Monthly Archives: februari 2011

Till Färöarna

Det här glada gänget åker i mars till Färöarna. Där ska vi ha studiedag för lärare, berätta i grundskolor och på gymnasiet, ha berättarkvällar och undervisa på universitetet i Torshavn.

Vi kommer att berätta runt om på hela Färöarna, från Suduroy i söder till Vidoy i norr. Blir kul. Själv hoppas jag får komma till Kalsoy där sälkvinnan blev tagen upp på land.

Besöket är ett led i ett långsiktigt samarbete med Färöarna, där Nordens hus och Føroya Fornminnissavni är två viktiga samarbetspartners. Samarbetet tog sin början sensommaren 2009 då Sagomuseet besökte Färöarna och berättade runt om på öarna. I november 2010 återvände jag och hade berättarföreställningar på skolor inom ramen för den kulturella skolsäcken, Listaleypurin. I höst besöker forskare och museifolk Sagomuseet för att studera hur vi arbetar med att levandegöra det immateriella kulturarv, som våra sagor och sägner utgör. Utbytet stöds av Nordiska kulturfonden och Vera och Greta Oldbergs stiftelse.

Vi kommer att berätta utförligt på bloggen om våra upplevelser.

Per Gustavsson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Sagomuseets verksamhet

Fågeln som blev Guds budbärare

      

        Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.

       Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.

       Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.

       Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Berättarläger på gång!!

 

Berättarnättet Kronoberg planerar ett läger för ungdomar från 14 år. Under 20/6 – 22/6 skall unga berättare  och lajvare från småland få möjlighet att träffa likasinnade från hela Sverige för att skapa nya kontaktar och utvecklas i  sitt berättande. Man kommer också att besöka Ljungby Berättarfestival. Förberedelserna har redan startat genom  möten både i Kronoberg och i övriga landet. Vi planerar också uppföljande möten efter lägret. Berättarnätet Kronoberg driver projektet i samarbete med Berättarnätet Sverige. Dis- Rollspelsförening och Unga berättare. 

I Ljungby samlas unga berättare varannan måndag för att förbereda lägret och träna på berättande. Inför lägret gör ungdomarna i Kronoberg minst en föreställning med publik.  Via Facebook och andra sociala medier byggs kontaktnät upp mellan berättarungdomar från olika landsdelar. Många unga berättare är vänner på nätet men har ännu inte träffats i verkliga livet. Detta skall vi råda bot på med vårt berättarläger

Här följer en kort , preliminär planering av lägerdagarna 20/6 -22/6 :

 

Finnstugan

 

 

 

 

 

 

Månd: 

Lägerdeltagarna samlas under förmiddagen i Finnstuga. Det är en lägergård några kilometer utanför Ljungby. Alla hälsas välkomna av Mikael Thomasson och Monika Westin som är huvudansvariga för lägret. Vi går igenom praktiska detaljer och upplägget för dagarna. Efter lunch håller en av festivalens berättare workshop i kreativt berättande. Vi får prova på en mängd olika berättar och dramaövningar som utvecklar vårt berättande.  På kvällen åker vi buss in till berättarfestivalen för att delta i Berättarcafé.  Det kommer där att finnas möjlighet att berätta inför publik. Kvällen avslutas med samkväm i Finnstugan och vi övernattar också där.

Tisd:

Efter frukost startar aktiviteter ca 10.00. Det bli en ny berättarworkshop med ännu en av festivalens berättare.   På eftermiddagen besöker vi åter festivalen för att lyssna och berätta. På kvällen återvänder vi till Finnstugan. Mikael Thomasson och Monika Westin håller i lekfulla övningar och samkväm som syftar till att sammansvetsa gruppen.

 Onsd:

Jean- Pierre Sahlgren  inleder med att berätta om sin erfarenheter. Jean- Pierre är sagoberättare på Lajv och har stor erfarenhet av att berätta i sådana miljöer. Efter Jean-Pierres introduktion börjar ett Berättarlajv med följande ramberättelse:

En prinsessa har bestämt sig för att gifta sig. Den som kan berätta den bästa sagan kommer att bli hennes gemål. Alla sagoberättare samlas nu för att berätta sig till prinsessans hand.

I detta lajv tilldelas alla lägerdeltagare en roll.

Dagen avslutas med samling i Finnstugan. Runt 17 på eftermiddagen avslutas lägret och folk börjar bege sig hemåt. Förhoppningsvis är alla fyllda med ny kraft och berättarlust.

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Marie Länne Persson är vår nya gästbloggare

Presentation:
Marie Länne Persson.
Jag är balladsångerska, folkmusiker (folkharpa, gitarr, sång, flöjter – dock ej fiol!), kompositör m.m., och uppvuxen med mina morföräldrars berättelser, talesätt, låtar och visor. Jag vet därför precis var Lindormen, Glo-son, Tomten och Djävulen varit synlig i Linneryd, samt i alla fall ett säkert trollboställe.
Bor numera i Linköping och arbetar som frilansande musiker och projektledare.

 

Att berätta med sång
Hej, alla trevliga människor i Berättarträsket!
Jag är balladsångerska.
Det innebär att jag sjunger medans jag berättar. Eller berättar medans jag sjunger, om man så vill. Dessutom visar jag bilder! Jo, för balladernas lyrik är sådan att den sätter igång ens inre biograf/gallerist/bonadsmålare så att det blir väldigt lätt att se bilder av det som händer i balladberättelsen. Eftersom balladerna ofta har en svängig och gungig melodi, kan det ibland vara svårt att sitta still – då går det fint att dansa! Man kan ta varann i händerna, bilda en kedja och så dansar man: två steg fram, ett tillbaka…. Har man kommit såhär långt är det nästa omöjligt att hålla tyst! Det fina är då, att alla faktiskt kan vara med att sjunga även om man inte kan texten! Ty det finns ett omkväde efter varje lite vers, och det är samma hela balladen igenom, jättelätt att sjunga med i!
Medeltida Ballader kallas de, för de har ett medeltida ursprung både i text och melodi. Trots sin ålder har de levt vidare, antagligen därför att de har något tidlöst mänskligt i sig, och för att de helt enkelt är – bra!
Tack vare sin komplexitet är de medeltida balladerna mycket användbara; musikaliskt, på scen, som sagor, som film etc…..
Själv arbetar jag med den rika balladskatt som är förknippad med byn Slaka utanför Linköping. En av de kändaste Slaka-balladerna ”Per Tyrssons Döttrar” inspirerade Ingemar Bergman till filmen ”Jungfrukällan”, han gjorde en riktig film av det han såg för sig när han hörde balladen. Bara som ett exempel på hur det kan gå.

 

4 kommentarer

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner

Kungasonen från Karpatbergen

     Den här historien är så gammal att den utspelade sig under en tid då världen inte var färdigskapat än. Fast bergen och haven fanns redan på plats. Skogarna och människorna likaså. I en av dessa skogar, vid Karpaternas fot höjde sig ett kungapars fästning. Kungen och drottningen levde där tillsammans med sina undersåtar och sin giftasvuxne son. Prinsen, nyfiken som alla ynglingar, kände på sig att han ville ge sig ut för att utforska den stora världen. Sagt och gjort.

     Kungasonen vandrade länge från land till land tills han kom fram till en grotta där en ond häxa hade son boning. När käringen fick syn på prinsen var hon inte sen att förvandla honom till en liten mus. Den stackars varelsen blev så förskräckt att den i nästa ögonblick gömde sig under en stenplatta. Där stannade den flera dagar, utan att röra på sig.  Till sist kunde musen inte uthärda hungern längre. Den slank ut ur sitt gömställe och hade turen med sig för häxan inte såg den. Musen sprang iväg så fort den bara kunde och stannade inte förrän den hamnande i en kyrka. Det var inte ett dåligt ställe att vistas på. Det fanns både mat som blev kvar från nattvarden och vatten att dricka i dopfunten. Under de följande dygnen fick musen chansen att återhämta sig.

     Hans lycka tog dock slut den dagen församlingsmedlemmarna strömmade in i kyrkan inför gudstjänsten. Då klättrade musen upp i kyrkotornet. Ett tag fick den sitta där i lugn och ro, men när klockarna började ringa var han tvungen att byta sitt gömställe igen. Musen ville återvända till kyrkorummet, men plötsligt kände den att hans ben blev mjuka. Han kunde inte längre gå. Eftersom han inte hade något annan utväg, kastade han sig ut från kyrkotornet. Innan musen nådde kyrkans stentrappa började han sväva i luften. Sedan flög han nästan som en fågel och landade aldrig ner på marken. Så föddes förfadern till dagens alla fladdermöss, fick jag veta.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Mullvaden i den rumänska folktron

     En vacker dag, i tidernas begynnelse, märkte Gud att det saknades vägar och stigar på vår jord. Det ville Han ändra på, men för detta behövdes lite hjälp. Då kallade Han alla varelser i världen för att hjälpa till. Alla ställde upp förutom mullvaden. Hon (på rumänska är mullvaden alltid en hona) sade att hon inte hade någon glädje av dessa farleder eftersom hon ju levde under jorden. När Himlens härskare hörde om mullvadens vägran sade Han till henne:” Om du inte vill hjälpa till att bygga något gott, då skall du inte förstöra det som andra gör heller.” Med dessa ord blev mullvaden dömd att varje gång henne ättlingar dök upp ur jorden skulle de förgöras. Sedan dess, varhelst mullvadshögar uppstår, söker människan efter djuret för att döda det.

     Mullvadarna orsakar allvarliga skadegörelser i trädgårdar. Deras jordhögar försvårar även slåtterarbetet. I gamla tider använde rumänska bönder olika metoder för att få bukt med mullvadarna. Somliga brukade sticka en högaffel med en klistrad ulltott i, djupt i mullvadshögen och säga: ”Antingen spinner du det eller ger du dig iväg.” Eftersom detta skadedjur inte kunde spinna drog den iväg därifrån. Andra jordbrukare lade en särskild garntråd på jordhögen. Det var tråden som användes för att ta mått på ett lik inför tillverkningen av dennes kista.

     Mullvadens tassar kallas småspadar i folkmun. I den traditionella medicinen användes de som botemedel mot en sorts underhudsknölar. (De uppstod hos folk som förstörde många mullvadshögar) Även dessa svullnader kallades mullvadar. Det sägs att de försvann om man gjorde cirkelrörelser nio gånger runt varje knöl med en mullvadstass. Ett annat sätt att avlägsna dem var genom att tvätta dem med vattnet i vilket man först lade en hand jord upplockad från en mullvadshög.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Den stolta kronhjorten

     Av alla djur  i skogen var kronhjorten den mest högdragne. Han såg ner på de andra skogsvarelserna och tyckte att han var mer förnäm än dem. Varken räven, lodjuret eller vargen kunde nå upp till honom, tyckte kronhjorten. Inte ens björnen kunde mäta sig med honom. Den var alldeles för långsam och bara tittade ner i marken när den gick, i stället för att hålla huvudet uppe och titta mot himlen. Kronhjorten tyckte att han borde få ett tecken som skulle särskilja honom från mängden. Något som skulle understryka hans högre rang. Därför gick kronhjorten till Gud och bad om det.

     Världens skapare lyssnade på honom och frågade:

     – Vill du bära en svartvit päls?

     – Nej, jag vill ha något vackrare, svarade kronhjorten.

     – Vill du att jag färgar din päls purpurröd? frågade Gud igen.

     – Nej, det vill jag inte heller.

     – Vill du att din päls skiftar i silvriga eller gyllene färger?

     – Min herre, det är inte det jag vill ha, svarade kronhjorten missnöjd.

     – Vad vill du då? undrade Gud efter att kronhjorten avvisat alla hans förslag.

     – Min herre,  jag tycker att en stor krona skulle passa mig. Det är det som skogens konung förtjänar.

     Gud uppfyllde kronhjortens önskan och fäste ett par stora gröna ekgrenar på hans huvud, som de andra djuren kunde upptäcka på långt håll. Därmed blev kronhjorten nöjd. Han tackade Gud för sin prydnad och stack in i den djupa skogen. Väl inne gav han ifrån sig ett väldigt bröl, så att alla djuren skulle samlas och lyssna på hans tal. Kronhjorten ville kungöra att, Gud insatt honom som härskare över dem. Rådjuren, de svarta getterna, räven och många andra vilda djur kom fram för att lyssna på hans befallningar. Vargen fanns dock inte bland dem.

     Nästa dag sökte kronhjorten upp det olydiga djuret, för att fråga honom varför han inte infann sig på det viktiga mötet. I stället för att svara blottade vargen bara sina vassa hörntänder. Då blev den nyutnämnda härskaren rädd och lade benen på ryggen. Han sprang sin väg och stannade inte upp förrän han befann sig framför Guds anlete. Då berättade kronhjorten om vargens brist på respekt. Den Allsmäktige lyssnade på hans klagan och sedan förklarade Han för honom att en styrman behöver flera egenskaper förutom sitt stolta utseende: ”Man måste sätta kraft bakom orden”, sade Gud.

     Då förstod kronhjorten att det var dumt av honom att kräva en dignitet som han inte kunde leva upp till. Därför böjde han sitt huvud och gick skamset tillbaka till sin skog. Som straff för hans högmod vissnade hans prydnad. Av den gröna vackra kronan blev endast några nakna brunsvarta grenar kvar, som en påminnelse om att kronhjorten för alltid hade förlorat sin upphöjda rang bland skogens vilda djur.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner