Monthly Archives: januari 2011

Fredagskväll i Hagshult

Tänk dig en fredag kväll klockan 19. Arbetsveckan är slut. På spåret och Let´s dance drar mångmiljontittare framför TVn. Sverige spelar semifinal i handbollsVM. Är det en bra kväll för en berättarföreställning?

Ja, åtminstone i Hagshult. Samlingssalen i församlingshemmet, där också det lilla biblioteket ligger, är fullsatt. Över 40 besökare, från 5 till 75 år. Inte bara från by, utan även så långt bortifrån som Jönköping. Jag är tillbaka efter 20 år och det är precis som jag tar vid där föreställningen slutade förra gången. Det är samma värme. samma gemenskap, samma närhet som då. Jag trivs och utan att förhäva mig kan jag säga att publiken trivs. Berättelserna föds i detta möte. Så blir det kaffe och Lilli-Anns hembakade bullar och kakor, tid för småprat, innan jag avslutar med några lagom hemska små spökhistorier.

I berättarrörelsen pratar vi om att utveckla berättandet som scenkonst. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Visst är berättande konst. Precis som teater, litteratur och bilder kan berättandet ge oss skönhet, ifrågasätta vårt sätt att tolka världen och skaka om oss i vårt människovarande. Det är precis som om vi måste använda ordet berättarkonst för att hävda oss i kampen om utrymmet i massmedia och betona vår självklara rätt att få del av samhällets kulturpengar. Men jag tycker att just det genuina mötet, närheten och medskapandet är berättandets styrka. Som det var i Hagshult denna fredagkväll.

Visst står vi på en upphöjd scen då och då. Ibland är detta en rent praktisk fråga för att alla ska se eller för att det bara är den bästa platsen i en lokal som kanske inte är riktigt optimal för berättande. Visst kan jag säga att jag står på en scen även när jag står på samma golv som publiken stolar är placerade på. På det sättet skiljer jag ut mig från åhörarna jämfört med ett berättarcafé där alla inbjuds att berätta.  Men just detta berättare-publikförhållande kan jag försöka motverka i mitt sätt att berätta. När vi sätter ihop scen med konst och med berättande betonar vi språkligt än mer att berättaren är exklusiv, mer än lyssnarna.

Jag tycker ordet berättande räcker långt. Berättarrörelse är ett fint ord. Berättare också.

Sedan är det ju självklart att berättandet kan utvecklas på olika sätt och att vi som berättare är väldigt olika. Det mår berättarrörelsen bra av.

Per Gustavsson

PS Ni som inte tycker att ni hör Hagshult nämnas som Sveriges köldhål lika mycket i väderleksrapporten som tidigare har alldeles rätt. Det har blivit varmare i Hagshult! En man berättade för mig att väderleksstationen har flyttas från myrkanten till en annan plats, och där är det alltid 2 grader varmare.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Att berätta

Läskiga vidunder och sällsamma djur

 

Nu kan du köpa Per Gustavsson bok Läskiga vidunder och sällsamma djur (Alfabeta 2008) till medlemspriset 60:-. Ej medlem betalar 80:-. Ev. frakt tillkommer. Maila din beställning till kontakt@sagomuseet.se   Boken är llustrerad av Augustprisvinnaren Katarina Strömgård.

Förr i tiden var det mycket som skrämde i den mörka skogen, vid de djupa sjöarna och invid den ödsliga kyrkogården om natten. Riktigt vad det var folk hörde och såg visste man inte. Så föddes berättelser om märkliga och farliga odjur. Här får du läsa om varulvar och drakar och en lång rad okända djur såsom nattramnen, gloson, basilisken och spiritusen.

”… förenar vetenskaplig vederhäftighet med fin narrativ känsla. Små mikroberättelser släpper in fiktionen i faktaredovisningen, texten korsbefruktas på ett inspirerat glidande vis. Boken blir så mer än bara fakta, mer än en samling folkloristik. Framställningen får litterärt värde; tankarna går till sådana storheter som Jorge Luis Borges. I det lilla formatet öppnas ögonen för gliporna i tillvaron, utrymmena mellan fantasi och verklighet.”

Per Israelsson, Svenska Dagbladet 090112



 ”Än idag  väcker dessa varelser stort intresse, inte minst bland barn och unga. Det är fantasieggande figurer och flera återfinns numera även i fantasylitteraturen. Vill du få fart på barnens skaparlust och få dem att göra egna berättelser? Då fungerar denna bok utmärkt som inspirationskälla.  Det vet jag av egen erfarenhet.”

Mikael Thomasson, Berättarpedagog på Sagomuseet

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Fårets vapen

 

 

     Fårets leverne var aldrig lätt. Mild och harmlös som det är, blev det ständigt mobbat av de andra djuren. Nötkreaturen jagade bort det, hundarna bet det vargarna rövade bort dess lamm. En dag fick fåret nog och bad Gud att underlätta hennes livsvillkor. Gud lyssnade tålmodigt på fårets klagan och frågade sedan:

     – Jag ser att när jag skapade dig hade du inte fått något att försvara dig med. Vill du att jag förser dig med starka hörntänder?

     – Nej, svarade fåret, med avsmak. Jag vill inte likna rovdjuren.

     – Vill du att jag ger dig ett par vassa klor? frågade Gud igen.

     – Nej, jag vill inte likna en rovfågel, genmälde fåret.

     – Kanske du vill du att jag sätter gift i din mun?

     – Nej, jag vill inte vara som ormarna.

     – Vad säger du om jag byter dina horn mot ett par större och starkare?

     – Inte det heller, svarade fåret. Jag är rädd att jag kommer att stånga ihjäl någon i min närhet.

     Gud tänkte ett tag och talade sedan till fåret så här:

     – Du måste nog välja något  av allt det som jag erbjöd dig, om du vill försvara dig mot de andra djuren.

     – Jag vill försvara mig, svarade fåret, men jag vill inte skada andra. Om det inte finns något annat sätt att skydda mig, då är det bättre att jag förblir så som jag är nu.

     Då tyckte Gud synd om de stackars fåren och ordnade så att de samlades i stora flockar för att bättre kunna motstå hotet från sina fiender. Sedan förstod även människan att de svaga blir starka om de enar sig.

Daniel Onaca

1 kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Monika om berättandets kraft

Per Gustavsson har gjort två inlägg om berättandets fantastiska kraft. Här kommer Monika Eriksson med en berättelse på samma tema.

För många år sedan hade jag en elev på lågstadiet som bar på många sorger. Så svåra sorger att han gömt sig en osynlig kupa för att hålla världen utanför. Trots alla mina försök så kunde jag aldrig hjälpa honom. Det smärtade mig då och det smärtar mig nu. När mina elever började trean så läsberättade jag alla tre delarna i Sagan om Ringen. Jag satt med boken i knäet och berättade, då och då läste jag ett noga utvalt stycke ur boken. På schemat var Sagan om Ringen insatt under en timma på fredagarna. Men det blev oftare, både för att berättelsen är lång och för att barnen bad så innerligt. Under den sorgsne pojkens skoltid försökte jag hålla kontakt med honom, men den osynliga kupan blev tjockare och tjockare.

Så försvann han från byn och det gick några år. En dag mötte jag honom, snygg och nästan man. Jag blev så glad och hälsade, men kupan var kvar och han gled förbi mig. Jag stod en stund o tittade efter honom och kände hans sorg. När jag sedan gått vidare ett stycke hörde jag snabba steg bakom mig och där var han igen.

–          Har du skrivit Sagan om Ringen?

–          Nej, det är Tolkien, sa jag.

–          Det vet jag, men har du skrivit den som barnbok?

–          Neej …?

–          Men du läste den för oss.

–          Jag berättade den för er. Jag läste på hemma och sedan berättade jag, förklarade jag.

–          Jag har läst den fyra gånger.

Sedan vände han och skyndade därifrån. Jag stod kvar med tårar i ögonen, under detta korta samtal hade han varit utanför kupan. Och jag tyckte mig förstå att under berättarstunderna i skolan hade han varit utanför sin kupa och sin sorg. Berättandet hade gett honom den lindring som skolläkare och kurator vägrade honom.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Filed under Att berätta, Pedagogik

Sagan om Crivăţul

 

Den rumänska crivăţul kan liknas vid den skandinaviska nordanvinden. Med skillnaden att där nere, vid Donau, blåser den uteslutande under vintern (och den är en hane).

Från början var Crivăţul alltid på språng någonstans. Där han råkade vistas ställde han till det. I trädgårdarna skakade han av kronbladen på rosorna och bröt påsklijornas stjälkar. Äppelträdets frukt slet han ner och rullade dem i gräset. Päronen och plommonen likaså. På åkrarna mejade han ner veteaxen och spred dess frö i högan sky. Hötapparna välte han omkull. Inte ens kreaturen slapp undan hans upptåg. Han for i fårflocken och spred fåren i alla vädersträck, så att människorna fick slita i timmar för att fösa ihop dem. Överallt där han drog förbi lämnade han kaos efter sig.

Till slut blev människorna trötta på all oreda som han orsakade och klagade hos vindarnas konung. Denne kallade Crivăţul till sig och ställde honom till svars.

– Det var inte meningen att förarga människorna, svarade Crivăţul oskyldigt. Jag ville bara busa lite. Det är väl inte så farligt att larva sig ibland.

– Ibland, ja, svarade vindarnas konung, men inte året om. Därför skall du i fortsättningen blåsa bara på vintern. Då kan du bussa och larva dig hur mycket du vill. Du kan leka med snön och istapparna.

Så blev det också. Från och med den dagen släpper crivăţul loss endast under vintertid. Då virvlar han runt snöflingorna och förflyttar snödrivorna ute på åkrarna. I hans fotspår löper vargarna och flyger de hungriga korparna.

1 kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Berättandets kraft och glädje

För många år sedan besökte jag en novemberkväll ett bibliotek i Sydsverige för att berätta spökhistorier. Det var höstlov. Kl 18 kom det många ungdomar, som sedan försvann vidare till vattendisco. Timmen därefter kom bara en pojke. Barnbibliotekarien tyckte det var lite pinsamt och sa att jag inte behövde berätta. Men vi satte oss ned vid ett bord och tände ett ljus. Jag berättade och vi pratade en hel del.

Några veckor senare fick jag ett brev från en pojke som hette Johan och gick i femte klass i den här staden. Han hade som skoluppgift att läsa en bok och ta reda på mer om författaren. Han hade läst min bok Spöken och frågade allt möjligt om mig, både sådant som rörde skrivandet och så förstås om hur många barn jag hade, vilken mat jag tyckte om och vad jag gjorde på fritiden. Jag skrev ett utförligt svar.

Lite senare fick jag Johans lilla arbete om mig. Han skrev att han var den där ensamme pojken på biblioteket och han frågade om jag inte kunde komma tillbaka och berätta mer. Jag sa att det gjorde jag gärna och föreslog att han kunde fråga lärarna på skolan om de ville engagera mig.

Så ringde telefonen efter en liten tid och en lärare frågade om jag kunde komma och berätta på hennes skola. Visste kunde jag det, men inte förrän nästa termin. Men läraren sa att jag måste komma  nu och började berätta. Det var från skolan där Johan gick. Han hade det jobbigt i skolan och hade börjar vara ihop med mycket äldre killar med nynazistiska värderingar. När han skrev om min spökbok var det första gången hade han visat intresse för skolarbetet. Nu hade Johan föreslagit att jag skulle få komma till skolan. Vi bestämde snabbt en tid veckan därpå. Jag skulle inte bara berätta i Johans klass, utan vara där en hel dag.

Johan väntade på mig när jag kom. Jag gav honom en nyutkommen lättläst bok med bidrag av många författare och där några av mina spökhistorier var med. Vi skildes åt, först senare på dagen skulle jag berätta i Johans klass. Under en rast kom han in i lärarrummet där jag var och sa att han hade läst den första historien i boken. “Den var lite konstig” tillade han. Johan hade läst Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll i en lättläst version.

Det var inte att ta fel på Johans stolthet när jag sedan berättade i hans klass. Det var han som hade fixat det hela! De följande åren skickade jag alla mina manus till lättlästa böcker till Johan. Han läste dem tillsammans med sin speciallärare i skolan och jag fick lite kommentarer. Och det verkade som han gjorde framsteg och trivdes bättre.

Så småningom upphörde kontakten. Jag tror inte Johan blev någon storläsare eller började älska skolan. Men min förhoppning är att han fick uppleva berättandets och läsnings glädje, åtminstone för några ögonblick. Kanske är det något han kan ha glädje av senare i livet. Och framförallt hoppas  jag att han inte hade det lika jobbigt i skolan.

Så fort jag bara har en eller ett fåtal lyssnare när jag är ute och berättare tänker jag på den här händelsen.  Det kan vara mycket viktigare att berätta och möta en person, än att berätta i en fullsatt teatersalong.

Jag fick också en påminnelse om det engagemang och den kreativitet det finns i många skolor. Jag är djupt imponerad över hur lärarna mötte Johan och tog honom på allvar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

Rävens list och människans fyndighet

Även den här händelsen utspelades vid den tid då jorden var nyskapad och djuren levde i grannsämja med människan. Djuren hade ännu inte fått de egenskaper de har idag. Därför kallade Gud alla varelser till sig en vacker dag. Han fullbordade sitt verk genom att tilldela var och en specifika vanor och drag som skulle skilja dem från varandra. De sista som infann sig framför Guds anlete var räven och människan. Skaparen vände sig till räven först:

– Till dig skänker jag listighet. Tack vare den kommer du att klara dig bra i livet.

Räven blev jätteglad och gick därifrån viftande på sin yviga svans. Sedan talade Gud till människan:

– Till dig lovar jag fyndighet. Med dess hjälp kommer du att uträtta många saker på jorden.

Människan tackade för det, men hon var inte så värst glad, när hon gick därifrån. Hon förstod inte värdet av den gåvan hon fått, utan tyckte att räven fick något mycket bättre.

Sedan blev det så att var och en byggde sitt hus i skogen: människan av trädstammar, jord och sten; räven, under jorden, bland trädens rötter. Eftersom filuren misstänkte att människan kom att vilja fånga henne, använde den sin listighet. Den försåg sin underjordiska boning med fem utgångar. På det sättet ville räven slippa bli gripen av sina fiender.

Människan hittade dock ett sätt att komma åt lurifaxen. Detta tack vare sin fyndighet. Under sin jakt fick han reda på att rävens gryt hade flera utgångar. Därför täppte han till alla förutom två. Sedan lade jägaren en bur utanför den ena och, framför den andra, tände han en eld. Jägaren såg till att röken från elden trängde in i rävens tunnlar så att djuret blev omtöcknat av den. Till sist stod räven inte ut längre, utan ville springa ut och hamnade i jägarens fälla. Då satte denne locket på buren och tog den hem.

Nu är människan så stolt över sin fyndighet att hon glömmer att hon en gång i tiden inte alls var glad över gåvan hon hade fått från Gud. Somliga tycker fortfarande att det är bättre att vara listig än fyndig, men i längden drar den som litar på sin listighet det kortaste strået. fyndighet

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner