Var är ni på domedagen?

På en bondgård arbetade folk med att förbättra vägen
som gick fram till gården.
Det var höst och man körde ut nytt grus på vägen.
Gruset tog man från en liten kulle
där det växte höga björkar.
Gamla människor i byn sa
att det en gång i tiden hade stått en kyrka där.
Men det var för mycket länge sedan, för många hundra år sedan.

Drängarna körde med häst och vagn
och pigorna lassade på gruset.
Det var tungt och arbetsamt.
Plötsligt grävde en av pigorna fram ben och några dödskallar.
Hon blev förstås rädd
och sa att det kanske var sant att det stått en kyrka där.
Att det här var en gammal begravningsplats.
– Vi ska nog inte fortsätta ta grus här.

Men drängarna skrattade åt henne.
Det var väl inget att vara rädd för!
En av drängarna tog spaden och slog till skallarna.
De var så gamla och sköra
att det bara blev små smulor av dem.
Så fick benbitarna följa med i gruset ut på vägen.

En lördagskväll samlades ungdomarna i byn för att dansa på vägen.
Gruset var packat och hårt
och det var lätt att dansa där.
En del satt på sidan av vägen och tittade på.
I pausen mellan två danser, när det var lite tyst,
hördes plötsligt en röst som sa:
– Här ligger vi,
här dansar ni,
men var ni är på domedagen,
det får vi se.

Ungdomarna skingrades och sprang rädda därifrån.
Räddast av alla var pojken som hade slagit sönder de gamla dödskallarna.
Några av flickorna, som hade hjälpt till med körningen av grus, skyndade till bonden
och berättade vad som hade hänt.
Han blev bekymrad och sa:
– Det var illa. Man ska inte oroa de döda.
Aldrig mer ska vi ta grus i den backen.

Pojkarna och flickorna som hade varit med om grushämtningen,
glömde aldrig rösten ur gruset på vägen.
De tänkte ofta på vad de hade hört
och var rädda för vilket straff de skulle få när döden kom.

De ansträngde sig att leva som goda människor.
De var alltid beredda att hjälpa den människa som var fattig eller råkade i knipa.
När ungdomarna långt senare dog och domedagen kom hände inget hemskt.
De blev saliga och fick vila i ro på byns kyrkogård.

Per Gustavsson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s