Monthly Archives: oktober 2012

Dags för spöken!

Snickaren som inte var mörkrädd
Det var en gång en snickare som sa
att han aldrig var mörkrädd.
En dag kom han till en gård
där en man nyligen dött.
Där skulle snickaren göra en likkista.
Den döde låg i ett rum på vinden
och snickaren stod och arbetade med kistan i samma rum.

En dräng som arbetade på gården bestämde sig för att skrämma snickaren.
På kvällen när snickaren var nere i köket och åt
smög drängen upp på vinden.
Liket låg på en bräda.
Nu flyttade drängen på den döde
och la kroppen i kistan som nästan var klar.
Så la han sig själv på brädan
och drog ett stort vitt lakan över sig.

Snart var snickaren tillbaka på vinden
och började göra locket till kistan.
Med en liten duns föll drängens ena arm ner från brädan och hängde mot golvet.
Snickaren gick bort till brädan,
lyfte upp och la tillbaka armen.
Efter ett tag föll armen ner igen.
Snickaren sa för sig själv:
– Konstigt! La jag inte upp den bättre.
Så gick han bort och lyfte upp armen igen.

Efter ett tag satte sig drängen upp på brädan med lakanet över sig.
Och då, samtidigt, satte sig liket i kistan också upp.
Snickaren skrek av skräck,
slängde hammare och spik ifrån sig
och rusade nerför trappan.
Men drängen kom inte efter.
Folket i huset blev lika rädda som snickaren
när de fick höra vad som hade hänt.
Ingen vågade gå upp på vinden.

Det dröjde en lång stund.
Men till slut kom drängen ner.
Han var alldeles blek och svag.
Han kunde knappt gå,
utan hasade sig nerför trappan.
Dagen efter dog han.

text: Per Gustavsson

bild: Per Gustavsson

Berättelsen är hämtad ur vår bok Gastar och gengångare. Alfabeta 2012.

Finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagan om älvan som vägrade bli solens maka

Det finns en magisk planta som man ofta hittar på ängar, i vägdiken och på okultiverade arealer. I Rumänien nyttjades den av kvinnor i samband trollkonster. Ogifta kvinnor lägger denna växt under kudden för att se sin käraste i drömmen och sätta hans hjärta i brand. När de vill slippa kärlekslängtan eller avvärja häxkonstens påverkningar lägger kvinnorna den i handfatet när de tvättar sig. Det cirkulerar många historier om denna märkvärdiga planta.

I en av dem berättas att blommornas fe brukade tvätta sig med daggdroppar ute på ängarna varje dag. Hon gjorde det före gryningen för att ingen skulle se henne medan hon ägnade sig åt detta bestyr. Men en vacker morgon fick solen syn på henne. Han blev kär i den vackra fen vid första ögonkastet. Följaktligen skickade han två aftonstjärnor för att framföra sin önskan att få gifta sig med henne.

Den vackra fen vägrade bli solens maka. Då blev solen besviken och omvandlade fen till en blomma med blåa kronblad. Sedan dess står hon hela dagen lång och vänder sig mot solen ända till sent på hösten. Hon drar ihop sig på kvällen och vecklar ut sig igen i gryningen. Människorna gav henne namnet ”cikoria”.

Uppolckat och återberättat av samlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Bilder

Berättarstugor med Folklivsarkivet

Jag deltog förra året i Berättarstugor i Osby och Lönsboda två gånger på varje ställe. Lokalen var på respektive bibliotek. Året innan var jag i Perstorp och det var väldigt välbesökt och hölls i hembygdsgården. På de båda andra orterna var det små grupper men engagerade berättare. Vi alla tillfällen har arrangören ABF bjudit på kaffe och kaka. Nu är det åter dags med berättarstuga i Lönsboda i Skåne. Jag spelar in berättelserna med digital ”bandspelare” och ljudet kommer att sparas. Jag fotograferar också deltagarna. Vissa deltagare vill gärna att berättelserna presenteras på Internet. Det finns dock vissa begränsningar med detta eftersom Folklivsarkivet som ingår i den statliga myndigheten Lunds universitet måste följa sekretesslagen.

En stor del av berättelserna handlar om personer som levde för inte så länge sedan och det finns en risk att anhöriga tar illa vid sig. En del av personerna som figurerar uppfattas ibland som lite speciella i bygden och även om berättelserna inte är elaka utan berättas för att roa åhörarna vill vi på Folklivsarkivet vara försiktiga. Vi måste göra en liten undersökning först innan vi publicerar ljudet. Däremot kan vi vanligen publicera berättelserna i tryckt version efter att ha anonymiserat innehållet.

Berättelsernas innehåll är ofta om personer och händelser i deras liv. Ett annat tema är bostäder och gårdar där olika släkter bott och vad de har levt av. Ibland hur fattiga människor hankade sig fram. I andra fall om duktiga innovatörer som grundade företag där folk fick arbete, t.ex. mannen bakom Osby-pannan. Hus och verksamheter i tätorterna är ofta ett tema. Numera finns inget hotell i Lönsboda men liksom kafféer fanns det flera inte längre tillbaka än 1970-talet. Det är stora förändringar i våra små tätorter som inverkar på människors dagliga liv. Ett syfte hos arrangören är att stärka den lokala identiteten och förbättra samvaron. En tanke som slog mig var att vissa personer numera har ett kontaktnät långt utanför den lokala orten där de bor. I Osby finns några som arbetar på oljeriggar i Nordsjön och andra som efter utbildning flyttar till Köpenhamn eller Oslo där de fått ett bra arbete. Hemma i Osby håller man reda på detta.

Frågan är hur man lockar nya deltagare utöver de personer som redan är välintrigerade i lokalorten? En av arrangörerna var lite bekymrad över att berättaraftnarna inte speglade de lokala samhällsproblemen och motsättningarna som måste finnas i varje samhälle. Jag svarade henne att man kan tolka en del av berättelserna som ett uttryck för detta men att folkliga berättelser formulerar om sådant som gör kritik och motsättningar lite mildare när människor med olika bakgrund träffas för att ha trevligt. Dock var denna person mycket nöjd med att kvinnornas plats blev uppmärksammad genom deras arbete för att sörja för familjens behov under andra världskriget när mannen var inkallad.

Tillsammans med representanter för Skånes hembygdsförbund besökte Folklivsarkivet Sagomuseet i Ljungby den tredje oktober. Det var en studieresa och tanken är att med hjälp av hembygdsförbundet vidga antalet fasta meddelare till Folklivsarkivet och att utveckla ett samarbete med Skånes hembygdsförbund om berättarstugor. Vi blev guidade av sagoberättaren och författaren Per Gustavsson som även visade några sägenplatser i Sagobygden där man med hjälp av mobiltelefonen kan ringa ett nummer och få platsens berättelse eller sägen återgiven. Denna teknik ger stora möjligheter för många som sysslar med kulturhistoria i vid bemärkelse. Denna ”kursdag” var mycket lyckad för oss alla som deltog.

Inom kort återkommer jag med en liten rapport om berättarstugan i Lönsboda och förklarar vad Folklivsarkivets fasta meddelare är för något.

Göran Sjögård

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Jätten Finns sten

Den bekante Jätten Finn har kastat sten mot många kyrkor. Häromdagen berättade jag sägner på ett äldreboende i Tollarp. Då passade jag på att leta rätt på den sten som Finn en gång kastade mot Västra Vrams kyrka. Ja, han blev rasande när han hörde kyrklockorna ringa. Som vanligt missade han kyrkan och stenen hamnade uppe på Linderödsåsen ovanför kyrkan. Som ni ser av bilderna gick stenen sönder när den slog i backen. Den måste ha varit ofantlig stor. Vill du leta rätt på platsen hittar du stenen på koordinaterna N 55° 55.088 E 013° 57.418.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jätten Finn gjorde också själv utflykter till norra Skåne för att hämta grus och sten för att försöka begrava Lunds domkyrka. Hålet efter en sådan utfärd kallas i dag för Bosarpssjön och ligger i Häglinge socken lite söder om Hässleholm. Men säcken med grus gick sönder och allt rann ut på vägen till Lund och skapade höjder och backar.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Synmått, rumpedrag och yrkesskicklighet

Jag inleder mitt gästbloggande med att berätta om ett intresse jag har i Folklivsforskningen. I detta inlägg finns några frågor som någon kanske vill och kan svara på.

Ett vanligt sätt att skoja med unga oerfarna nykomlingar i fabriken eller verkstaden var att be dem hämta ”synmåttet”. Det var naturligtvis inget verktyg utan ett sätt att markera att de var oerfarna. En metod att sätta dem på plats. Har du som läser detta några egna exempel på sådana prov eller skämt som de anställda utsatte nykomlingar för när de skulle börja på ett nytt arbete? Hos bönder i äldre tid kunde man före en slakt be ett yngre barn hämta ”rumpedraget”. Detta sätt att locka bort barnet medan man skar halsen av slaktdjuret var väl mest till för att skydda de yngre barnen så att de slapp se själva slakttillfället.

Smedsyrket var förr var omtalat med stor respekt på grund av utövarens förmodade övernaturliga krafter för att kunna hantera järnet. Även om vi numera inte tror på övernaturliga krafter så är smedens kunskaper speciella. Förekommer det idag berättelser om yrkespersoner som har ett särskilt yrkeskunnande som ibland är svårförklarat. De kanske hade en särskild intuition eller erfarenhet som är svår att förklara. De kanske hade funnit lösningar som förbättrade kvaliteten eller som gjorde att arbetet gick snabbare. På vilket sätt ger sig till exempel tur och otur gällande? Finns det outtalade och underförstådda regler om hur man skall bete sig om arbetsuppgiften skall lyckas? Hur framträder yrkesstolthet numera?

Vävning och textilt arbete var förr kvinnornas domän och även hör fanns föreställningar och berättelser om hur man skulle förfara för att lyckas med arbetet. Hur gör man numera för att lyckas med vävningen? Vad bör man undvika för att inte misslyckas? Hur skall man tänka? Vad gör man när arbetet börjar krångla?  Kan tråd och väv ha en egen vilja?
Finns det idag särskilda folkliga benämningar på redskap och arbetsmetoder?

Göran Sjögård

Folklivsarkivet i Lund

1 kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Arkivarien och folklivsforskaren Göran Sjögård ny gästbloggare

Vi är mycket glada över att Göran som förestår Folklivsarkivet i Lund vill vara gästbloggare de kommande veckorna. Vi har mycket värdefullt att lära av folklivsarkiven, som är en skatt för alla berättare. Här en kort presentation.

Göran Sjögård har arbetat på Folklivsarkivet i Lund sedan 1979 och utnämndes till arkivarie vid Lunds universitet 1991. Han har deltagit i Folklivsarkivets alla verksamhetsområden, dokumentation, arkivering och service. År 1989 tog han initiativet till att datorisera registren och har sedan dess haft huvudansvaret för digitaliseringen som numera är inriktad på bild- och textdokument. År 1990 avlade han en licentiatexamen på en avhandling med titeln Med ljus och lykta, människan och ljuset från bondesamhälle till industrisamhälle. Forskningsintresset är inriktat på förhållandet människa och teknik.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta