Monthly Archives: oktober 2010

Sveriges kändisar har börjat med berättarföreställningar

Rubriken är tillspetsad, men bara något. Sanningen är den att i höst står flera kändisar ensamma på scen och delar med sig av sitt innersta. Media vet inte vad de skall kalla denna nya scentrend. Det är inte ståupp, inte teater, inte föreläsning, inte konsert. 

Det hela är inget nytt, artister som Jonas Gardell, Karl-Einar Häckner och Robert Broberg har länge blandat in  personliga berättelser i sina föreställningar. Men den som riktigt startade trenden var Henrik Schyffert. Han skapade stora rubriker när hans  90-tals show sändes i TV förra våren. Rakt upp och ner stod han och berättade om mobbning och fulla föräldrar. Henrik visade vägen och nu följer många efter.  Eva Dahlgren, Mikael Persbrandt, Mark Levengood och Maria Lundqvist är några som kommer att stå mer eller mindre ensamma på scen i höst och berätta om sig själva.

I en värld där shower blivit allt större och mer påkostade så lockar nu det enkla, direkta och personliga. Många är förvånade över succén för denna scenform, men inte jag. Vi i berättarrörelsen har ju länge vetat vilken kraft det finns i det enkla personliga och direkta. Vi vet också vilken styrka det finns i en stark berättelse.

Texten är inspirerad av en artikel i Göteborgs-Posten den 22 okt.

Mikael Thomasson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Vid Carolina Westmans grav

På kyrkogården i Tingsryd finns en märklig gravsten. Det är en pelare lik Medelhavsländernas antika kolonner fast mycket mindre. På toppen av pelaren står en urna, där knoppen på locket är en ros. Hela konstverket är svart utom de silvriga banden som finns på urnan. Allt är av järn och påstås vara gjutet på Stenfors, ett gammalt järnbruk utanför Tingsryd. Här vilar Carolina Westman född 1804. Under lång tid visste jag bara att hon var ryska och ägare till järnbruket. Men härom året skrev en släktforskare om henne i hembygdsboken:

 Carolinas föräldrar var fattiga och emigrerade till S:t Petersburg för att få arbete. Där föddes Carolina och fyra år senare är hon och hennes mor tillbaka i Stockholm. Carolina fick börja tidigt som piga. Hon har varit i många familjer när hon en bit över 20 år kommer till familjen Westman. Sonen i huset blir förälskad och Carolina blir med barn. Hon hamnar då i en annan familj och föder där sitt barn. Men kärleken mellan de två är stark och några år senare gifter de sig i Stockholm och förpassas direkt efter giftermålet till Stenfors i Småland. Järnbruket ägs då av Fabian Westmans far. Carolina blir genast med barn igen och föder ännu en dotter 9 månader efter bröllopet. En vecka senare dör hon i barnsängsfeber. Så under denna stora tunga ”gravsten” ligger en 32-årig piga. Detta berättade jag under en kyrkogårdsvandring för ett par år sedan.

Igår träffad jag en kvinna som talade om att hon hört mig på en kyrkogårdsvandring och nu undrade hon hur det gått med pengarna.

–         Pengarna? sa jag, vilka pengar?

–         De som låg i urnan, som skulle vara till hennes framtid.

Då förstod jag att kvinnan talade om Carolina Westman och jag förklarade att det aldrig funnits några pengar i urnan. Att hela skapelsen är gjuten i järn och att locket inte går att ta av. Besviket tittade hon på mig:

–         Men du berättade om pengarna i urnan.

Hemma igen i tystnaden i Korpalycke började jag fundera. Vad hade jag gjort? Tagit död på en växande historia! En historia som kunde blivit en turistattraktion. Tingsryd kommer aldrig att utbilda guider som reser med världens alla turister i Carolina Westmans spår bara för min dumhet. Min ånger växer sig hotande stor då plötsligt en liten stråle av ljus glimmar till: Det går kanske inte att hejda en växande historia. På det hoppet ska jag leva tillsammans med nyfikenheten på vad som berättas vid Carolina Westmans grav om 20 år.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Sagoberättaren Sven Sederström 200 år 2 november 2010

Vislandasonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius gav 1844-49 ut den första stora svenska sagosamlingen Svenska folksagor och äventyr, en motsvarighet till Bröderna Grimms sagor. Boken sagor har sedan dess utgjort den självklara grunden för en lång rad av sagoböcker som riktat sig till barn. De två sagorna Prins Hatt under jorden och Lilla Rosa och Långa Leda blev snart mycket omtyckta och har kallats vårt lands vackraste folksagor.

Sagor har betraktats som berättade av alla och skrivna av ingen. Riktigt så är det inte. De längre sagorna hade ofta sina särskilda berättare och de fick en personlig utformning, visserligen på traditionens grund, av varje berättare. Först 100 år efter den första publiceringen avslöjades mästaren bakom Prins Hatt under jorden och Lilla Rosa och Långa Leda. Det visade sig vara en fattig häradsmålare från Aringsås socken i Kronobergs län. Hans namn var Sven Sederström.

200-årsminnet av hans födelse ger anledningen att lyfta fram honom ur det fördolda som muntliga berättare har fått vistats i, trots att den muntliga diktarkonsten var den dominerande långt in på 1800-talet. Tillsammans med Mickel i Långhult i närbelägna Ryssby socken är Sven Sederström portalgestalten i den svenska sagodiktningen.

Sven Sederströms vackra sagor står i skarp kontrast till hans eget korta och tragiska liv. Han föddes i Blekinge och kom till Aringsås i Allbo härad 1833. Han fick länsstyrelsens tillstånd att utföra måleriarbete i hela häradet. Hustrun blev sinnessvag vid sin första barnsäng. Hon tillfrisknade men Sederström drabbades själv av värk och släpade sig fram på kryckor. Flera av barnen dog vid späd ålder. Sederström dog 1846 och psalmen som omnämns i Växjöbladet i samband med hans död börjar “Min jämmer nu en ände har”.

Vi kan bara gissa att hans sagor med sina oräknelig fantastiska händelser speglar en dröm om en bättre och lyckligare värld. En som hörde Sederströms sagor som liten, utan att känna till berättarens namn, var Astrid Lindgren. Helt säkert är det sin egen upplevelse av sagan Lilla Rosa och Långa Leda hon så gripande skildrar i Spelar min lind i boken Sunnanäng. Fattigflickan Malin, 8 år, kommer en dag på sin tiggarfärd i socknen till prästgården: “Just då och just där i prästens kök hände det märkliga, hon fick till sitt hjärtas tröst något som var vackert… då kom genom den halvöppna dörren från kammaren bredvid ord till henne, ord så sköna att hon började darra, när hon hörde dem. Det var någon där inne som läste en saga högt för prästens små barn, och i all sin ljuvlighet flöt orden ut genom dörrspringan och kom också till Malin. Hon hade intet vetat förut att ord kunde vara vackra, nu visste hon det, och de sjönk ner i hennes själ som morgondagg över en sommaräng. Ack hon ville gömma dem hos sig till tidens slut och aldrig glömma dem.” Aldrig glömmer lilla Malin sedan orden “spelar min lind, sjunger min näktergal”.

Sven Sederström berättar inte bara vackra sagor. Högt älskade är hans spännande sagoäventyr såsom Pinkel och Den förtrollade pissepottan. Och tro inte bara det är barnsagor. Nej här finns mycket för den vuxne att upptäcka. Oförglömliga och ständigt aktuella 200 år senare är hans berättelser om utsatta flickor och kvinnor, naket och med social patos gestaltat i Herremannen och mjölnarens dotter och Flickan som lät hålla av sig för nöds skull.

Sederströms sagor ger en bild av gångna generationers tro och tankar, drömmar och förhoppningar, men också av vardagen i ett inte alltför avlägset Småland. För så är det, folkdiktens gamla sagor speglar i hög grad människors vardagstillvaro även om de ibland tilldrar sig östan om solen och västan om månen. Sven Sederström var en av de obemärkta som på ett storslaget sätt förmådde lyfta detta. Han hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriften, och lyckades därmed bevara det muntliga samhällets kulturskatt till glädje för kommande generationers barn och vuxna. Är inte en sådan diktares ordgåva värd att uppmärksammas?

Per Gustavsson

3 kommentarer

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Två 200-årsfiranden

Idag för exakt 200 år sedan landsteg Jean Baptiste Bernadotte i Sverige och blev Karl XIV Johan. Det firas med pompa och ståt i Helsingborg. Några dagar senare föddes en pojke i Asarum och han växte upp under betydligt enklare förhållande och kom att leve i armod under hela sitt liv. Vid dopet fick han namnet Sven.

Visst har Karl XIV Johan haft betydelse för politiska skeenden i Sverige, men men kan fråga sig vems gärning som idag lever starkast i människors hjärtan. Jag sätter en slant på Sven, sagokungen. Det är han som givit oss några av vårt lands vackraste folksagor såsom Prins Hatt under jorden och Lilla Rosa och Långa Leda, lyssnade på av miljontals barn.

Han, om någon, är värd att hyllas. Den 2 november 2010 firar Sagomuseet 200-årsminnet av hans födelse. Välkommen att fira med oss! Det blir berättarprogram och kaffekalas i utställningshallen på Alvesta järnvägsstation 2 november kl 19. Och då släpper Sagomuseet boken Sven Sederströms sagor. För första gånger återberättas samtliga bevarade sagor efter Sven Sederström i en populärutgåva. Det är Monika Eriksson som står för denna kulturgärning och det är Annika Svensson som skapat det suggestiva illustrationerna.

Jubileet fortsätter på Sagomuseet den 3 november kl 19 med fortsatt berättande och besök av indiska berättare.

I morgon berättar jag mer om Sven Sederströms sagodiktning och varför vi aldrig bör glömma honom.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Sagomuseets verksamhet

Sägenresa genom Sverige 11

Veckans resa i sägnernas spår går till Getnö i sjön Åsnen. Under rubriken Småländska höstsmaker serveras det viltmiddag med sällsamma historier onsdag 20 oktober. Då kommer jag berätta om märkliga händelser kring Getnö och sjön Åsnen: om möten med lindormar och drakar; traktens vilda vargar; om konsten att skjuta vilt utan bössa; äppelkärnorna från 30-åriga kriget. Och mycket mer underligt, skrämmande men också roligt.

Läs mer på www.smalandskasmaker.com/Getno.html.

I början av 1800-talet var det en pojke som hette Magnus som vaktade korna på Getnö. Han var 11 år gammal. En dag förde han dem ner till vattnet. Allt var som vanligt, men så plötsligt började korna råma och bli ostyriga. Från skogen ner mot sjöstranden kom en flock vargar. Korna ställde sig i en ring runt pojken med hornen riktade mot vargarna. Men dessa blev allt mer närgågna och till slut tog korna till flykten.

Magnus hade sinnesnärvaro nog att kasta sig upp på tjurens rygg och höll fast sig i hornen. Det bar iväg hemåt. Både pojke och alla kor lyckades komma undan vargarna. När pojken kom till en gärdsgård nära hemmet, skulle han hoppa av tjuren och öppna grinden. Men han föll så illa att han bröt sitt ena ben. Så länge han levde var han halt, ett minne efter detta äventyr.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner

Sankt Nikolai källa i Edsleskog – en komplettering

När jag var i Dalsland häromveckan tog jag reda på mer om Sankt Nikolai källa i Edsleskog, som jag skrev om i bloggen den 16 september. Till min glädje fann jag att källan efter arkeologiska utgrävningar rekonstruerats på sin ursprungliga plats och nyinvigts 1991. Så nu går det åter att dricka av det friska vattnet. Jag har lärt mig att inte helt lita på Riksantikvariets fornminnesinventering, som inte alltid är uppdaterade. Och det var just det att sägnen levde kvar i folkminnet, som drev entusiaster att börja leta efter den gömda källan.

Källan ligger nära den gamla prästgården där Anders Fryxell föddes 1795. Han var prost i Sunne och ledamot av Svenska Akademien. Men mest känd är han för sin Berättelser ur svenska historien som kom ut i 46 delar åren 1823 till 1879 och som blev flitigt lästa. Vilhelm Moberg skrev  om Fryxell att han ¨berättade enkelt, klart och livfullt och därför lyckades han – bättre än alla fackmän – få svenskarna att läsa sin egen historia¨ Fryxells omtyckta böcker innehåller även historiska sägner och jag gissar att hans böcker i sin tur också har påverkat vår muntligt berättade historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Brittsommar

 

     Perioden mellan 29 september och 14 oktober, då vädret väntas bli varmare, har olika namn. I Sverige kallas det brittsommar. I andra europeiska länder kallas det Indian summer, l’été indien, Altweibersommer och så vidare. I Rumänien heter det här kortvariga mildvädret vara lui Mioi (Mihais sommar). Mihai var en flitig ung man som jobbade som dräng på godsägarens åkrar. Detta hände för länge sedan, då godsägarna i landet där hette bojarer.

     Det sägs att, när Mihai skördat böjarens säd, ville han samla säden på sin egen lilla jordplätt också. Men vädret var inte alls bra. Det regnade, det blåste och det var kallt ute. Då blev Mihai desperat. Han kom ut i farstun, lyfte sina händer mot himlen och bad:

     – Gode Gud, jag ber dig ha nåd mot mig och min familj. Gör så att mina små barn slipper gå hungriga hela vintern.

    Hans vädjande nådde ända upp till Gud, som öppnade himlen och talade till Mihai:

     – Jag vet att du är en gudfruktig man och att du alltid har följt mina bud. Därför ska jag göra ett uppehåll i höstvädret, så att du hinner skörda din säd. Du kan bärga den hem så att du, din fru och dina ungar slipper gå hungriga.

     Detta löfte gav Gud till Mihai och Han höll det inte bara den där hösten, utan även de följande åren ända fram till våra dagar.
 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner