Monthly Archives: december 2012

Nyord

Har drabbats av conversesjukan, så jag sitter här i köttrymden och lyssnar till en fysisk CD
Nä, allvarligt talat, så tränar jag in lite nyord till nästa berättarföreställning. Vill du också göra det? Kolla då in Språkrådets nyordslista 2012

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Monika Eriksson berättar

berättarstafetten5

Till jul i år köpte jag gåvobrev från IM. Varje brev var en get som skulle skänkas till en pojke i Malawi ett land i Afrika. Varför valde jag ett sådant brev? Jo, det berodde på ett möte.

Under hösten berättade jag på en skola med många invandrarbarn i Kristianstad. När jag berättar för människor där det svenska språket ibland kan vara oförståeligt använder jag handdockor. Bland annat har jag en get som är fantastiskt fin. Det är en hel get så jag får sticka in hela armen i den. Efter berättarstunden får lyssnarna gärna prova handdockorna. Barn älskar detta och de börjar genast leka. Geten är populär för han kan bita i vännernas näsor och fingrar. Så var det i klassen från Kristianstad och när barnen lekt färdigt och började samlas kring sin lärare igen kom en allvarlig mörkhyad pojke kladd i kostym fram. Under berättandet hade han suttit för lite utanför gruppen och lyssnat intensivt och allvarligt.

”Vill du också pröva geten?”

”I speak English, I´m från Africa.” Jag frågade då igen fast på engelska och han nickade. Så tog han sina båda händer och höll om bockens huvud strök med tummarna försiktigt över nosryggen och drog den lätt i öronen. Sedan fortsatte han sin inspektion över hela getens kropp, försiktigt men med ett fast grepp klämde han över min arm. När han konstaterat att geten var i god form bugade han lätt för mig. Innan han vände om hann jag säga: ”Du hade getter i Afrika.” Tyst mumlade han ett ja innan han försvann ut ur bibliotekets dörr. En 10–11-årig pojke med en enorm hemlängtan som satte djupa spår i mitt hjärta. Och inget kan jag göra mer än skänka getter till pojkar i Afrika och önska, önska att ”min lille vän i Kristianstad” och alla andra invandrade barn får ett bra liv i Sverige.

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Storytelling i New York

logo

Nu i juletid hinner jag läsa alla de där tidningarna som samlats på hög. En av många är ”Språk Tidningen”. Det är en fantastisk skrift som tar upp språket ur flera synvinklar. I deras februarinummer hittade jag en spännande artikel om muntligt berättande i New York. Där beskrivs bland annat hur de tävlar i livsberättande

Läs artikeln här

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Viktor, Selma, Elsa och jag

tomteklassiker-1Inget dåligt sällskap jag hamnat i. Viktor har efternamnet Rydberg, Selma heter Lagerlöf och Elsa är förstås Beskow. Riktigt kul att var med i det gänget. Det är bara att låta fåfängan blomstra. (Snart kommer jag ner på jorden igen, när en kritiker sablar ner en av mina böcker.) Så det gäller att passa på.

Det är journalisten Erika Josefsson på TT Spektra som skriver en artikel om att den nygamla tomten, gårdstomten, åter är närvarande i barnböckerna. Och då passar hon på att lista tomteklassiker.

Och det bästa av allt. Trots att min bok har 12 år på nacken så går den att köpa från Sagomuseet. En liten upplaga finns kvar. Och priset är facila 50 kronor. Men passa på nu, snart höjer vi priset. En klassiker kan ju inte vara hur billig som helst.

Här beställer du boken.

God julläsning

Per Gustavsson

1 kommentar

Filed under Berättelser

En livsberättelse: Gustaf Heyman, provinsialläkare i Teckomatorp

väskan jul 008Efter min mammas bortgång i november 2005 fann jag den tunga läkarväskan längst in i en av hennes garderober, läkarväskan i kraftigt mörkt läder som min morfar alltid hade med sig på sina sjukresor i hemmen.Väskan och ett litet träetui med kirurgiska instrument hade mamma burit med sig under alla sina flyttningar, ett minne efter en beundrad pappa.

I väskan låg också morfars skol-och universitetsbetyg där man kan läsa att ynglingen Gustaf Viktor Heyman var en mogen och skötsam elev med goda betyg i både moderna språk, latin, naturalhistoria, kristendom, filosofi, historia och geografi, matematik och fysik.  Han visade mycket gott uppförande och godkänd flit och förtjänade vitsordet ”med beröm godkänd” som slutbetyg i studentexamen vid Upsala högre allmänna läroverk den 23 maj 1883.

väskan jul 014I Gustafs betyg från studenttiden vid Uppsala universitet kan man följa hans medicinska studier från medicine kandidat till medicine licentiat 1891. På baksidan av det gulnade licentiatexamensbetyget står, med sirlig handstil, även läkarlegitimationen inskriven.

Gustaf valde att bli provinsialläkare och under ett tjugotal år tjänstgjorde han bland annat i Dalarö i Stockholms skärgård. Han bildade också familj och fick en son, Gunnar. Tragiskt nog gick hustrun bort tidigt och Gunnar lämnades att uppfostras av släktingar.

Några år in på 1900-talet for Gustaf under sin semester till Frankrike för att besöka sin syster Berta, som var anställd vid sjukgymnastinstitutet i Montpellier. Svenska sjukgymnaster ansågs välutbidade och självständiga och var vid denna tid mycket uppskattade ute i Europa. Några kurskamrater från sjukgymnastutbildningen i Stockholm hade alltså rest ner till Frankrike och arbetade tillsammans i Montpellier.

En av de unga sjukgymnasterna hette Tyra Sandberg och under denna sommarsemester i Montpellier blev Gustaf och Tyra ett par och gifte sig efter två år hemma i Sverige. Så föddes första barnet 1909, en dotter Märta, min mamma.

Livet som skärgårdsdoktor var slitsamt och i sin dagbok ”Vade-me-cum” skrev Gustaf att han började tröttna på alla sjukresorna med båt ute i skärgården om vintern. Det var besvärligt när isen varken bar eller brast, vinden var hård och kylan trängde in under rocken.

väskan jul 012Gustaf var nära 50 år gammal när han bestämde sig för att flytta till Skåne. Och han valde Teckomatorp! Därifrån kunde man nämligen resa direkt till fem städer med järnväg, och att resa kom Gustaf och Tyra att göra till flera länder ute i Europa, något som på den tiden var ovanligt.

1913 flyttade alltså familjen in i doktorsvåningen ovanpå P.A. Hanssons diversehandel i Teckomatorp. Gustaf, Tyra, dottern Märta, kokerska, jungfru – och tax. Läkarvillan vid torget höll på att byggas men var ännu inte inflyttningsklar.

Det var inte så lätt i början för lilla Märta som var ”tjock och duktig” att bli accepterad av ungarna i byn. Men snart försvann hennes vackra stockholmsdialekt som hon retades för och i skolan, som hon började vid 5 års ålder, fick hon kamrater som tyckte det var fint med det mörka långa håret och den vita klänningen. Bänkkamraten Margit försvarade henne när barnen ropade ”Tickomatorps rälia skönhet”. Och Märta och Margit kom att hålla kontakt hela livet.

Märta blev också vän med flickan som bodde i statarlängan och som en kväll ringde på läkarfamiljens dörr för att tigga – och som i skolan retades för att hon hade underbyxor sydda av säckväv.

Inom något år flyttade så familjen in i den nybyggda läkarvillan vid torget. I husets kortända låg läkarmottagningen med särskild ingång för patienter. Villan ansågs fin och modern, men att installera vattentoalett och att ha mer än en telefon det tyckte Gustaf var onödigt. Det hade däremot grosshandlare Persson i sin Villa Lillbjörke; rinnande vatten, wc, tre telefoner, var av en i pergolan – och bil! Den enda i Teckomatorp!

Varje morgon steg Gustaf upp tidigt och inspekterade sina trädgårdsodlingar tillsammans med taxen Petter (som hade vattenskål av äkta silver). Efter frukosten i matsalen tog Gustaf under förmiddagen emot sina patienter, som oftast tidigt fyllde hela väntrummet. Tyra , alltid i bländande vit rock, assisterade sin man som mottagningssköterska, men hon tog även emot egna patienter som var i behov av sjukgymnastik. Gustaf använde aldrig rock.

Eftermiddagarna fylldes av sjukresorna som företogs med häst och vagn, tåg och båt.

väskan jul 010Märta och så småningom även två yngre bröder togs om hand av barnjungfrun. Barnen var strängeligen förbjudna att vistas i mottagningen. Men Märta minns att hon en gång fick följa med pappa doktorn till Ven. Alla skolbarn där skulle vaccineras mot smittkoppor. Båtfärden var spännande.

En provinsialläkare hade ensam det medicinska ansvaret för landsbygdens befolkning i sitt distrikt. För att få lite ledigt under sommaren kunde en så kallad hjälpläkare komma och hjälpa till. Ofta en medicine kandidat från Lund. Resten av året, förutom de tre veckornas semester, förväntades doktorn vara tillgänglig alltid, vardag som helg, natt som dag. Sjukresor på självaste julaftonskvällen var inget ovanligt.

Var tredje tisdag i månaden var det marknad på torget. Märta minns grisarnas skriande, hästarnas gnäggande och stånden med härliga söta karameller, kokta i Eslöv. På marknadskvällen låstes aldrig patientingången. Tyra och Gustaf satte sig att vänta. Det slog aldrig fel. Vid midnatt brukade den första blodiga slagskämpen komma raglandes för att bli omplåstrad. Oftast var gubbarna fulla.

En gång hände det en vacker sommarkväll att en våldsamt blödande man inte hittade doktorn förrän uppe i sängkammaren där Gustaf och Tyra just höll på att klä av sig. Patientingången hade varit olåst och den stackars mannen, som av misstag sågat sig i ansiktet från mungipan ända upp till örat, hade letat så gott han kunde i den stora villan efter doktorn. Alla golven och mattorna var nedblodade och Tyra, på sängkanten i bara särken, lätt omskakad.

Efter sjukresorna ute i stugorna stängde Gustaf ibland in sig på mottagningen, drog av sig skjortan och skakade den över handfatet med vatten så att lopporna drunknade.

Gustaf var omtyckt av sina patienter. Han bekämpade med framgång engelska sjukan, rakitis, och den vidskepelse som fanns kring sjukdomen. Bort med smetiga bandage runt handlederna! Man blev ”smord för sjävern” hette det. I stället ordinerade Gustaf  lek utomhus i solen, sund kost med mörkt bröd och grovt salt i badbaljan.

I den läderinbundna anteckningsboken som Gustaf kallade ”Vade-me-cum” (gå/följ med mig), kan man läsa mycket om hans tankar och erfarenheter från sitt yrkesliv. Kort och koncist uttryckte han sig om råd vid sjukdomar, reflektioner kring patientmöten, priser på sjukresor – och även något instoppat brännvinsrecept!

Tig med diagnosen om sjukdomen är alltför svår, alltför lätt eller genant, om den fodrar förnyad undersökning eller en lång vetenskaplig förklaring.

Råd vid nervös hjärtklappning: Undvik kaffe, tobak, sinnesrörelser samt arsenikhaltiga tapeter, nattvak, och qvinnor!

Råd vid hysteri: psykisk behandling. Var allvarsam och bestämd mot patienten, men förneka ej att hon är sjuk.

 På flera ställen i boken varnar Gustaf kvinnorna för snörliv och som råd vid livmoderkatarr antecknar han:

Sängen –ej tvåmans.

 Så ger han råd vid urinstämma:

Pinka ofta, gå ut ur kyrkan, åk ej långt och sprita ej när det är kallt. Sitt ej på kalla stenar.

Under rubriken ”Lumbago” (ont i ländryggen) finns råd om att i kläderna fastsy ett fårskinn med ullen inåt för värmen skull och att undvika åkning, säckbärning, vedhuggning och annat lutande arbete.

Vanligtvis skötte distriktets barnmorskor förlossnigarna i hemmen utan hjälp, men vid komplikationer skickades det bud efter provinsialläkaren. Då gällde det för Gustaf att få med sig de rätta ”förlossningsinstrumenten” och snabbt ge sig i väg: ”Tång, hake, sax, nålhållare, nålar, silke, segelgarn, kloroform…tvål, handdukar, nagelborste. Tobak och pipa!”

Gustaf var ordförande i municipalstämman och genomdrev där att ett epidemisjukhus skulle byggas i Teckomatorp. Första patienten blev tyvärr hans egen dotter som vid 6 års ålder insjuknade i scharlakansfeber. Det tog flera veckor av vård på epidemisjukhuset för att bli frisk igen.

För Gustaf var det angeläget att arbeta för att förbättra folkhälsan i sitt distrikt. Han satte upp hygieniska föreskrifter och föreläste på bygden om bland annat ”Bad är hälsa”. Mot slutet av sin tid i Teckomatorp lyckades han också få till stånd en parkanläggning i utkanten av samhället.

Under lång tid härjade spanska sjukan. Alltfler i distriktet insjuknade och Gustaf och Tyra arbetade dygnet runt tillsammas för att försöka hjälpa alla drabbade. Hjälpande kandidater från Lund kom som stöd, men de insjuknade också.  I sin Vade-me-cum skrev Gustaf:

Rengöring och desinfektion: Uppbränn i sjukrummets eldstad sopor, sänghalm o.d. Koka matkärl en timme i såpvatten, byk kläder och sängkläder i kokande asklut. Rensa källan och nedgräf excrementerna å torrt ställe. Rengör folk, afträde, golf, paneling o trämöbler med såpvatten och borttag då med fuktig trasa dammet ofvanpå kakelugnen. Undvik begrafningskalas, skolgång, visiter o mjölkförsäljning.

Det hade varit en tung och svår tid, Gustaf  var luttrad, kände sig gammal och orkade inte riktigt med det stora distriktet längre. Han bestämde sig för att söka till ett mindre område i Halland. I en så kallad transportfullmakt kan man läsa:

Gustaf V, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung, göra veterligt:

Att Vi genom denna öppna fullmakt transportera och förordna provinsialläkaren i Teckomatorps distrikt, medicine licentiaten Gustaf Viktor Heyman att vara provinsialläkare i Halmstads distrikt av Hallands län, med rätt för honomatt åtnjuta den lön och de övriga förmåner, samma tjänst enligt stat och författningar tillkomma, men med skyldighet att vara underkastad de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor. Det länder alla, som vederbör, till efterrättelse. Stockholms slott den 15 maj 1925.

 I Halmstad blev livet lättare. Gustaf och Tyra fick tid att göra längre resor och de besökte olika länder i Europa. De föredrog oftast att resa till Frankrike där de trivdes och i Paris var Gustafs två systrar bosatta och gifta med fransmän. De reste naturligtvis med tåg och båt, men även ibland någon kort sträcka med bil.

Tyra köpte sig en egen bil hemma i Halmstad och hon och Märta fick sitt körkort av bilförsäljaren efter en runda runt kvarteret med lite instruktioner. Gustaf tyckte illa om bilar och åkte aldrig med på någon utflykt.

Efter studentexamen i Halmstad reste Märta till Lund för att studera moderna språk. Bröderna Erik och Torsten gick på internat i Osby och äldste sonen Gunnar gjorde karriär som operasångare i Tyskland.

Gustaf och Tyra kunde fått ett fortsatt rikt liv tillsammans och en harmonisk ålderdom hemma i Halmstad – men så blev det tragiskt nog inte. Kreugerkraschen kom och Gustaf och Tyra förlorade alla sina besparingar!

Alltför tidigt tog deras liv slut, fattigdom och skamm blev svår att bära. Gustaf och Tyra drabbades båda av hjärnblödning och avled med en kort tids mellanrum. Gustaf var född 1866 i Göteborg och dog 1934 i sin andra stroke.

Märta tog hand om sina bröder så gott hon kunde. Ingenting fanns kvar förutom några möbler och Gustafs läkarväska som mamma behöll hela sitt liv.

Helena Heyman i Lund 20 november 2012

Sista bilden visar Tyra med barnen Märta och Torsten.

Källor:

Muntligt berättat av Märta Heyman.

Som barn i Teckomatorp. Fem artiklar av Märta Heyman införda i SDS hösten 1989.

Bevarade dokument från studietid och yrkesliv.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

En klassiker att läsa i jul

För många år sedan råkade jag under ett strövtåg bland bibliotekshyllorna på vårt kommunbibliotek gå förbi de inlästa böckerna, på den tiden handlade det för den vanlige låntagaren om kassettböcker. Ett omslag bland skyltexemplaren väckte min nyfikenhet; Merabs skönhet av Torgny Lindgren,  inläsaren var författaren själv. Titeln var liksom broderad på en väggbonad, omgiven av en vacker blomgirland. Jag satte den i bilens kassettspelare redan på hemvägen, och aldrig har jag väl kört så långsamt, jag ville höra så mycket som möjligt innan jag var framme.

Det fanns en tanke med det bonadsliknande omslaget. Den första berättelsen handlar nämligen om skräddar Molin, som inte hade minsta fallenhet för detta hantverk, ingen ville ha hans vanskapta kostymer. Som tidsfördriv förfärdigade han en gång en bonad av spillbitar med ett visdomsord som text. ”Kläderna”, sa han till sin hustru, ”är en världslig sak. Men orden är livets bröd”. Hustrun gick i grannbyarna och sålde bonaderna, alla ville köpa. Men en dag kom hon inte tillbaka. En man hade tvingat sig på henne och hennes skam var så stor att hon inte förmådde återvända, hon blev kvar hos honom i vanmakt. Då började Molin själv att gå i stugorna. Han berättade på varje ställe, och sen fick han sälja en bonad. Och det är dessa berättelser vi får del av i boken.

Det är den om Samuel Burvall, han som var så rädd för att få lungsoten, den sjuka som så många dog i runtom honom. Han räknade ut att det måste vara själva ordet som var smittokällan och han hade därför alltid händerna redo att hålla för öronen då han var bland folk. Till sist fann han för gott att stänga in sig i lillkammaren uppe på vinden. Han gjorde en lucka där pigan kunde sätta maten och ta hans slaskhink, han drog ett järnrör från kammaren ner i köket, på så vis kunde samtal föras om vad som tilldrog sig i världen.

En annan berättelse handlar om Jakob Lundmark som  så gärna ville vara sin hustru till lags. En stor tallstubbe i trädgården störde henne, hon ville hellre ha vinbärsbuskar där. Och fast stubben var ofantlig så gav han sig i kast med den. Till sin hjälp hade han en stubbrytare, en jättelik anordning som med linor, block , kugghjul och vev kan lyfta mångdubbelt mer än en människa förmår. En klinka som faller ner mot kugghjulet gör att det som lyfts med vevens hjälp hålls kvar av stållinorna. Jakob arbetade oförtröttligt, bit för bit fick han den väldiga stubben att ge med sig, han ville så gärna se glädjen i hustruns ögon som belöning. Men i sin iver tappade han taget om veven…

Och så den om Merab. Gabriel Israelsson, gampojken som levde för sina fyra kor, Deras namn var Merab, Mikal, Tapenes och Basematt och de var de fetaste och mest välmående korna i trakten. De gick på skogsbete om dagarna och kom hem vid mjölkdags varje kväll. En dag hade en av korna en skada på ryggen när hon kom hem, nästa gång var det en annan ko som fått ett slag, svansen var nästan sönderslagen. För att inte hans ögonsten Merab också skulle råka illa ut, följde han med korna ut i skogen för att se vad som egentligen skedde. Han hade bössan med sig men när han mötte förövaren insåg han att det inte var lönt att skjuta.

Berättelserna utkom 2003 och är en utgåva med fler berättelser än i boken Merabs skönhet som kom första gången 1983. Den finns också inläst på cd. Att höra Torgny Lindgren berätta på dialekt förhöjer upplevelsen tiofalt. Det är en bok jag inte kan vara utan. Kan du?

Saga Alexandersson

1 kommentar

Filed under Litteratur

Om konsten att framgångsrikt prata strunt

I sin Nobelföreläsning berättar Mo Yan hur han som liten smet iväg till marknaden för att lyssna på en berättare. Han glömde helt bort att utföra de uppgifter som modern gett honom. På kvällen brukade han återberätta historierna för sin mor. Till en början blev hon irriterad, men hon kunde inte låta bli att fascineras av berättelserna, så när marknadsdagen inföll i fortsättningen fick sonen inga arbetsuppgifter den dagen. Så här berättar Mo Yan:

Mycket snart tillfredsställde det mig inte bara att återge berättarens historier. Medan jag återberättade dem lade jag till och broderade ut innehållet. För att göra mor nöjd brukade jag hitta på egna stycken och ibland ändrade jag historiernas slut. Min publik var inte längre bara mor utan också min storasyster, min faster och min farmor. När mor hade lyssnat färdigt såg hon ibland oroligt på mig och sade, som om hon hade talat till sig själv: ”Min son, vilken sorts man ska du bli när du växer upp? Inte har du väl tänkt försörja dig på att prata strunt?”

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta