista människa ska dö

I sommar ska jag semestra i Halland. I Varbergs kommun ligger Borrås skåra, som är en trång spricka i urberget. Sprickan är så smal att om man sträcker ut armarna kan man nå bergssidorna. Du hittar dit genom att ta dig till Värö kyrka och följa pilen Åkraberg. (N 57° 15′ 46,65″, E 12° 14′ 18,56″)

På ett ställe är en stor sten inkilad mellan bergväggarna. Blocket har hängt där i minst 30000 år. I alla tider har folk berättat att stenen hålls fast av ett osynligt silkesband. Men en gång kommer den att falla ner och krossa den sista människan på jorden, när hon går fram här.

Det finns ännu ett skäl att vara försiktigt när man passerar genom hålan. I en grotta i bergväggen har själva djävulen visat sig.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Thomas Andersson fick Mickelpriset 2010

 

 

Thomas Andersson är en riksbekant spelman och berättare från Västerbotten.

Motivering till priset:

Thomas Andersson tilldelas Mickelpriset för att han i många år, på ett unikt sätt, utvecklat det muntliga berättandet.

Med utgångspunkt i den folkliga berättartraditionen har han förenat berättarkonsten med spelmansmusik och teaterns scenspråk.

Thomas Andersson har spelat en mycket viktig roll för den nya berättarrörelsens framväxt och inspirerat många att börja
berätta. Med föreställningar som ”1809 ? krig och kärlek”,
”Finnrövarna”, ”Lappspelsmannens sorgeliga död” samt ”Flickorna på Fagertjörn”, har han visat att det muntliga berättandet kan nå en stor publik.

 

Mickelpriset

Instiftades 1990 till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, Ryssby socken, Ljungby.

Priset delas årligen ut till den person eller förening som på ett förtjänstfullt sätt verkat för att sprida kunskap kring och intresse för den muntliga berättartraditionen och dess sagor och sägner. Priset delas ut av Berättarnätet Kronoberg. Bland tidigare pristagare finns bland annat Bengt af Klintberg och Astrid Lindgren.

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Kursen igår

Åtta personer i en ring. Kursledaren Kate Corkery på en av stolarna hälsar oss välkomna och vi kör genast igång med en associativ namnpresentation. Vips är vi igång! Sen gör vi flera olika övningar – bl.a. att berätta en kort, sann historia MYCKET överdriven eller tvärtemot hur det var. Så får vi andra gissa om det var överdrivet eller tvärtemot. ”The truth shines through” sa Kate. Sanningen lyser igenom, menade hon. Och visst – vi har nästan inga problem med att gissa om det var MYCKET överdrivet eller om det var tvärtemot. Bara en deltagare har vi svårt att gissa – det visar sig då att hon berättade sanningen! Där blev vi lurade. Jättebra övning för att försöka ”höra” var sanningen finns.

Vi gör fler övningar – två och två berättar vi en kort, sann episod. Sen får den som lyssnat återberätta episoden för hela gruppen. Och hon ska berätta den SOM OM det var hennes egen upplevelse. För mej blev det en stark upplevelse att få höra min händelse berättad av någon annan. Då hör man plötsligt vad den andre har hört! Förstår ni? Man hör vad lyssnaren har lagt märke till och väljer att återberätta. Jaja, ni kanske inte förstår men det var en fantastiskt bra övning. Jag tror att vi alla var SÅ nöjda med kursen och vi drog över tiden ganska rejält men de som hade tid stannade kvar och lyssnade på alla berättelser som var förberedda till kursen.

Trött och nöjd och berörd i hjärtat gick jag till sagomuseet och lämnade tillbaka datorn. Sen åkte kompisen och jag hem i kvällningen. Så många upplevelser att smälta – jag är glad att jag planerat in en ledig dag på måndag.

Tack för min gäst-bloggs-tid här.

Nu lämnar jag över till nästa bloggare.

Gunilla Brodin

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

Söndag på festivalen

Söndag

Jag vaknade av att det inte regnade. Åt frukost och träffade en berättare från västkusten. Vi kom genast in på vad man skulle kunna göra MER med berättandet hos oss – nu var vi inspirerade av festivalen.

Oj, dags att checka ut. Jag packade snabbt ihop mina pinaler och gick iväg till soldattorpet för att lyssna på berättelser för barn 7-9 år. Men vi som lyssnade var snarare mellan 27 till 59 år….. Sara Arambula tog det med ro och körde genast igång berättelsen om Oskar som fes och åt plommon och …. Ja hur han använde sina super-krafter. Vi har alla superkrafter inom oss, sa Sara och när hon berättar för barn så ber hon dom fundera över vilken superkraft just DOM har. Fast sssschh! Inte berätta om sin superkraft för då försvinner den. Sen gjorde vi en gemensam inprovisationsberättelse – en härlig historia om en pytteliten giraff som bara åt jordgubbar. Lätta om hjärtat gick vi ut i sommaren.

Nu ska jag strax gå på kurs för den irländska berättaren Kate Corkery. Tell you more later!

Gunilla from Mölndal

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Orkar inte…

Jag skippade en aktivitet jag tänkt gå på – för att istället gå med kompisen och äta mat på stället som kungen och drottningen åt på när de var i Ljungby. Ja, ni ljungbybor som ev. läser detta vet PRECIS vilket ställe jag menar. Vi träffade på gamla reskamrater från färö-resan som också var hungriga och som behövde äta innan de skulle vidare till Långhult. Vi var kvällens första gäster på matstället och vi fick god och mättande mat. Det regnade. Kompisen och jag gick ut i ännu en regnskur – hon gick till sagomuséet för att lyssna en stund på någon maraton-berättare. Jag gick till hotellrummet och bytte till torra strumpor och skor. Skönt!

Sen gick vi båda iväg – i ännu en regnskur – till Ljunggården och ”ung scen”. Där blev det en härlig blandning av musik och berättande. Nog blev vi imponerade. Somliga av musiken och somliga av berättarna. Vilket allvar och vilken kraft det finns hos dessa unga berättare, tänkte jag när vi gick iväg – visst i ännu en regnskur – från Ljunggården till puben.  Vi orkade inte stanna och lyssna på alla unga berättare. Huvudet var fullt fullt av berättelser och plötsligt fick jag bara lust att gå iväg. Det finns inte plats för fler berättelser just nu, tänkte jag och gick ut. Man orkar inte ta in mer.

En god öl och lite småprat var lagom att avsluta kvällen med.

När jag skriver detta har det blivit söndag. Måste sova lite och förbereda mej mentalt på morgondagens kurs. Ska bli härligt.

Gunilla Brodin

*er gästbloggare från västkusten*

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta