Funderingar 2. Hur lockar man folk till att berätta?

 Många är livrädda när de skall tala inför en grupp. Unga som gamla, små som stora skyr ofta detta likt pesten. Man kan fråga sig varför man har denna skräck? Jag brukar säga att det beror inte på att folk inte kan tala och berätta, det är snarare så att man är livrädd för att bli sänkt. Det räcker att någon  i publiken gör en gest eller fäller en kommentar, så kan talaren för alltid tappa lusten. Som oerfaren talare och berättare är man otroligt känslig för kritik. Man  kan tåla att någon klagar på det man byggt med sina händer eller uppsatsen man skrivit, men kritik mot sättet att tala och berätta uppfattas ofta personligt.

Insikten ovan är något jag alltid har med mig när jag har tränar muntligt berättande med elever i alla åldrar.

Det allra viktigaste är egentligen att skapa en grupp där ingen sänker någon annan. Först då kan de flesta våga tala. Tyvärr är det vanligt i dagens skolklasser att det finns någon eller några som sänker och gör rädslan till det som dominerar.

Jag kommer ofta in som gäst i klassrummet. Det är då omöjligt för mig att förändra gruppens sätt på några lektioner. Vad jag kan göra är följande: 

 Tillsammans med eleverna sätter jag regler för lyssnandet. I sämsta fall gäller de bara när jag är där.Reglerna blir ofta lika; vi skriver upp på tavlan att man skall sitta still, vara tyst,  inte göra annat, inga miner, ingen kritik. Avslutningsvis brukar jag lägga till: ”Bara beröm”. Det betyder att både pedagoger och elever skall träna på att berömma. Vi hoppar över kritken, ja t o m de goda råden, risken är för stor att talaren bara hör: ”Jag var inte bra nog, jag duger inte”.

Det sista har jag fått kritik för ibland.

– Man måste väl få tala om för folk hur de kan göra bättre, säger någon.

– Det funkar inte när man tränar tal och berättande, jag vet för jag har provat många gånger, svarar jag.

Istället vill jag förstärka det positiva. Det finns alltid något att berömma. Låt mig ge ett exempel: Lisa talar lågt men har fantastiska gester, då tiger jag om rösten men öser beröm över gesterna. När sedan Pelle- som suttit och lyssnat- kommer upp, talar han som vanligt högt och tydligt, men han har dessutom bättre gester än tidigare. Jag berömmer. När Lisa går upp för andra gången är hon tryggare än tidigare och har i bästa fall lärt av Pelle och de andra som talar högt och tydligt. Kort sagt; man lär av varandra och växer av beröm.

Håller du med eller tycker du jag är ute och cyklar? Tyck till i kommentaren.

Mikael Thomasson

Annonser

7 kommentarer

Filed under Att berätta, Pedagogik

7 responses to “Funderingar 2. Hur lockar man folk till att berätta?

  1. Mia Björklund

    Du är klok som en bok, det där handlar mycket om inlärning av allt, faktiskt inte bara då det gäller berättande och det talade språket. Det gäller som jag tänker alla estetiska lärprocesser. Vi behöver mer än någonsin få veta att vi är bra. Det är du bra på Mikael fortsätt med det, jag lär mig mycket av dig.

  2. Gunilla

    Skitbra skrivet!
    Jag tror också att detta är a och o när det gäller att få människor att börja våga berätta.

    När jag pratar om berättande/håller kurser så brukar jag säga att berättande till 50% handlar om mod. Att våga. Att våga ta plats. Resten är annat: teknik, röst, minne etc.

    Det är kanske du som lärt mej detta?? ;-)

  3. Mycket intressant och mycket komplext område. Är du säker på att kamraterna ska ge värdeomdömen överhuvudtaget? Även om de bara får tala om bra saker? Jag sympatiserar med din tanke, men har man tagit bedömningarna i båten är bra bara den ena åran.

  4. Nä, jag är inte säker. Men jag använder mig av den metod som jag tycker fungerar bäst i praktiken. Jag har också provat att eleverna får ge varandra ”bilder” som enda respons. Ulf: Skall pedagogen ge värdeomdömen?

  5. Jag berömmer ibland ”privat”, men jag är som regel försiktig med offentliga värdeomdömen när jag jobbar i grupp. Men det här har fått mig att tänka på om man kan skilja mellan att visa personlig uppskattning och att berömma. Man kanske kan kombinera berättarträning med livskunskap? Och för att anknyta till din förra fundering om berättarkonstens uttrycksmedel; då tror jag att drama kan vara perfekt för att stimulera reflektion om olika sätt att lyssna, att ge respons och att berätta. Det ska bli kul!

  6. Bjørn Bensby

    Et vanskeligt, et vigtigt og et følsomt emne at tage hul på. Det er vigtige og spændende områder at tage fat på.
    Et af problemerne ved kun at give positiv feed back kan være, at den vejledning man kan ønske ikke kommer frem. At man ‘læser’ udtalelserne, som jeg/man læser de udtalelser som skoler/lærere i DK, skal/skulle levere om eleven, hvori der kun måtte forekomme positive udsagn. Heri måtte der ledes efter, hvad der i k k e blev skrevet, og heri kunne et usikkert menneske tolke, at der skjulte sig stærkt negative indtryk og meninger. Ros eller ‘berøm’ kunne aldrig blive stærk nok til at tilfredsstille den usikre. Hvordan klarer man det?

    Personligt har jeg sommetider mødt det som meget virkningsfuldt at blive mødt af noget som hverken er bedømmelse eller forslag, – men udelukkende med specifikke opklarende spørgsmål til selve fortællingen eller fremførelsen. Det fået mig til at tænke i helt andre retninger end tilhørernes evt. værdidomme.

    En helt anden overvejelse som også ligger i det pædagogiske møde: Hvordan skabes den gode lytter/tilhører.
    Når jeg har fortalt bedst, har det altid været, når der har været en eller flere tilhørere, som alene ved deres måde at være opmærksomme på, har tilføjet min fortællen ekstra dimensioner, som jeg end ikke havde opdaget før nuanceændringerne fløj ud af min mund eller kom ind i min gestik eller mit tonefald.
    Den gave til fortælleren, føler jeg, er unik, og er selve den anden pol i den energi der kan strømme fra den gode fortælling.
    Når jeg ser på mig selv som tilhører, er der flere ting jeg for længst burde have udviklet som svar på den gave, som jeg har modtaget fra forskellige lyttere.

    Kunne man have en fortællers oplevelse af, hvornår der blev tanket energi ind i en fortælling, til at indgå i det pædagogiske møde mellem tilhørere og fortællere. Er der nogen der har specifikke erfaringer med den pædagogiske udvikling af denne side af den gode fortælling?

    Vel vidende at pædagogens vigtigste værktøj er en vældig og konstant opmærksomhed på hvad der sker blandt kursisterne og ligeledes at kunne reagere på det som sker ud fra den bredest mulige erfaring af hvad der virker og hvordan det virker. Jeg tror ikke på ‘Metoden’ eller ‘Løsningen’

  7. Du har så otroligt rätt. Om jag hade haft en sån som du i skolan! Då hade jag nog inte varit tyst i 40 år.
    Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s