Monthly Archives: november 2010

VEM SKALL FÅ MICKELPRISET 2011?

Mickelpriset instiftades 1990 till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, Ryssby socken, Ljungby.

Priset delas årligen ut till den person eller förening som på ett förtjänstfullt sätt verkat för att sprida kunskap kring och intresse för den muntliga berättartraditionen och dess sagor och sägner. Priset delas ut av Berättarnätet Kronoberg i Ljungby och består av originallitografi, diplom och en penningsumma.

Följande har fått priset:

1990 Fil.dr Lars J Larsson, Alvesta  

1991 Fil. dr, professor emeritus Sven Liljeblad, Solna

1992 Lollo Hermann, Målaskog

1993 Folklorist Bengt af Klintberg, Lidingö

1994 Barnbibliotekarie Harriette Söderblom, Stockholm

1995 Författare Astrid Lindgren, Stockholm

1996 Sagoberättare Margareta Larsson

1997 Folklorist, professor Jan-Öjvind Swahn

1998 Barnbibliotekarie och berättare Alf Engström, Stockholm

1999 Folkloristerna och författarna Ulf Palmenfelt, Visby och Ebbe Schön, Stockholm

2000 Sagoberättare och lärare Monika Eriksson, Tingsryd

2001 Berättare och författare Mats Rehnman, Stockholm

2002 Författare och kyrkoherde Bo Lundmark, Funäsdalen

2003 Hembygdsforskare och författare Thore Brogårdh

2004 Berättare Ulf Ärnström, Göteborg

2005 Konstnärerna Raine Navin och Gunilla Skyttla, Kalmar

2006 Förskolläraren och berättaren Anna Granberg, Stockholm

2007 Föreningen Liv i Sverige

2008 Berättaren Anders Granström, Löderup                                          

  2009 Grundarna av Ljungby Berättarfestival: författaren och berättaren Per Gustavsson och berättaren Bengt Göran Söderlind B

2010 Berättaren och  spelmanen Thomas Andersson

Vem tycker du skall få priset 2011? Skriv gärna förslag i kommentarer. Vi lovar att läsa alla  förslag .

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Per på Färöarna. Del 3

Här på Färarna berättar jag för barn från 6 till 16 år. Barnen här lär
sig danska genom att se på dansk TV. Men det är ändå inte så lätt att
begripa en svensk sagoberättare. En del barn gör det utmärkt, andra
tycker det är mycket svårt. Jag ber lärarna om hjälp med att översätta
viktiga ord till färöiska. Efter en föreställning berättade en lärare
att en mycket duktig elev hade inte förstått mycket, men att en annan
flicka som hade läs- och skrivsvårigheter och hade det jobbigt i skolan
hade följt med mig in i sagans värld och begripit allt. Så besannas
åter att muntligt berättande attraherar elever som har svårt med det
skrivna ordet.

Jag har också lärt mig att det är lättare att berätta eventyr än sägner.
Eventyren har en tydlig struktur och där hjälper elevernas
förförståelse av hur ett eventyr är uppbyggt.Sägnen däremot är mer
oberäknelig, den kan ge sig av åt det mest oväntade håll.

Jag tycker att det gått lättats att berätta för klasserna 3-5.
Där tillåter sig eleverna att vara mer barnsliga och tillsammans kan vi
leka lite mer under berättandet. Och här funkar mina Ritsagor utmärkt
som ett avbrott mellan alla ord.

Per Gustavsson

1 kommentar

Filed under Att berätta

Mer Per från Färöarna

Idag har jag berättat på skolan i Sydrugøta, som ligger på ön
Eysturoy.

Förr i världen var det ohyggligt med råttor på Færöarna. Så kom en
trollkunnig islänning till öarna och folket på Eysturoy och Nordöarna
sökte upp honom och bad om hjälp mot råttorna. Han lovade att hjälpa
dem om han fick en oxe från varje hushåll på öarna. Folket lovade det.

Islänningen läste en trollformel. Och har ni sett: alla råttor på
Eysturoy och Nordöarna kom fram ur sina gömmor och samlades i Raktangi,
en av de sydligaste uddarna på Eysturoy. Men en råtta dröjde och det
var en gammal råtthona från Eidiskollur längst i norr på Eysturoy. Hon
skulle ha ungar och hon tog sig fram långsamt. Men till slut nådde hon
fram och så var alla råttor samlade.

Men tror ni inte att folket på Eysteroy sa att nu när alla var framme
behövde de ingen mer hjälp. De kunde slå ihjäl råttorna själva och
några oxar skulle trollgubben inte få. Men folket från Nordöarna stod
fast vid sitt löfte.

Trollgubben blev arg och ropade:
– Försvinn nu alla råttor tillbaka till era hålor, men inte ni från
Nordöarna.

Då spred sig alla råttor över Eysteroy och än idag är råttorna en plåga
där. Men på Nordöarna säger folk att det inte finns några råttor.

Känner du igen berättelsen? En liknande sägen finns i Sverige och vi
berättar den på Sagomuseet. Men i den svenska varianten gömmer sig
råttorna igen när en karl bryter den tystnad som är viktig att iakttaga
när man håller på med trolleri.

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Per Gustavsson berättar från Färöarna

Jag har berättat på en liten skola i Velbastadur drgyt en halvmil
sydväst om Torshavn. Från skolfönstret ser jag öarna Koltur och Hestur.

Det berättas att på Koltur bodde en yngling som var förälskad i en
flicka på Hestur. Hon var lika kär i honom. Men flickans far tyckte
inte om att de träffades. I hemlighet simmade då pojken över sundet
till Hestur. Det är 200 meter brett. Han passade på när tidvattnet
kunde föra honom till Hestur och återvände när tidvattnet strömmade åt
andra hållet. Pojken hette Magnus och udden på Hestur där flickan
mötte honom heter Magnusudden. Hon hade med sig torra kläder till
honom. Viken innanför udden där ungdomarna gömde sig kallas
älskareviken.

Men flickans far fick reda på de hemliga mötena. En dag stod han på
udden med en yxa i handen och hotade slå ihjäl pojken om han steg iland. Han måste vända om och kämpa mot tidvattnet. Han försvann i havet och ingen såg honom sedan dess. Just utanför Koltursundet finns
en farlig strömvirvel idag . Det sägs att det var där pojken druknade
och att virveln uppkom som en hämnd för pojkens död.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Hästens kiv med korpen

 

     Så förtäljer en gammal sägen att Adam och Eva inte begrep mycket av allt som fanns omkring dem i paradiset där de vistades i tidernas begynnelse. De hade varken kläder eller mat på bordet. (De hade inget bord heller, men det led de inte av.) På hedar och i gläntor gick och betade mängder av nötkreatur. De var feta och hade så mycket mjölk i sitt juver att den rann av sig själv. I fotspåren efter dem samlades mjölken i små rännilar. Adam och Eva smakade av den vita vätskan och kände att den var god och svalkande. De bestämde sig att tämja dessa djur. Sedan tämjde de får också. Av deras ull tillverkade människorna kläder sedan.

     När de blev mätta, påklädda och mådde väl struntade Eva och Adam i att be till Gud längre. För så är människan funtad: när hon blir rik och välgödd glömmer hon himlens härskare. Men Han ville visa dem att utan Hans vilja går ingenting i lås här på jorden. Vilda djur visade sig. De slet ihjäl både kor och får, så att Adam och Eva blev fattiga och nödställda igen.

     En dag såg Eva en hästflock på en äng. Hon sade till sin man:

     – Titta, Adam: där borta betar några feta djur. Låt oss fånga och mjölka dem.

     Adam och Eva gick mot ängen, men hästarna sprang iväg, när de såg människorna. En gammal krake hamnade dock på efterkälken så att Eva hann få tag i den. Hon försökte sätta sig upp på hästen, men just då hörde hon en röst uppifrån ett träd:

     – Ge dig till tåls, kvinna! Det går inte för sig att du skulle rida det där djuret.

     Det var en vit korp som talade, sittande på en gren.

     – Tyst med dig din korp, svarade hästen. Bättre är att bära en människa på ryggen än att bli uppäten av dig.

     Medan hästen gav korpen svar på tal, drog Adam ner Eva från hästens rygg, för han tyckte att hon inte satt på rätt sätt där. Det sägs att sedan den dagen ändrades fjäderdräkten på korpen. Den blev helt svart, medan hästens kött blev oätbart för att det var en kvinna som satte sig på den först. Vad var det för fel med det, fråga inte mig. Det är det som historien förtäljer och så förmedlar jag den till er, mina ärade läsare.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Regnbåge över Bortbytabacken

Det här är Bortbytabacken i Hallaryd, en av de nya Sägenplatserna i Sagobygden. Det sägs att där regnbågen slutar ska det finnas en skatt. Vi har gömt en skatt, en geocache, på Bortbytabacken. Skatten är berättelsen om vad som sägs ha hänt just här en gång för länge sedan.

En dag på hösten arbetade en kvinna i sitt grönsaksland som låg här vid backen. Hon hade sitt lilla barn med sig. Barnet låg i en korg, som modern hängde upp i ett träd. När det var dags att äta gick modern hem, men lät barnet som sov vara kvar i korgen. När hon kom tillbaka efter en liten stund kände hon inte igen barnet. Trollen hade varit framme och tagit barnet och lagt dit en trollunge, en bortbyting, istället. Vad skulle hon ta sig till?

Slutet av sägnen finns i skattgömman.Men än får du ge dig lite tills tåls. Det dröjer en lite tid innan vi publicerar alla nödvändiga uppgifter på www.geocaching.com. Men under tiden kan du titta på den hemsidan och registrera dig som användare.

Och njuta av Steve Anderssons fotografi, som jag gärna vill visa er redan nu.

Per Gustavsson

 

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Daniel Onaca blir fast skribent på Sagomuseets blogg

     Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte nå gon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk.

     När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser