Människans dom över sol och måne

En gammal rumänsk historia förtäljer att, i tidernas begynnelse, levde Solen och Månen tillsammans, som syskon, i himmelrikets höjder. När deras mor märkte att det växte en onaturlig kärlek mellan dem, bestämde hon att brodern och systern skulle leva åtskilda för alltid.

De två var mycket ledsna över detta förstås, men de kunde inte sätta sig över sin moders ord. Då tyckte Solen att det var bäst att han strålade under dagen, medan Månen skulle lysa under natten. Detta ville Månen inte gå med på. Det kivades ett tag, men lyckades inte komma överens. Till slut steg syskonen ner på jorden för att be människan att lösa deras tvistemål.

Människan kunde inte skipa rättvisa meddetsamma. I stället gav hon dem varsin blomsterkruka med några blomsterfrön i och sade:

– Ta er blomsterkruka med er till himlen och kom tillbaka med dem  om tre månader. Då ska jag fälla min dom.

Månen och Solen tog var sina lerkärl och gick sin väg. När de kom tillbaka på den utsatta dagen visade de sin kruka för människan. I Månens kruka tronade en ståtlig blomma, medan i solens krus växte ingenting alls. Månen skrattade åt Solen, när hon* såg hans ledsna min. Människan tittade på bådas krukor och skakade bekymrat på huvudet:

— Det är något jag inte förstår, sade hon. Hur kunde en sådan stor blomma växa i Månens kruka, när de blomsterfrön som ni fick av mig var kokta. Sådana frön kan aldrig slå rot i jorden!

När Månen hörde dessa ord avslöjades hennes försök till lurendrejeri. Hon berättade att hon skämdes när hon såg att ingenting växte i hennes kruka och bytte då de frön, som hon fick av människan, mot sina egna frön.

Som följd av denna missgärning, bestämde människan att hon får lysa på himlen under nattetid, medan Solen ska härska under dygnets andra halva.

* på rumänska språket är månen alltid ”hon”, medan solen är ”han”

Daniel Onaca

Annonser

5 kommentarer

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

5 responses to “Människans dom över sol och måne

  1. Anna Lilljequist

    Så kul detta var! I Munvigans redaktion har vi just haft en diskussion om månen är ”hon” eller ”han”. Kommit fram till att inom de germanska språkområdena tycks månen vara en han. Vi har vår gubben i månen och på tyska är det ”der Mond”. Överallt annars, så vitt jag kan se är månen kopplad till det feminina och solen till det maskulina. Varför fick vi vår ”moder sol”? Mörkret, kylan? Ja, alltid kul att spekulera….

    • Detta är en intressant fråga. Om jag skulle hitta på en förklaring till varför är månen hon och solen han, då skulle jag ”anklaga” de gamla grekerna och sedan romarna. Hos dem var Selene (månen) en gudinna och Helios (solen) en gud. De latinhärstammade språken återtog detta mönster. I de slaviska språken vet jag inte hur sakerna förhåller sig.

  2. Det finns en annan rumänsk (moldavisk) saga som handlar om kungs Stefans dotter prinsessan Solros, hon vänder sig mot Solen i stum beundran vilken gör hans (solens) hustru Månen rasande av svartsjuka och hon ställer till med elände.
    Ofta när jag berättar denna saga får jag reaktioner på att månen är kvinnlig, vi är ovana vid det tänkandet.
    Mycket spännande, undrar just om redaktionen för Munvigan forskar vidare så att vi får läsa en intressant artikel i nästa nummer?

  3. Mer om månen och solen finns att läsa i Tillhagens: Himlens stjärnor och vädrets makter (1991) och Knut Tallqvist:: Månen i myt och dikt, folktro och kult (1948).

  4. Pingback: Människans dom över sol och måne | Sagomuseets Blogg | mimesismonday.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s