Han åt upp gröten

–  Vi bor i ett radhusområde, man kan inte ställa ut gröt till tomten här, sa sonen
–  Klart man kan, svarade jag, la gröten i en stor tallrik och gick ut på altanen. Jag ställde  ner Tomtens mat bredvid en sopkvast  som min fru  klätt  med elljus.
– Du e ju knäpp, sa min tolvåring och försäkrade sig om att ingen av hans kompisar såg oss.
–  Jag lovar att tomten äter upp varenda risgryn,  sa jag självsäkert.

Det var vid julklappsutdelningen, någon timma senare, som jag kom på att jag glömt smörklicken.
– Hjälp! Glömmer man smörklicken kan  det gå riktigt illa, skrek jag  och rusade ut för att lägga en klick på sin rätta plats.
Tolvåringen skakade bara på huvudet.

Nästa morgon var gröten uppäten.
–  Där ser du, sa jag. Tomten åt upp
–  Det var katten,  svarade grabben, men jag såg i hans ögon att han också visste sanningen.

Mikael Thomasson

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

2 responses to “Han åt upp gröten

  1. Anna Lilljequist

    Fint, Micke!
    Kram

  2. En bekant till mig som bor fyra trappor upp satte ut grön till tomten på balkongen. Varenda risgryn var borta, såsom även skinkmackan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s