Från en plattform i trädkronorna

Detta var rena Brusewitzidyllen – eller? Bryggan som ledde ut i vassen knirrade hemtrevligt och de förtöjda båtarna kluckade stilla i den svaga vinden.

Sa jag vassen? Papyrus menade jag, papyrusbältet med flodhästkanaler och krokodilstigar. Jag hade visst nickat till lite i den sköna safaristolen på plattformen uppe i trädkronorna. Anteckningsbok och penna hade fallit på golvet.

I den tryckande hettan kom tröttheten behagligt smygande. Jag kände fortfarande av anspänningen efter gårdagens många flygningar, den sista i sexsitsigt plan som skuttade över trädtoppar och elefantsnablar – in över Okawangodeltat i Botswana.   Det var där jag nu befann mig, i väglöst land, i afrikansk vildmark!

Jag satt och tänkte på den uniformerade mannen som under mig hade sopat bort några nygjorda elefantbajsar strax innan planet sänkte sig ner för landning. I ett skjul i skuggan i kanten av gräsplätten, landningsbanan, väntade den uniformerade mannen på oss och vi blev vänligt tillfrågade varifrån vi kom. ”Sweden” upprepade vi några gånger. Mannen såg frågande ut.”From Europe?” undrade han. ”Yes, yes” svarade vi och  ”aah, welcome” fick vi till svar och kördes så med jeep några hundra meter med bagaget till lodgen.

”Är ni fågelskådare har ni kommit vid rätt tid”, sa han.”Nu i december har alla flyttfåglarna kommit från norr.”

Från jeepen kunde vi ana genom grusvägens dammoln de första lejonen! på en avlägsen kulle i skuggan under ett ensamt träd.

Jag såg ner från plattformen genom det skuggande lövverket.  Över papyrusen kretsade två sadelnäbbade storkar tillsammans med några sagolikt vackert  mörkröda karminbiätare som fångade insekter. En av storkarna fällde på bryggan alldeles under mig. Vilken mäktig fågel, blodröd sadel över knallgul näbb.

Ovanför mig i en klyka i trädkronan upptäckte jag en go-away-bird. Den långa gråa stjärten stack ut från ett stort risbo, alltså låg fågeln på bo. Hannen kom med jämna mellanrum flygande och satte sig på grenen bredvid och sjöng  sitt högljudda go-away, go-away  för honan.

På den torra marken under träden rörde sig en liten robin. Den lyste vackert orange med vitt ögonstreck mot de vissna bruna löven. I buskagen runt omkring mig hoppade blåglänsande starar och bulbyler med citrongul undergump.

Jag antecknade och ritade så pennan glödde. En crested barbet med yvig tofs i nacken satt nära och två morningdoves parade sig ovanför huvudet på mig.

På en död gren i närheten satte sig något litet, oansenligt grått och välbekant. En helt vanlig liten grå flugsnappare. Kanske var det just den som häckade i min trädgård i somras.”Hej på dig du. Så det är så här du bor på vintern!”

Kikaren riktade jag mest mot himmelen och trädkronorna, men när jag sänkte kikaren såg jag att det rörde sig långt borta i kanten av galleriskogen. En flock elefanter  passerade på väg mot vattnet för att dricka.

Helena Heyman, i Botswana vid jultid.

Tack Helena, för att vi fått följa dig i din berättarvärld. Efter jul bjuder vi på nya spännande gästbloggare.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s