Monthly Archives: december 2011

Året som gick

Så här års är all media full av årlistor.  Som skribent i denna blogg vill jag inte vara sämre. Härmed  sammanfattar  jag mina upplevelser som anställd på Sagomuseet under 2011.  Detta är dock  inte någon årsbästalista, inte heller en fullständig redogörelse av  Sagomuseets verksamhet, bara en uppräkning av saker som jag minns med värme.

 

Resan till Färöarna
Fantastisk natur, härliga människor och inspirerande berättarstunder. Vi var fem  som reste från Sagomuseet och vi fick alla minnen för livet. Fyra av oss syns på bilden ovan och den femte håller i kameran.

 Sanning eller lögn
Under berättarfestivalen deltog K-G Malm, Pelle Olsson, Ida Junker och Monika Eriksson i denna lekfulla föreställning. Den var upplagd som en ljugartävling och allt hölls ihop av Love Ersare. Likt en skicklig matador styrde han dessa berättare till stordåd.
Den månghövdade publiken skrattade högt åt döda som for upp på väggarna och polisingripande som var väl nitiska. Att allt vanns av Sagomuseets egen Monika gjorde inte upplevelsen sämre.

Emil Jensen
Under festivalen rusade en sjuk Emil in på Ljunggården, ställde sig inför en fullsat sal och gav 100%. Vi som satt i publiken häpnade inför denna multibegåvade man.  Det var estrad poesi, stand up och berättande i en härlig blandning. Allra mest var det förstås Emils fantastiska sånger som fick ta plats. Vad han än gjorde lockade han fram både tårar och skratt ur mig och många fler. Efter ca 45 minuter sa Emil tack och lämnade festivalen. Jag hoppas han kommer tillbaka någon gång.

Lägret
I juni månad samlades tjugo ungdomar utanför Ljungby och tränade berättande i tre dygn. De kom från Ljungby i söder till Skellefteå i norr. Åldrarna var från 11-22. Skulle det verkligen fungera med sådan ålderspridning?  Det gick fantastiskt bra. Det visade sig att ålderskillnaden spelade mycket liten roll, man  hade ju berättandet gemensamt.  Lägrets absoluta höjdpunkt var nog när Jack Dalton kom och berättade om varför han blev Storyteller. Att se tjugo ungdomar helt uppslukade av denna mans känsloladdade berättande, gav mig ett minne för livet.

Tekniken
Under hela 2011 har vi arbetat med att med hjälp av digital teknik ytterligare utveckla vår verksamhet. Ny hemsida,  Iphone-App,
Geocache, Digital Storytelling och Berättarskatt är några exempel. Det har varit ett äventyr att jobba med detta. Aldrig någonsin tappar vi bort vad som är syftet med vår digitala revolution; att öka intresset för det muntliga berättandet.

Mötet med barnen
Jag tror sagomuseet har slagit världsrekord i berättarverkstäder under 2011. Hundratals besök har gjorts i södra Sveriges skolor. Museets berättarpedagoger har berättat men framförallt har barnen berättat. Berättelsen om hur Messi blev varulv mitt i en viktig match, är bara en av alla fantastiska sagor vi hört under våra besök.

Mickelpriset
2011 fick Monika Westin och Ida Junker priset för sitt arbete med ungas berättande. Gud, vad glada de blev. Det var ottroligt roligt att få ge dem detta pris.

SUB
Ja, jag kallar dem så, Sagomuseets Unga Berättare. Dessa ungdomar ger mig så mycket glädje och näring.

Jobbarkompisarna
Jag vill tacka för ett år då jag lärt mig massor av er.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Han åt upp gröten

–  Vi bor i ett radhusområde, man kan inte ställa ut gröt till tomten här, sa sonen
–  Klart man kan, svarade jag, la gröten i en stor tallrik och gick ut på altanen. Jag ställde  ner Tomtens mat bredvid en sopkvast  som min fru  klätt  med elljus.
– Du e ju knäpp, sa min tolvåring och försäkrade sig om att ingen av hans kompisar såg oss.
–  Jag lovar att tomten äter upp varenda risgryn,  sa jag självsäkert.

Det var vid julklappsutdelningen, någon timma senare, som jag kom på att jag glömt smörklicken.
– Hjälp! Glömmer man smörklicken kan  det gå riktigt illa, skrek jag  och rusade ut för att lägga en klick på sin rätta plats.
Tolvåringen skakade bara på huvudet.

Nästa morgon var gröten uppäten.
–  Där ser du, sa jag. Tomten åt upp
–  Det var katten,  svarade grabben, men jag såg i hans ögon att han också visste sanningen.

Mikael Thomasson

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Julklappstips IX

Vi avslutar vår serie julklappstips med romanen Montedidio av Erri de Luca. Monika Eriksson kallar den ”en underbar saga”.

Författaren är född och uppvuxen i Neapel på 1950-talet.

13 år är bokens huvudperson, som av sin far blivit satt i arbete i en snickarverkstad. Här växer han i styrka och förstånd under mäster Errico, den vänlige och kloke chefens ledning. Där finns också skomakaren Rafaniello, juden i vars puckel det växer ett par vingar. Dessutom är den lille mannen fylld av godhet och historier.

Hemma finns pojkens far som sörjer sin döende hustru, pojkens mor. I våningen under finns Maria och kärleken. Längst ner portvakten som utnyttjar Maria som betalning för hyran. I pojkens hand vilar oftast en bumerang, en gåva från hans far. Den dag när pojkens styrka i armen är fulländad ska bumerangen släppas fri.

Boken är på 115 glesa ganska storstilade sidor men tar ändå sin tid att läsa, då varje ord känns dyrbart. Det är en underbar saga mitt i en ibland grym verklighet. En berättelse som lämnat djupa avtryck i min själ.

Monika Eriksson

Montedidio är utgiven av 2011 Elisabeth Grate Förlag.  ISBN 978 91 864970 5 7

3 kommentarer

Filed under Litteratur

Berättandets magi i radio 2

Viveca Jedholm och Daniel Gustavsson gestaltar flera karaktärer. Esmeralda Moberg, sångerska som sjunger och spelar älvor, skogsrå och mara. Christopher Kelly gestaltar mylingen.

I dessa digitala cybertider är berättelserna i Tro och väsen jätteviktiga för den unga generationen.

Det säger skådespelaren Pale Olofsson, som spelar en av huvudrollerna som en mångsysslande, lite disträ morfar med stor berättartalang och mycket fantasi i Utbildningsradions magiska radioserie Tro och väsen. Pale spelar mot 13-åriga talangen Eira Uddenmyr Strand som gestaltar det vetgiriga barnbarnet Elin som älskar att lyssna på berättelser om övernaturliga och mystiska saker.

Många av våra svenska väsen har blivit romantiserade i modern tid. Älvor som bokmärken med blommor i håret, gulliga och snälla. Näcken som sitter fridfullt på sin sten i ån och spelar vacker musik, tomten som kommer på julafton och delar ut julklappar.

I Tro och väsen har vi valt att visa deras rätta sidor – lömska, illasinnade och farliga. Näcken förtrollar en spelman så han inte kan sluta spela, älvorna drar in en ung man i älvdansen och gör honom tokig och galen, lyktgubben lurar ner morfar i vattnet på mossen så han nästan drunknar.

Jag kände när jag i somras skrev manus till serien att det skulle bli bra, att jag hittat rätt i ton och dramatik. När jag nu hör det färdiga resultatet kan jag konstatera att det överträffar mina förväntningar. Alla inblandade – skådespelare, musiker, ljudtekniker och statister – svarar för lysande insatser. Det känns som vi skapat en svensk radioklassiker som kommer att leva länge och kittla fantasin hos många.

Det mest fantastiska, det som gör programmen speciella och magiska är Anders Kampes skräddarsydda musik. Anders Kampe är en synnerligen begåvad elev på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som komponerat all musik till Tro och väsen. När jag skrev manus hade samarbetet med Anders redan pågått i några månader. Därför kunde jag skriva in musiken i varje berättelse, som jag tänkte mig hur den skulle vara. Resultatet är tio program där musiken bär berättelserna, som färgar och förstärker, som skapar en magisk stämning.

Jag vill också lyfta fram skådespelaren Daniel Gustavsson som finns med i samtliga program. Med ackuratess gestaltar han den lömske näcken, ett elakt troll, en illmarig vätte och många andra färgstarka karaktärer. Sist – och faktiskt minst – några ord om 8-årige goss-sopranen Christopher Kelly som i sitt allra första professionella uppdrag sjunger mylingens visa så håret reser sig på lyssnaren.

Den primära målgruppen för Tro och väsen är barn i åldrarna 6-9 år. Men en god historia är en god historia varför berättelserna i serien kan uppskattas av alla oavsett ålder. En mig närstående kvinna i 50-årsåldern fick förhandslyssna på programmet om näcken. Hon skriver i ett mejl några dagar senare:

Anders, det var verkligen magiskt! Jag rördes till tårar och nu kräver jag att du ser till att UR ger ut Tro och väsen som CD-box så att landets alla mor- och farföräldrar kan köpa och spela upp för sina barnbarn.

Anders Edgren

foto: Erik Amkoff/UR (bilden på Esmeralda privat)

Missade du Anders första inlägg om programserien, hittar du det här.

UR producera också en TV-serie med namnet Mytologerna som kommer att sändas i SVT  Barnkanalen med start 10 januari. Samma tio väsen som i radioserien, men gestaltade på ett lite annorlunda vis. I Mytologerna är det två unga superagenter som möter och fångar in elaka, listiga och oförutsägbara väsen i en värld där allt kan hända. Manus och regi Fredde Granberg.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Julklappstips VIII

Det är en trend i dag att böcker ska vara tjocka. Men det är ingen naturlag att en tjock bok är en bättre bok. Snarare tvärtom, den kan brista i stringens och överskådlighet.

Sune Björklöfs bok Björnen, i markerna & kulturen omfattar hela 414 sidor. Men här vill jag inte vara utan en enda sida. Det handlar om björnen i litteraturen och konsten, i folklig diktning och förstås i skog och mark. Jag hade gärna sett att boken till och med utökats med ännu fler björnsägner.

Det är en bok att njuta av i jul när det är möjligt lägga sig på soffan och läsa timmar i sträck. Men den kan också, med sitt rika bildmaterial och tydliga disposition, brukas som en snabbtittarbok mellan mat, julspel och promenader.

Beröm också till ambitiösa Gidlunds förlag, som vågar satsa på en sådan här bok. Boken är utgiven 2010, ISBN 978-91-7844-806-7.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Sankt Nikolaus stränga sida

Det sägs att Sankt Nikolaus håller vakt på himlens västra port för att hindra solen att smyga sig ut och därmed lämna världen utan ljus och värme. I den rumänska folktraditionen agerar han som Guds spejare mot Djävulen. I samband med stora kristna högtider, nattetid, öppnas himlen en kort stund och då kan man se honom sittande vid bordet på Guds högra sida. Han bevakar den sanna tron och straffar de som inte följer den, genom att slå dem med ett hasselspö över händerna.

Sankt Nikolaus var en historisk person. Han levde under de romerska kejsarna Diokletianus och Maximilianus (284-305) och gjorde sig vida känd för sin stora mildhet under sitt eremitliv. Sedan utnämndes han, av den bysantinske kejsaren Konstantin, till biskop av Myra. Förmodligen dog han år 342, men innan dess deltog han i den ekumeniska synoden i Niceea, år 325. Kyrkomötet hade stor betydelse för utformningen av den kristna tron för det var då som den ariska doktrinen blev bannlyst. Arianus, denna kätterska läras grundare, deltog också i den kyrkliga debatten. Det sägs att, under den heta dispyten, biskopen Nikolaus reste sig från sin plats i samlingen, gick fram till Arianus och örfilade honom. Det var en oerhörd handling, särskilt med tanke på att den hade begåtts av någon som var känd för sin legendariska mildhet. Hans gest har överlevt i de kristna legenderna, som symbol för det rättfärdiga straffet. I dessa historier omvandlades kyrkomannens spira till ett hasselris. Därifrån stammar spön som trotsiga barn får som ”gåva” natten till 6 december.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Berättandets magi i radio 1

Utbildningsradions julklapp till alla berättarintresserade är en fängslande serie om svensk folktro, producerad av Anders Edgren.

Anders Edgren är radioproducent på UR, barn- och ungdomsavdelningen. Driver bland annat projektet Radioskrivarklubben i P4 och har skrivit manus till Tro och väsen, en radioserie mellan tro och verklighet som han producerar tillsammans med kollegan Micke Olsson. Tro och väsen sänds i Barnradion P4, vardagar kl 17.45 med start 27 december och omfattar följande tio program; Tomten, Älvan, Mylingen, Näcken, Skogsrået, Jätten, Lyktgubben, Maran, Trollet och Vätten.

Läs mer om programserien här.

Bakgrunden till programserien Tro och väsen är signaler från landets lärare att man önskar mer och bättre material om folktro och övernaturliga väsen. Redan när idén kom upp till diskussion 2010 klack det till i mig och jag visste direkt hur jag ville att programmen skulle låta.

I juni 2011 gick jag in i manusskrivarfasen och som ett led i det åkte jag till Berättarfestivalen i Ljungby för att inspirera mig. Jag sökte inspiration kring berättandets magi, hur en duktig berättare kan förtrolla sin publik och i Ljungby lyssnade jag på många duktiga berättare och jag minns särskilt Kate Corkerys framträdande som gjorde ett djupt intryck på mig.

I radio är det viktigt att skapa en trovärdig, spänstig ram – vem är det som berättar, för vem och varför?

Jag minns min barndom då jag andäktigt väntade på att min far skulle komma hem från jobbet på lördagarna. Då brukade han slå sig ner i sin favoritfåtölj, jag tog plats på fotpallen och sen började han berätta om förr i tiden, om när han var liten med stor inlevelse och mycket fantasi. En del var nog sant, men det mesta hittade han på i ögonblicket. Jag njöt av hans berättelser och blev alltid lite irriterad när han slutade med ”och fortsättning följer nästa lördag”.

I Tro och väsen valde jag att skapa en mångsysslande morfar med stor berättartalang och barnbarnet Elin, en enveten, nyfiken flicka som älskar att lyssna på hans mustiga historier om våra gamla svenska folktroväsen. Men är det riktigt sant?

Vi har handplockat alla skådespelare till programserien och som morfar valde vi Pale Olofsson, med förflutet i Nationalteatern bland annat. På ett fantastiskt sätt gestaltar Pale just berättandets glädje och magi. I en kaffepaus i manusskrivandet lyssnade jag på radio och hamnade i programmet P4 Junior. Där var en liten tjej som gjorde en så kallad busringning i programmet. Jag stannade upp och tänkte – det är ju hon, det är ju min Elin! Kontaktade producenten och fick mobilnumret till Eira Uddenmyr Strand, en talangfull flicka på 13 år som låter betydligt yngre.

Pale och Eira fungerar fantastiskt bra tillsammans och bildar en rolig, ibland lite skruvad, ram kring dramatiseringarna där lyssnaren faktiskt får möta näcken, mylingen, lyktgubben och de andra väsendena.

Hur vi valt att gestalta dem i radio ska jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg om några dagar.

Anders Edgren

Foto: Erik Amkoff/UR

2 kommentarer

Filed under Att berätta, Berättelser