Vänskapens bro

      Det var en gång en kung som levde ensam. Ingen drottning ville leva med honom för att han var både elak och snål. Han ville äga allt som han såg omkring sig. Han ville inte dela med sig.  En natt, när kungen låg och sov, kom en liten mus smygande under sängen och kröp upp på den kungliga pottan. Kungen sov djupt och drömde att han snart skulle dö! När han vaknade nästa morgon ville han sätta sig på pottan. Då fick kungen syn på musen. Han tänkte att det var den som hade kommit med den hemska drömmen under natten. Ett sådant farligt djur, kan man inte släppa fri, tänkte kungen. Han fångade den och satte den i en bur. Därefter kallade han till sig de tre klokaste männen i landet.  Han visade dem buren med den gråa musen och berättade för dem:

– Jag drömde att en stor flodvåg kom över mig och jag drunknade. Jag vill inte ha sådana otäcka drömmar!

De vise männen tittade på varandra och började viska sinsemellan: Vi måste hitta på något så att han tror att han blir botad. Till slut, lyfte de sina huvuden och den äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta, på ett berg, växer ett äppelträd som ger underbara frukter. Om kungen äter ett av dessa äpplen, skulle han aldrig mer drömma otäcka drömmar.

– Skaffa mig genast de där äpplena, sa kungen och stampade i golvet.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de skall skicka iväg en ryttare för att hämta dem. De gick ut ur palatset. Men de har aldrig skickat iväg någon att hämta äpplen, för det fanns inte ett sådant äppelträd. De bara låtsades att de har gjort det.  Efter tre dygn återvände de vise männen. En av dem hade en påse med stora mustiga äpplen i sin hand. De serverades på ett jättestort fat framför kungen. Kungen satt redan färdig med servetten under hakan. Och vilken måltid det blev! Kungen åt upp alla äpplena med skal, skrott och kärnor. Sedan blev han buren direkt till sin säng. Åtta tjänare bar honom till sängs.  Nu kan jag sova lugnt igen! tänkte han.

Under natten drömde kungen den hemska drömmen igen! Han drömde att en stor flod delade landet i två halvor.  När han vaknade tittade han omkring sig och såg att den lilla musen var borta! Buren var tom och uppe på den satt en koltrast.  Då tänkte kungen: Det måste vara den som kom med drömmen denna gång! Kungen grep den svarta fågeln och satte den i en fågelbur. Sedan kallade han de tre kloka männen till sig igen. Han visade dem fågeln och sade:

– Ni måste göra något så att jag slipper ha mardrömmar varenda natt.

De vise männen tittade på fågeln. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden ställdes en stor frukostbricka framför kungen. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan: De måste vara så att kungen hade ätit för många äpplen kvällen före, sa den ena. Därför hade han orolig sömn, sa en annan. Men ingen vågade säga detta till kungen för de var rädda för honom.  Till slut, lyfte de sina huvuden och den näst äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta finns en liten sjö. På sjöns botten  ligger värdens härligaste snäckor. De är blåa till färgen och den som lägger örat till en av dessa snäckor kommer att drömma vackra drömmar.

– Åh, skaffa mig genast en av dessa snäckor, ropade kungen.

De vise männen gjorde precis som första gången. De låtsades att man har ridit långt bort för att hämta snäckorna. Efter tre dygn kom de tillbaka. De hade med sig en liten ask. Kungen öppnade asken och inuti den såg han  två blåa snäckor! Meningen var att kungen skulle välja en av de, men      han kastade sig över dem, tog båda två och sprang in till sitt sovrum. Han stängde alla fönster så att larmet från barnen utanför inte skulle störa honom. (Det låg en skolgård där, mittemot kungens palats) Sedan satte han sig bekvämt i sin fåtölj och lyfte snäckorna till örat.  Först hörde han ingenting. Han tryckte snäckorna närmare öronen. Efter en stund tyckte han att det hördes en slags sus som liknade en melodi.  Nu visste kungen att han kom att drömma vackra drömmar, för han hörde snäckornas musik. Så lade kungen snäckorna tillbaka i asken och sedan gick och lade sig för att sova.

Under natten hade kungen hemska drömmar igen! Han drömde att den stora floden dränkte honom. När han vaknade såg att koltrasten var borta! Buren var tom, men uppe på den satt en liten vit duva. Kungen tog sig för nattmössan. Han hoppade upp ur sängen och ropade efter sina kloka män. Ni förstår hur arg var han. Helt galen:

– Det är alldeles på tok, ropade han. Nu har jag drömt den hemska drömmen igen! Fast jag har magen full av äpplen och öronen fulla av snäckans musik! Ni ska se till hädanefter jag bara drömmer vackra drömmar, annars är det ute med er alla! Ni får sparken allihopa!

De tre vise männen tittade på den vita duvan. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden gav kungen order att även den vita duvan skulle fångas. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan.  Till slut sade den yngste av dem:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta i en liten by, finns en flöjt, som ingen människa har spelat på. Det sägs att den som gör det kommer att drömma bara vackra drömmar.

– Jamän, skaffa hit den där flöjten, ropade kungen.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de genast skulle iväg för att hämta den. De gjorde det inte, utan de höll sig gömda under tre dygn.  Sedan återvände de och en av dem hade en ask som han överlämnade till kungen. Kungen öppnade asken och inuti den fanns det  en träflöjt!

– Kommer jag verkligen att drömma vackra drömmar nu? frågade kungen misstänksamt.

– Så sant som vi sitter här, svarade de vise männen och smög iväg så fort de bara kunde.

Kungen skyndade till sitt sovrum. Han förde flöjten till läpparna.  En fin klang hördes. Han spelade en lång stund på sin flöjt. Sedan lade kungen flöjten tillbaka i sin ask och tänkte: Nu kan jag äntligen sova lugnt igen. Och vet ni vad? Kungen sov hela natten och han drömde inte längre den hemska drömmen.  Han drömde att han låg i en båt och flöt på ett stilla flytande vatten. Båten gungade på flodens vågor och han spelade på sin flöjt. Och han var så glad. På flodens båda stränder gick människor och spelade på liknade instrument.

På morgonen, när han vaknade hörde kungen samma flöjtklanger. Ett tag trodde han att han drömde fortfarande. Sedan förstod han att han var vaken. Men  varifrån kom flöjtklangerna då? Kungen tittade omkring sig.  Först såg han den vita duvan. Den var kvar där i sin bur. Och den var levande! Men den kunde inte spela för duvan hade ingen flöjt.  Sedan lyssnade han om det var någon i rummet bredvid som spelade. Nej, det var ingen av tjänarna i palatset som spelade. Till slut tittade han mot fönstret. Han reste sig upp och gick fram till det.

Då såg han att det var barnen från skolgården mittemot som sprang omkring och blåste i något som liknade rör. När han tittade närmare såg han att de hade alla likadana flöjter som hans. Kungen var inte glad att se detta. Han ville att bara han skulle drömma vackra drömmar. Han bestämde sig att gå ut och samla alla flöjter från barnen. Kungen störtade ner för trapporna, sprang genom alla salarna, förbi portvakten och ut på gatan.

Då  hände något märkligt:  jorden började skaka och en djup spricka öppnade sig precis där kungen stod. Sprickan blev bredare och bredare. Det blev så mycket damm runt omkring att man varken kunde se eller höra något. Efter en stund, när dammolnen lättade, syntes att marken var delad i två halvor!  Mellan de två delarna låg nu en stor ravin. På den ena sidan låg kungens palats och på den andra låg barnens kola. Ovanför klyftan flög en duva, men kungen sågs ingenstans. Han var försvunnen! Sedan hände en annan märklig sak:  uppifrån berget började det forsa vatten i den stora ravinen. Den fylldes med vatten och på så sätt formades en stor flod. Efter ett tag byggde människorna en bro över floden för att binda ihop palatset och förskolan.

Ännu idag rinner den stora floden där. Den kallas Donau. Under tiden har människorna byggt flera broar över Donau. Stora, långa broar. De fick olika namn. Dessa broar ligger mellan olika delar i samma stad. Ibland förenar de två olika städer eller till och med två olika länder. Två av dessa länder heter Rumänien och Bulgarien. Den bro som ligger mellan dem förenar två städer (Giurgiu och Ruse) den och heter Vänskapens bro.  

Daniel Onaca

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s