Monthly Archives: september 2011

Berättarpedagogik 8

Retorik

I muntligt berättande är själva framförandet minst lika viktigt som berättelsens innehåll. När man står inför en grupp och skall berätta en historia eller hålla ett tal så är det lätt att nervositeten får en att tala entonigt, med ett kroppsspråk som säger: jag är livrädd.  Då kan det vara bra att bli medveten om att röst och kroppsspråk  går att träna. De är medel som man aktivt kan använda för att fängsla en lyssnarskara. Här följer några övningar som tränar  KÖR. K- står får Kroppspråk, Ö- står för Ögonkontakt och R- står för Röst.

Svepet (Ögonkontakt)
Stå i en ring och låt blicken svepa runt på kamraterna. Tycker man det är otäckt att titta i ögonen, kan man titta på hårfästet eller liknande.Försök behålla ”Svepet” i alla andra övningar söm tränar KÖR

Jag är så glad (Röst, ögonkontakt)
Barnet väljer en mening att säga, t ex: ”Jag är så glad”. Han/hon väljer sedan en känsla som inte alls passar ihop med orden; t ex: arg, ledsen eller blyg. Denna övning kan också göras i helgrupp, alla säger meningen samtidigt

 Glada punkten (Kroppspråk, ögonkontakt)
 Barnen står i ring och får följande instruktion: – Ställ dig med benen lite isär. Känn ”gasen” under fötterna. Sedan sträcker du på dig , visar glada punkten som sitter mitt på bröstbenet  När du gör så här visar du  dig själv och din publik att du är säker och glad.

50 – öringen(Kroppspråk, ögonkontakt)
Egentligen en variant på övningen ovan. Låtsas att du har en 50-öring mellan skinkorna. Knip ihop skinkorna för att inte tappa pengen.
När du gör det sträcker du samtidigt på ryggen. Det blir lätt en massa skratt när man gör denna övning. Dels inför tanken att man skall ha en femtioöring mellan skinkorna, dels för att man lockas att överdriva. Fördelen är att barnen aldrig glömmer denna övning.

Berätta Rotvälska  (Ögonkontakt, kroppspråk och röst)
Barnen får i uppgift att berätta en historia om ett vardagligt ämne, t ex: ”min semester”. De skall dock berätta på ett språk ingen förstår och uppmanas därför använda röstläge och kroppsspråk. Om man vill kan man låta en annan person vara expert på språket och översätta.  En tredje variant är att man sätter talaren på en stol med händerna i knät. Därefter tar man fram en stor jacka som läggs över talaren.  Slutligen får en annan person sätta sig bakom och stoppa in sina armar i jackan. En övning där berättaren och arm-ägaren ofta får de som lyssnar att skratta.

Mikael Thomasson

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

Uttrycksfulla sagor

I går skrev jag om en gammal svensk ordspråkssamling. Har du lust att arbeta med ordspråk och talesätt i skolan? Leka med ord?

Då dristar jag mig att tipsa om min egen bok Surt, sa räven. Den innehåller 25 sagor som givit upphov till ordspråk, ordstäv och talesätt eller sagor som använder sig av dessa uttryck och gör dem begripliga för barn i dag.

Här hittar du sagor som Måttliga korvar är bäst, Otack är världens lön och Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Vad är en björntjänst? Vad menas med sjusovare? Bygga luftslott?

Boken är sedan länge slutsåld. Men hav tröst. Sagomuseet har en mycket liten restupplaga och säljer den för 100 kronor + frakt. Här kan du beställa boken.

Än mer inspiration kan du hitta i Johan Althoffs båda böcker Folklig ordkonst (2005) och Ordförrådet ( 2003). Liksom min bok är de utgivna av Alfabeta.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Ur bokhyllan: Sveriges mest beryktade tryckfel

Få ord och fyndiga är bättre än många och myndiga.

Det passar in på de gamla ordspråken och talesätten, som allt färre ungdomar förstår i dag. Men det är en form av folklig diktning som är spännande att ta del av. Uttrycken kan ha sitt ursprung både i litterära källor såsom antikens fabler och i det jordnära vardagsspråket.

En av de allra mest kända ordspråkssamlingarna är Penu  Proverbiale som utkom redan år 1665. Den sammanställdes av vice landshövdingen i Kalmar län Christopher Larsson Grubb.

Jag har den nya utgåvan som utkom 1678 hos Niclas Wankijf i Stockholm. Den innehåller den svenska litteraturens mest beryktade tryckfel. Ordspråket ”Bondebruk är ingen barnalek” har förändrats till ”Bondekuk är ingen barnalek”.

På Ljungby berättarfestival för ett antal år sedan berättade Per Erik Wahlund om Grubbs innehållsrika samling.  Wahlund gav redan 1968 ut boken  Osed och ordsed, som innehåller 1234 ordspråk ur Grubbs samling. Ordspråken är kunnigt kommenterade och boken inleds med en fyllig berättelse om Grubbs liv och verk.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Låt oss återvända till skriften från 1824 som gör upp räkningen med allsköns oknytt. Så här skriver författaren om mjölingar, eller mylingar som vi ofta kallar dessa väsen.

Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten, men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergsskrefwor och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då lagarna med stränghet bestraffade öfwerträdelser af sjette Budet, sökte mången flicka, som i otid blifwit mor, att, genom barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes mordet, medan modren lefde, så blef barnet försonadt genom hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi. Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung, att löderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde kusken då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen på frånmanshästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen, som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen. Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört en liten fogel, allmänt kallad Horsgök, som, med en wiss rörelse af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag, kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.

Horsgök är ett folklig namn på enkelbeckasinen. Fågelns läte har också givit upphov till namn som himmelsget, bräkbock och gethök.

Men åter till författarens vidräkning med dåtidens övertro. Gastars hemska ljud åstadkommes av uven. Att folk sett bergtroll beror på svindel. Maran är inget annat än en kvävning under sömnen som plågar ”feta, trögbröstade och blodfulla personer” som ätit för mycket, plågas av väder och gärna ligger på rygg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

I ett ett torp långt ute på landet

Min mormor var en stor kvinna. Och bred. Och mjuk. Hon var som en vetedeg, med en tunn hinna på huden. Några veckor varje sommarlov spenderade jag hos henne och morfar, i deras lilla torp långt ute på landet, fjärran från liv och rörelse i stan. Inte ens en TV fanns det i det lilla huset nära skogen. Morfar tyckte att det var onödigt med en TV.

Jag satt därför ofta och dinglade med benen i pinnsoffan i köket och det enda som hördes var köksklockans tickande. Oj, så sakta visarna gick. Men det var då som mormor började berätta från sin plats vid köksbordet. Kaffet var slut och som vanligt hade hon druckit det på fat.

Hon berättade om storebror Oscar som förargade gårdstomten och blev kastad rakt över åkern, tvillingarna som hungriga och frusna kröp upp i den redan trånga sängen, äventyren på vägen till byskolan under de tre år det var aktuellt, silltunnan som snart var tom igen, lillasyster som slukades av eldens lågor i ett obevakat ögonblick. Oändligt antal berättelser ramlade ur mormors mun, rakt in i mina öron och bilderna spelades upp för mitt inre. När mormor sjöng någon av visorna, ”I en sal på Lasarettet” eller ”Lilla Vackra Anna,” då visste jag att det var slut för den här gången. Och jag längtade redan till nästa gång jag skulle få höra mer om mormor och de 18 syskonen.

Morfar hade rätt, någon TV behövdes inte. De bilder som mormor berättelser gav mig finns fortfarande kvar i mitt minne väldigt tydligt och jag är övertygad om att det var där, i mormors pinnsoffa, det första fröet till mitt eget berättande såddes.

Monika Westin

3 kommentarer

Filed under Att berätta

Berättarpedagogik 7

Hur man tillsammans kan utveckla berättelsen.

Många frågor
När barnen berättat sin historia, får lyssnarna ställa nyfikna frågor .
Frågor som inleds med Hur? Vem? Vad? Var? och när? är exempel på bra  frågor vars svar kan utveckla historien . Varför frågor  är däremot svåra och får användas med urskiljning. Ett sätt är att under några få minuter bombardera berättaren med frågor. Vad han än svarar så är det rätt. Det ända han inte får säga är  jag vet inte . Berättaren uppmanas att genast berätta igen och då  väva in några av svaren i berättelsen. Förhoppningen är att berättaren på så vis skall få hjälp att ytterliggare utveckla sagan. Att fråga på detta sätt kräver träning, därför är det bra om man får göra det gång på gång och att även en vuxen är med och ställer nyfikna och öppna frågor.

 

 Dra ett ord
Om man kört fast i sin historia kan det hjälpa att dra ett slumpord som man skall ta in i berättelsen. Får man upp en lapp med oväntat ord , kan det hjälpa en  att få ny fart på historien. Har provat läskiga ord, roliga ord m m, men allra bäst funkar alldeles vanliga ord som sko, ficklampa ,bord etc. Med inte läskunniga barn kan man använda föremål eller bilder istället.

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

Som vanligt

  Just nu i dagarna så planerar jag för vår höstens första Berättarkväll här i Sundsvall. Berättarnät Sundsvall arrangerar sedan fem år tillbaka Berättarkvällar varje termin, tillsammans med Sundsvalls Stadsbibliotek. Vi håller till i deras lokaler på Kulturmagasinet. Det börjar kännas som en vana nu.

Vi vet aldrig hur många, eller vilka, som kommer eftersom vi inte har någon förhandsanmälan och det är alltid fritt inträde. Som vanligt står stadsbiblioteket för  marknadsföringen och vi får en fin affsch att använda på olika sätt. Billigt fika  finns att köpa för en liten slant. Tiden är alltid 19:00-21:00. 

 Efter 5 år så är det, som vanligt, någon av oss i Berättarnätet som är ordfördelare. Oftast jag, men även Wiqtor Ådahl, har axlat den rollen några gånger. Inför en sådan kväll så förbereder  jag mig alltid. Jag vet nämligen aldrig vad som ska hända och behöver därför verkligen vara      förberedd. En öppningshistoria och kanske en avslutningsberättelse samt en hel del berättelser att ha i reserv, om ingen annan har en berättelse att dela med sig av. Det har hittills aldrig hänt att jag har använt mig av hela reserven med mina berättelser ännu. Höstens första Berättarkväll är säkert inget undantag och som vanligt jag går säkert hem med fler berättelser än när jag kom.

Vi kallar det Berättarkvällar och alla är välkomna att berätta eller bara lyssna. Det har hänt att någon bjudit på en sång eller ett musikstycke. Någon har haft med sig en en sak de velat berätta om eller helt plötsligt minns någon en händelse  de absolut vill dela med sig av. De här kvällarna går inte att planera eftersom vi inte vet vad som kommer att hända. Ingen kväll är den andra lik. Det första året försökte vi med teman för kvällen, men vi upptäckte alltid att vi inte lyckades hålla den tråden. Sedan dess följer vi kvällens strömningar och innan vi skiljs åt så sammanfattar vi tillsammans med lyssnarna vad vi varit med om.  Nästan alltid finns det ett genomgående tema, utan att vi planerat det. Det känns tryggt att veta att det  fungerar, därför sitter jag här och planerar med samma reserv av berättelser jag hade för fem år sedan. En alldeles vanlig planering för en Berättarkväll alltså

Titta gärna förbi Sundsvall just när det är en av våra Berättarkvällar är du naturligtvis välkommen att kliva in i gemenskapen. Vad som kommer att hända just den kvällen? Det vet jag inte, som vanligt.

Monika Westin

                     

2 kommentarer

Filed under Att berätta