Funderingar 1

Traditonen är viktig. Kanske är den extra betydelsfull för oss i berättarrörelsen. Den muntliga berättartraditionen, i vårt land,  var ju i det närmaste utdöd under stora delar av nittonhundratalet.  Många av oss berättare ville till att börja med väcka upp det gamla, bevara och förvalta.  Det var också nödvändigt att hålla distans till andra kulturformer, framför allt teatern. Vi ville ju att det muntliga  berättandet skulle vara en alldeles egen kulturform.

Thomas Andersson, en berättare som blandar in både musiken och teaterns språk.

Nu har den nygamla berättarörelsen  blivit drygt tjugo år i det här landet och mycket har hänt.  Det traditionella berättandet av folksagor , myter och sägner dominerar inte lika tydligt. Det muntliga berättandet har mer blivit som alla andra kulturformer. Det finns många genrer, som man säger inom musikens värld. Uttryck, innehåll och användningsområden varierar i högsta grad.   Alltmer sällan hör man orden ”Det där är inte riktigt muntligt berättande”. Muntligt berättande kan helt enkelt vara så mycket olika. Det tycker jag är bra. Du  kanske inte håller med, skriv gärna en kommentar och tyck till .

Annonser

5 kommentarer

Filed under Att berätta

5 responses to “Funderingar 1

  1. Vad är ”hjärtat” i muntlig berättarkonst? Vad kan vi göra i det mediet som är svårare i andra? Torgny Lindgren sade just i TV:s morgonprogram att han inte trodde att han skulle bli odödlig, som Selma. Därför att tempot i världen ökar. Det slog mig att det jag gillar med muntligt berättande är att det är blixtsnabbt, ögonblickligt och att man får umgås med publiken. Visserligen har jag suttit mol allena mitt i natten just på Sagomuseet och förgäves försökt intressera Radio Kronobergs svartklädda mikrofon för mina berättelser. Men det är undantaget som bekräftar regeln. Det jag undrar nu är; kan vi göra ännu mer av det muntliga berättandets ”nu-känsla” och ”samlek” med lyssnarna? Om en bok är som en hemsida som aldrig uppdateras, är muntligt berättande mer som en blogg där man kan kommentera? Eller borde det vara ännu mer socialt, som Facebook?

    • Jag gillar verkligen din liknelse! Det rent sociala berättandet är nog som facebook, man har sett ett kul klipp som någon har lagt upp på sin logg, delar det sen med sina vänner som gillar och kommenterar. Precis som när man återberättar en kul anekdot! Scenberättandet är nog mer som en blogg, olika inlägg, och om det är en interaktiv berättare kan det komma in kommentarer men det finns ändå en tydlig upphovsman.

      Ett berättarcafé är väl som en grupp på facebook, ett gemensamt tema, diskussioner, bilder, filmer, historier och tankar kring det delas.

      Jag gillar det! vad sägs om denna nya slogan

      Berättarkonsten, som facebook fast IRL

  2. Jeg er helt enig i at den muntlige fortellerkunsten er mangfoldig i både sin skapende og utøvende form. Personlig syns jeg det ikke finnes noe verre enn når noen utelukker med ”Det er ikke muntlig fortellerkunst” fordi man beveger seg eller lignende. Likevel må vi artikulere noen orienteringspunkter for å beskrive hva muntlig fortellerkunst er. Jeg ønsker ikke å bli tatt for å være skuespiller, når min identitet er forteller (fullstendig klar over at det er mange som kombinerer dette) – det er ikke det håndverket jeg har trent meg i eller jeg leser ikke opp en fortelling, jeg forteller en fortelling og så videre.

    Når det gjelder moderne sosiale medier, er det den virtuelle verden som for meg ligger nærmest den muntlige fortellingen – også fordi den ofte bygger på de samme arketyper som tradisjonelle fortellinger og myter, men hovedsaklig for at den skjer i reel tid.

    Hilsen Heidi i Norge

    • Sven Hansson

      Jag har nu försökt berätta i drygt 10 år och för varje gång jag berättar så slår det mig allt mer vad som är det speciella med berättande. Det är inte komplicerat med en massa teknik och andra prylar. Det är enkelt. Det är bara jag, min historia och min publik. I bland uppstår magi. Inte alltid, men när det gör det så finns det inget annat kommunikation som ger en en sådan kick. Visst måste jag kunna behärska min teknik, ha en bra
      historia, men huvudsaken är publiken. Det är samspelet med publiken som som gör att historien lever och utvecklas. Det är samspelet som gör att magin uppstår. Jag tror att för att kunna utveckla berättarkonsten så måste man försöka leva sig in i hur publiken upplever.

  3. Intressant! Mikael började med att tala om att vi började med att försöka återuppväcka och bevara insomnade traditioner och jag kom förvånansvärt smärtfritt undan med metaforer och paralleller till upphetsade moderna medier. Kan det vara så att de i själva verket står närmare det uråldriga muntliga berättandet än det som dominerade totalt fram till mitten på förra seklet, nämligen den skrivna litteraturen? Var det inte boken, snarare än TV och datorer, som trängde tillbaka det muntliga berättandet? Det tror jag. Jag tror också att vi har en ny chans i en tid av hysteriskt twittrande. Med en ännu mer aktuell, ännu mer meningsfull och social form av muntligt berättande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s