De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s