Monika om berättandets kraft

Per Gustavsson har gjort två inlägg om berättandets fantastiska kraft. Här kommer Monika Eriksson med en berättelse på samma tema.

För många år sedan hade jag en elev på lågstadiet som bar på många sorger. Så svåra sorger att han gömt sig en osynlig kupa för att hålla världen utanför. Trots alla mina försök så kunde jag aldrig hjälpa honom. Det smärtade mig då och det smärtar mig nu. När mina elever började trean så läsberättade jag alla tre delarna i Sagan om Ringen. Jag satt med boken i knäet och berättade, då och då läste jag ett noga utvalt stycke ur boken. På schemat var Sagan om Ringen insatt under en timma på fredagarna. Men det blev oftare, både för att berättelsen är lång och för att barnen bad så innerligt. Under den sorgsne pojkens skoltid försökte jag hålla kontakt med honom, men den osynliga kupan blev tjockare och tjockare.

Så försvann han från byn och det gick några år. En dag mötte jag honom, snygg och nästan man. Jag blev så glad och hälsade, men kupan var kvar och han gled förbi mig. Jag stod en stund o tittade efter honom och kände hans sorg. När jag sedan gått vidare ett stycke hörde jag snabba steg bakom mig och där var han igen.

–          Har du skrivit Sagan om Ringen?

–          Nej, det är Tolkien, sa jag.

–          Det vet jag, men har du skrivit den som barnbok?

–          Neej …?

–          Men du läste den för oss.

–          Jag berättade den för er. Jag läste på hemma och sedan berättade jag, förklarade jag.

–          Jag har läst den fyra gånger.

Sedan vände han och skyndade därifrån. Jag stod kvar med tårar i ögonen, under detta korta samtal hade han varit utanför kupan. Och jag tyckte mig förstå att under berättarstunderna i skolan hade han varit utanför sin kupa och sin sorg. Berättandet hade gett honom den lindring som skolläkare och kurator vägrade honom.

Monika Eriksson

Annonser

4 kommentarer

Filed under Att berätta, Pedagogik

4 responses to “Monika om berättandets kraft

  1. Per Gustavsson

    Fick tårar i ögonen när jag läste. Behövs många som du i skolan.

  2. Meg Nömgård

    Underbara Monika! Alla borde ha en lärare som du!

  3. Tack Monika! ”The boy who would be a helicopter” av Vivian Gussin Paley berättar en liknande historia. Mer sådana! Kanske för kuratorer och skolläkare också?

  4. Cecilia Ivars

    Fantastiskt, och det visar att när vi minst anar, då finns det ändå något, och det gäller att låta det där något få gro, för det är då det blir en planta, och vidare…

    Fint att du delade med dig Monica, och då tänker jag i första hand på pojken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s