Monthly Archives: mars 2011

Vindens glädje och sorg

Varenda vår blir vinden en liten gosse som gillar att vara ute och leka. Han brukar springa och smeka blommornas kronblad, krusa sjöarnas vattenyta, tufsa till trädens bladverk och göra så att skogen ger ifrån sig ett förtrollande sus som liknar vaggvisornas.

En vår bar han på sina osynliga vingar ekon från fåglarnas kvitter från plats till plats så att allt omkring kunde glädja sig åt deras sång. Vid sommarens ankomst blev hans gärning ännu mer omtyckt. Och vinden var glad över att kunna visa sin förmåga. När solens strålar blev stekande heta, satte han igång och svalkade både växer och djur, så att de inte behövde törsta. Då verkade det som hela naturen fick liv och fylldes med levnadsglädje.

När sommaren övergav nejderna kom hösten. Först var vinden glad, när han såg hur skogens lövverk tog på sig sin mångfärgade dräkt. Sedan lämnade fåglarna sina bon och flög långt bort till varmare länder. Vinden såg hur grenverket tappade sin mångfärgade mantel och blev ledsen, trots att han hunnit bli stor och stark. Något som visar att även de stora kan bli ledsna. Efter ett tag visade grenarna sin svarta nakenhet, djuren gömde sig i sina hålor och vinden föll i djup leda. Han tyckte inte om denna förändring. Han började blåsa i lövdrivorna längs skogens stigar, klagade och stötte mot de regnvåta trädstammarna. Det såg ut som att han skulle gå under av smärta.

En vacker morgon fick vinden en överraskning. När han vaknade, kände han inte igen formerna runt sig. Allting verkade främmande. Det var vintern som ställde till det. Både skog och byar var camouflerade under vita kappor. Vinden blev förtvivlad. Han började löpa som en galning bland de frusna träden och irrade bland snödrivorna. Han skakade de isbelagda grenarna och de igenslagna fönstren och dörrarna i människornas boningar. Av den glada pojken som han var en gång fanns det ingen tillstymmelse kvar. Han var en gammal och grinig gubbe som ven i skorstenarna. Han hotade att vända världen upp och ner. Det var ett bra tag som vinden höll på med detta.

En dag tittade fram solen och vinden tyckte att den dröjde längre än vanligt på himlavalvet. Då upptäckte han några vita blommor på marken. Alla hade nedböjda huvuden och liknade små klockor. De var snödroppar som kom med budet att våren var på väg. Vinden blev så glad att uppleva det att han förvandlades till en glad och sprallig gosse igen. Han skakade av sin leda och började leka bland blommorna igen. Man kunde tro att det var första gången han såg dem.

Så har vinden gjort år efter år så länge människan minns. Fast ibland verkar det som om vintern aldrig vill ge sig av.

Daniel Onaca

Annonser

8 kommentarer

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Påskliljorna blommar på taket

Den här bilden från husen i det gamla Torshavn får avsluta skildringen av vår berättarresa på Färöarna. I sagan kan allting hända, och i verkligheten händer det just i denna stund i Havn. Vi återkommer gärna till denna förunderliga plats på jorden. Jag som inte kan leva utan skog skulle paradoxalt nog kunna tänka mig att bo här. Det är som om fjällen skyddar byarna och hela tiden bjuder på nya vyer bakom nästa vägkrök och fjälltopp. Här finns hemligheter och överraskningar som slätten berövar en besökare.

Det återstår att rikta ett stort tack till våra samarbetspartners på öarna: Nordens hus, Føroya Fornminnissavn och Landsmidstødin (utbildningsmyndigheten i Torshavn) samt skådespelerskan Eyd Matras i Klaksvik som samordnade vårt besök på Nordöarna. Och icke att förglömma, Nordiska kulturfonden, som bidrog ekonomiskt till resan.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Filed under Sagomuseets verksamhet

Gästföreläsning på universitetet

I dag har jag gästföreläst på Fródskaparsetur, universitetet i Torshavn. Jag besökte studenterna som läser folkloristik  och gav en nutida muntlig berättares syn på vår folkdikt. Varför berätta den gamla folkdikten i dag? Hur gör man? Hur kan sägnerna användas för att skapa intresse för livet förr i tiden, folks tankar och föreställningsvärld och inte minst upptäcka landskapet där man bor.

Två kompakta timmar gick väldigt fort och jag hade väldigt gärna fortsatt samtalet. Jag upplever nog att fler människor här på Färöarna känner till landets sägenskatt även om den inte alltid lever som muntliga berättelser.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Lat meg telja taer-Skeid i frásögu

Idag höll vi en heldagskurs för lärare, skådespelare m fl. Rubriken var som ovan.  Den svenska rubriken var; Berättarglädje – En dag om muntligt berättande i skolan.

Dagen inleddes  av Per som berättade  sagan om flickan som fes. Det blev många härliga skratt och det kändes som alla i publiken var med från början.

Mikael tog över och talade om att utveckla elevers muntliga berättande.  Snart gjordes den ena berättarövningen efter den andra. Äventyr ritades, människor berättade och stämmningen var hög.

Efter en lunch med supergoda smörrebröd var det Evas tur att föreläsa.  Nu blev det  tips på hur man med föremål kan levandgöra berättandet. Grodor, skomakarläst och mycket mer, plockades fram.  Folk lysssnade andaktsfullt och det skrevs så att pennorna glödde.

Dagen avslutades av Per som gav exempel på hur man kan använda sägner för att få  förståelse för vanligt folks sätt att leva och tänka. Vi fick också se lite bilder från Sagomuseet och sagobygden

Sälllan har vi mötts av så positiv respons som idag. Många tackade för en bra dag och för inspiration till liknande arbete på Färöarna.

Dagen – och för övrigt hela veckan – var ett samarbete mellan Färöarnas Forminnessavn, Nordens hus, Landsmidstödin och Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Ensam på Kunoy

Så drar vi vår färde med färja och bilar. Jag kommer till den lilla byn Haraldssund där alla hus ligger längs en smal  bygata. Men var är skolan? Inga skyltar eller tecken av något slag. Till sist hittar jag ett enkelt vitt hus bakom bygatan.Halva klassen är sjuk så det blir två elever att berätta för. Pojken och flickan följer bra med i berättelserna, fröken sufflerar diskret. Så tar barnen fram sina smörgåsar och jag får kaffe i den gamla lärarbostaden.

Iväg genom en enkelvägstunnel till västra sidan av ön. Kunoy är en vacker liten by med kyrkan vid  vattnet, ett litet vattenfall och där ovanför en söt liten skolbyggnad från 1886. Här går fyra elever från förskola till åk 5. En gammaldags papperskarta dras ner och så hamnar vi i Småland. Läraren Johannes är till god hjälp. Han ritar på svarta tavlan för att underlätta för eleverna. En berättelse memorerar han och återberättar på färöiska. Åter till Klaksvik efter en intressant förmiddag.

Eva Andersson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Mot nya Färömål…

Vi lämnar Sjömanshotellet i Klaksvik. Mikael, Siw och fotografen Steve. Färden går vidare mot skolan  i Fossánesi. En liten by med endast 55 elever.

Eleverna indelas i 3 grupper. All ser förväntasfulla ut. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Får snabbt upp kartan över Sverige som finns i Selmas Nils Holgersson. Några av eleverna har varit på besök i Sverige, de flesta har någon gång besökt Danmark. När vi berättar får vi lära oss nya ord på Färöiska. ”Sagan om Korven”  får då ändras till: Sagan om Pilse. Jätte= Rise, Honkatt= Kätta, Hankatt= Frässur, Troll= Trötl, Piga= Gänta, Dräng= Drong

Efter besöket gick Jeppen till världens ände,långa tunnlar for vi igenom, på andra sidan uppenbara sig ännu ett vackert landskap. Sedan tog vägen slut. Skolan i Vidareidi innehöll 47 elever. Berättarstunden gick som en dans. Vi kände oss nöjda med dagen.

Siw Svensson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Sälkvinnans ö

Det är från Kalsoy den mest kända uppteckningen om Sälkvinnan kommer. Skolbarnen visade mig den inskärning i berget där sälkvinnan steg i land och la av sig sin sälhamn. Det kändes mycket speciellt att få se denna tidigare så avlägsna plats, som bara funnits i min inre föreställningsvärld.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta