Monthly Archives: april 2012

Valborg och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljugnby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Per Gustavsson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Adams första hustru

Naturväsendenas uppkomst förklaras i norra Sverige med att Adam hade en hustru före Eva, Lucia. Hon ynglade som djuren och gömde en gång undan en del av sina många barn när Vår Herre kom på besök. Eftersom Lucia förnekade barnen fick de förbli osynliga och blev till de underjordiska.

En okänd variant från Västergötland berättar att det var en helt annan varelse som var Adams första hustru.

Havsfrua var Adams första hustru. I paradiset fick Adam se ett skönt fruntimmer i ett träd, och han blev så glad. Men han behandlade henne inte som han skulle. Hon födde barn: alla de usla smådjur som finns. Då blev Adam arg, och tyckte: ”Ska du fö sånt!”

”Ja, dä ä di ega skull”, sa hon. Så gick hon till sjön, och han kom efter och ropade. Men när hon gick ut i vattnet, kunde han inte följa med längre.

Havsfrua ville alltid förstöra, om det var två som var fästefolk. Så snart hon visade sig för dem. blev det aldrig något av med deras gifte.

Och hon gjorde så, att folk kunde ro och ro men aldrig hitta sitt land.

Sägnen är upptecknad i Grönahög socken, som gränsar till Småland, av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.

1 kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Näcken – en förskjuten präst

I vår strävan att förmedla sägner och folktro till dagens lyssnare är det väldigt lätt att vi förenklar och medverkar till att göra folkdikten mindre mångfacetterad.

Ta trollen som exempel. Den förhärskande bilden hos de flesta är att trollen är ena små fula varelser. Men de kan också vara väldigt stora. Och de kan  ofta se precis ut som människor, men med den skillnaden att de är finare klädda. Svansen är högst ovanlig.

Jag tänkte den närmaste tiden förmedla lite mer ovanliga sägner som fördjupar bilden av sägendiktandet. Vi börjar med en berättelse om näcken. Att näcken är en fallen ängel återkommer i många sägner. Men här är en annan förklaring till näckens uppkomst. Den har berättats i Gingri socken nära Borås.

Under den första kristna tiden var det en präst, som föll tillbaka i avgudadyrkan. Sedan gjorde han, allt vad han kunde för att vilseleda människorna. För att då varda oskadlig på jorden dömdes han att bo i vattnet. Där sitter han nu. Men fortsätter i alla fall att förvilla; ty folk, som är ute och går om nätterna, då de få höra necken, råka de in på vilsna vägar.

Sägnen har jag hämtat från Klas Olofssons synnerligen innehållsrika verk Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland. Det kom ut i två delar 1928-1931.

Per Gustavsson

1 kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Mia slutar som museichef

Nu slutar Mia Einarsdotter som museichef. Läs här hennes tankar den sista dagen på jobbet. Mia har gjort en  ovärderlig arbetsinsats för att utveckla verksamheten i Sagobygden. TACK! Vi kommer att sakna Mia. Men Mia kommer ändå alltid att vara med oss i vårt fortsatta arbete. Hennes själ, skaparlust och energi är en del av själva Sagomuseet.

1 kommentar

Filed under Sagomuseets verksamhet

Åren som människan fick från andra djur

Gud skapade åsnan och sade till den:

– Du ska arbeta från morgon till kväll. Tunga bördor ska du bära på din rygg och du ska leva tills du fyller 50 år.

Åsnan tyckte att 50 år av slit och slţp var alldeles för mycket. Den bad Gud att minska sina kval till max 30 år. Gud uppfyllde åsnans önskan och sedan skapade Han hunden. Till den sade Gud:

– Du ska ha en ägare som ska bli din bästa vän. Du ska vakta stället där din ägare vistas och du ska äta det som du får av honom. Du ska tjäna honom villkorslöst och du ska leva 25 år.

Hunden svarade att 25 år av tjänst var lite för mycket och bad Gud att förkorta sin livslängd till 10 år. Gud lyssnade till hundens bön och sedan skapade han apan. Till denne sade Han:

– Du ska leva i träd och hoppa från gren till gren. Du ska göra saker som andra skrattar åt och blir glada av. Så där kommer du att hålla på under 20 års tid.

Apan tyckte att det blev jobbigt att hålla på med tokerier under en så lång period och sade att det räckte med 10 år. Gud uppfyllde apans önskemål och sedan skapade Han människan. Till denna sade Han:

– Du ska äga jorden och härska över djuren som lever där. Du ska ta väl hand om dem och du ska leva 40 år.

Människan klagade över att 40 år var på tok för kort tid för att kunna ta itu med en så ansvarsfull uppgift. Därför krävde hon att Gud skulle lägga till de åren som de andra djuren avstod från: 20 från åsnan, 15 från hunden och 10 år från apan. Gud uppfyllde även människans önskan.

Så blev det att efter de 40 år som människan tillbringar precis som hon vill, måste hon jobba hårt minst 20 år till, ta hand om sitt hus och bohag under 15 år och glädja sig tillsammans med sina barnbarn de sista 10 åren. Ibland överlappar dessa år varandra, men det var kanske också vår Skapares avsikt.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Vildhjärta

1 kommentar

Filed under Berättelser, Bilder

Jag vill berätta om min verklighet

Hej alla läsare! För en vecka sedan presenterade jag mig och ”mina omständigheter” här på bloggen. Och jag syftar på den delen om att leva som en minoritetsfinländare som kallas finlandssvensk. När jag petar mig bakåt i min släkt generation efter generation möter jag svenskspråkiga finländare så långt bakåt jag kommer, förutom när jag kommer till min morfar som var finskspråkig.

Jag växte upp i staden Åbo i sydvästra Finland, den stad som heter Turku på finska och som är Finlands tredje största stad. Åbo var tidigare Finlands huvudstad, och där grundades det första universitetet. Maktens språk var svenska – men längs med kusten fanns vanliga fiskare och bönder som levt sitt liv på svenska utan mer makt än vad fiskelyckan ger.

När jag gick i skolan på 1960-talet var vi svenskspråkiga ungefär 9 % av befolkningen, nu är det nere i drygt 5 %. Som svenskspråkig kunde jag ha ett liv som nästan enbart gick på svenska. Jag pratade svenska med min familj och släkt, jag gick i svensk skola, lånade svenska böcker på biblioteket, lyssnade på svensk radio, träffade mina svenskspråkiga vänner, scoutade i en svensk scoutkår, spelade teater i Åbo Amatörteaterförening på svenska, o.s.v. Men om jag skulle gå och handla ”till mjölkbutiken klockan fem” (som Mumintrollet i Vad tror du att det hände sen?) gällde det att kunna få fram sitt budskap på finska, precis som att fråga busschauffören var rätt hållplatsen var när man skulle till stallet, där ridläraren gav kommandon på finska och stallflickorna regerade på finska.

I ett skede när jag var 13-14 år gick det ett rykte om att ”Kuppisgänget” slog ner alla som talade svenska på stan. Om det var sant vet jag inte, men vi tyckte i alla fall att det gällde att vakta tungan ibland. Favorituttrycket att håna finlandssvenskarna med var ”svenskatalande bättre folket”, vilket förvånade oss medelklassungdomar som hade exakt likadana jeans och exakt likadan vindtygsjacka som alla i hela staden. På vilket sätt var vi ”bättre” än någon annan? Jo, vi fick äta upp att de styrandes språk för över tvåhundra år sedan var svenska, och så drogs vi alla över en och samma kam och stämplades som rikemansungar födda med silversked i mun. ”Stick hem till Sverige!” Men… jag kommer ju inte därifrån… (För att inte tala om att komma till Sverige och mötas med ”Vad bra svenska du pratar?” Tack. Det är ju mitt modersmål.)

Nåja, det här gick att leva med. Jag växte upp och lärde mig förstå att det mesta handlar om okunskap, och det var ju faktiskt en hel del som tyckte att vi var helt okej. Nu har vindarna vänt. Vi har fått ett nytt parti, som kallar sig Sannfinländare. En av deras främsta uppgifter är att tycka illa om all slags minoriteter. Droppen var för en vecka sedan när en assistent till en sannfinländsk riksdagsledamot raljerade i sin blogg att man skulle börja lägga armbindlar på folk med bilder på för att märka ut deras etnicitet, så polisen skulle slippa gå fram och fråga vad man tillhör (!). FRUKTANSVÄRT!! (Kort notis om händelsen här.)

Jag tycker det är så oförståeligt att någon bokstavligen kan hata mig p.g.a. att jag pratar svenska. Vad har jag gjort som är så illa så det berättigar andra att hata min person, min släkt, mitt arbete, mina rötter? Jag har inte valt det här. Och jag tänker definitivt inte välja bort det heller!

Jag vill berätta om min verklighet. Jag vill att andra också skall berätta om sin verklighet. Jag vill att så många som möjligt skall få höra så många personliga historier som möjligt för att inse att vi alla är precis likadana och precis unika. Berättelserna måste lockas och plockas fram. Berättelserna får inte tystna. Berättelserna måste beredas en plattform att få breda ut sig på. Berättelserna behöver få lyssnare. Och läsare. Som du. Nu.
P.S. Här är vårt eget förslag till vår armbindel.

Neppe Pettersson

3 kommentarer

Filed under Berättelser