Monthly Archives: februari 2013

Hjälp oss stötta World Storytelling Day i Bolgatanga, Ghana

dsc_0325I staden Bolgatanga i norra Ghana firas den internationella berättardagen World Storytelling Day även i år. Datum är 20 mars 2013. Berättarnätet stöttade förra året arrangemanget ekonomiskt. Det tänker vi göra i år också. Pengarna används till att bekosta resor för berättare från landsbygden, fika under arrangemanget, reklam och inbjudningar till stadens skolor.

Här kan du läsa mer om arrangemanget: http://www.sagobygden.se/berattarnatet-kronoberg-stodjer-berattarverksamhet-i-ghana och http://www.sagobygden.se/world-story-telling-day-i-bolgatanga

Hjälp oss bidra till ett levande berättande i Bolgatanga. Sätt in ett bidrag på Berättarnätet Kronobergs bankgiro 5033-2303. Märk inbetalningen med Bolgatanga. Vi förmedlar det insamlade beloppet vidare till arrangörerna i Bolgatanga.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Vad berättarfestivalen betytt för mig

028b9045be7f4984247800c08ab6a7a0Målaskogs skola

Ett av de mest avgörande ögonblicken i mitt liv var när jag satt i Målaskogs gamla skola och lyssnade på berättelser.

Låt oss ta historien från början.  Året var 1990. Jag var nybakad fritidspedagog och brukade roa mig med att hitta på fantasihistorier för mina fritidsbarn. En dag läste jag i min facktidning att Nordens första berättarfestival skulle hållas i småländska Ljungby. Jag bestämde mig för att åka dit.
Jag minns att jag häpnade över det stora antalet berättare som samlats. Fanns det så många som älskade att berätta, jag som trott att jag var ensam om den passionen. Några hade till och med slutat sitt gamla jobb och arbetade numera som sagoberättare
– Va, tänkte jag. Kan man arbeta som sagoberättare.
Så kom natten då vi satt utmed skolsalens väggar och tittade på varandra. Först var det lite avvaktande, men Göran Palm tog ledningen med van hand och sa:
– Föreställ er nu att det går en ängel runt i rummet, snart lägger den sin hand på någons axel och känner man den handen är det bara att börja berätta. Det dröjde nu inte länge förrän den första historien kom, därefter strömmade de fram likt en vårflod.
Flera av historierna minns jag än idag. Margareta Larson berättade om den hoppande musen, Carina Fast bjöd på ”Flickan och björnen”, Anders Granström sa att han lyssnat fram sin saga. Göran Hemberg ordmålade en vacker Karen Blixen novell och Mats Rehnman berättade om Kejsaren som sökte lyckan,
Själv var jag tyst hela natten. Likt en svamp sög jag i mig varje ord. Jag hade aldrig hört någont liknande. För mig var det helt revolutionerande att man kunde levnadsgöra och måla med ord på det viset. Väl hemma igen berättade jag för min barngrupp. Det blev mina enkla varianter på de mästerverk jag hört. Någonstans inom mig hade det vuxit fram ett beslut; en dag skall jag arbeta som sagoberättare. Nu gör jag det

5 kommentarer

Filed under Att berätta

Spännande projekt på Hjortbergsskolan i Ljungby

Lärarna på Hjortbergsskolan tog för en tid sedan initiativ till ett samarbete mellan skolan, Sagomuseet och stadens konstmuseum. Utgångspunkten var det faktum att skolan har många elever med rötter i ett annat land. Ur detta föddes idén att arbeta med sagor från några av dessa länder. Vi bestämde att jag skulle inleda med en berättarföreställning där det berättades sagor från Kina, Vietnam, Irak och Afghanistan.
Därefter fick årskurs ett och fyra skapa egna sagor som var inspirerade av det de hört. Med hjälp av dessa sagor skapar eleverna nu en pjäs, en skuggspels-föreställning och ett ljud/bildspel. Här är en av sagorna som eleverna själva skapade:

Sagan om Raisa och jätten
Det var en gång för längesedan en flicka som hette Raisa. Hon bodde i Afghanistan, i en stor villa.
Hon tyckte om att umgås med sina katter. De pratade hon dari med hela dagarna.
Hon umgicks också med en doktor som bodde i huset. Han tog väl hand om hennes katter.
I huset bodde även kungen. Kungen älskade att måla tavlor som föreställde allt guld som han ägde.
En dag var alla samlade i huset. Raisa talade mer dari än någonsin med sina katter, Doktorn undersökte samtidigt öronen på de små djuren och kungen gjorde den vackraste guldtavlan han någonsin gjort.
Då hördes plötsligt ett förfärligt oväsen utanför huset. Det brakade och smällde och någon skrek. In kom en rånare . Han hade med sig en jätte. Rånaren ropade högt:
– Visa mig vad guldet finns!! Annars skickar jag jätten på er!!
Kungen blev livrädd, tog tavlan i hand och sprang därifrån.
Doktorn blev lika rädd han. Han ringde polisen, men fick inget svar.
Katterna blev så skrämda att de sprang in i en korg och gömde sig
Raisa blev inte rädd. Hon kom på att hennes farmor lärt henne hur man besegrar en jätte.
Hon sprang ut genom en bakdörr i villan, nedför den stora backen och raka vägen till kamelmarknaden. Där köpte hon den största dromedar som fanns, satte upp på djurets rygg och red hem igen, rakt in i huset.
När jätten fick syn på dromedaren skrek han ut sin skräck. Jättar är nämligen väldigt allergiska mot kameler. Stora, röda bölder slog ut på jätten och han sprang från huset så fort han kunde.
När nu rånaren var ensam, var han inte så modig längre. Han tittade vettskrämd på den stora dromedaren och tog till flykten han med.
Efter en stund kom kungen tillbaka till huset. Han och doktorn tackade Raisa för att hon varit så modig
– Tänk att du räddade allt mitt guld, sa kungen
– Men, var har du ditt guld, undrade Raisa
Kungen lyfte då på locket till husets stora soffa och där i låg massor av guld. Raisa fick en del och blev mycket rik.
Sedan den dagen gjorde våra vänner åter det de tyckte bäst om. Raisa, doktorn och kungen satt i den stora soffan och klappade var sin katt. Samtidigt pratade Raisa dari, kungen målade tavlor, och doktorn rensade kattöron.
Ibland när de skulle ha extra kul, spelade de kort ihop.
Ja, det hör ni ju alla, att de levde verkligen lyckliga i alla sina dagar.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Fettisdag – vi bjuder på en välgräddad gammal saga om semlor

semla-12 februari är det fettisdag. För  i tiden var det en festdag, eftersom fastan började på onsdagen, askonsdagen. Det gällde att äta sig riktigt mätt på fettisdagen. Då åt man semlor, fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Kärt barn har många namn. På bloggen idag bjuder vi på en saga med semlor. Observera att det inte handlar om dagens semlor med vispgrädde. Semlan förr var en bulle på finsiktat vetemjöl. Man gröpte ur inkråmet och blandade det med grädde, smör och mandel, som sedan stoppades tillbaka igen.

Sagan innehåller två välkända motiv. Dels ett djur som låtsas vara död för att komma över något åtråvärt. Dels fiskafänge med svansen, som fryser fast i isen. Utifrån de här ingredienserna har bagaren knådat och gräddat sagan på sitt eget vis. Sagan har jag hittat i ett litet enkelt slitet häfte på 16 sidor. Det är tryckt i Linköping hos Fridolf Wallin 1865. Något mer om sagans ursprung vet jag inte. I häftet finns också sagan om Hans och Greta, som ganska så väl följer bröderna Grimms version.

Saga om semlaRäven och haren
En hare och en räv befann sig en gång i ressällskap. Det var en kall vinterdag, i skogen fanns varken löv eller liv, endast rimfrost.

– Vet du, man kan bli hungrig i denna kölden, sa räven till haren, åtminstone känner jag mig ganska sugande.

– Jag också, instämde haren.

Under det de så samspråkade, fick de syn på en liten bondflicka, bärande en korg, ur vilken den angenäma ångan av färska semlor insmög sig genom de båda reskamraternas näsborrar.

– Skönt, utbrast räven, och drog välluften till sig i långa drag. Den där läckerheten kommer alldeles, som beställd åt os. Hör på, bror Jöns, lägg dig du här på vägen och sträck ut dig, som vore du död! Flickan ska då sätta korgen ifrån sig, för att ta dig, ty även om hon inte anser dig ätbar, emedan du självdött, blir dock ditt skinn alltid eftersökt av henne till vantar. Men naturligtvis aktar du skinnet. I samma stund flickan sätter korgen ifrån sig och griper efter dig, erövrar jag korgen för vår räkning och du skumpar åt skogen, där vi träffas och delar semlorna. Har du förstått mig?

– Fullkomligt, svarade haren och klippte med öronen. Ja, minsann var han ej en inte mindre klippare än kamraten.
Allt gick som räven sagt. Han tillägnade sig semlorna och haren undslapp med både hull och hår. Han viftade med svansen och tittade åt sidorna, liksom ville han säga: ”Semlorna ämnar jag äta upp själv.” Haren följde efter i hack och häl. Slutligen bar det av över ett träsk. Här hade nyss en fiskare varit och huggit hål i isen och gått sin väg, innan vattnet hunnit tillfrysa.

– Mickel, ropade haren till sin brådskande reskamrat, hör du hur fisken plaskar därborta i hålet i isen?

– Nej, mumlade räven med korgen i munnen.

– Vi har visst bröd, återtog haren, men kunde vi bara få sovel därtill, så skulle vi riktigt smörja oss.

Räven, som var en stor vän av sovel, tvärstannade hastigt, sträckande nosspetsen åt det av haren utpekade hålet i isen.

– Sovel, sa du? utbrast han och släppte sin börda. Fisk, menar du väl? Men det lättar i alla fall tuggandet av torra brödet. Så snart vi kommer på andra sidan sjön, ska jag duka upp åt oss bakom en kulle.

– Förstod nog det, föll honom haren i talet. Du sökte också få försprång, för att ha bordet serverat, tills jag kom efter. Bror Mickel, du är en mästare att få vem du vill att nappa på kroken. Stick nu ner din svans i hålet, så får vi snart fisk, men den varan tycker jag inte så mycket om. Skynda dig bara, innan öppningen tillfryser.

Mickel räv måste ha tappat huvudet på samma gång han släppte semlekorgen, ty han gick och trädde svansen djupt ner i den lilla vaken. Haren underhöll honom nu med fagert tal så länge, att vattnet hann att tillfrysa, och han satt nu fast. Han ryckte och ryckte för att slippa lös, men förgäves.

– Du har fått duktiga napp, ser jag, hånade haren. Medan du drar upp fisken, ska jag smaka på semlorna.

Därpå tog han den gemensamma matsäcken, samt lämnade reskamraten åt sitt sorgliga öde.

1 kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Korgen – en sammanflätad historia

siv-2Siw Svensson

Ett av alla spännande projekt som Sagomuseet jobbar med i vår är Korgen. Det är en föreställning vi gör i samarbete med Hemslöjden i Kronoberg.
Berättarpedagog Siw Svensson och korgmakare Mikael Svensson levandegör och skapar tillsammans med eleverna en historia om korgen som sedan inspirerar eleverna till eget skapande. Korgmakaren låter eleverna tillverka gemansamma korgar som blir bestående föremål för klassen. Syftet är att stärka elevernas kunskap, gemenskap och förståelse för vårt och andras kulturarv oavsett nationalitet.

Det är framförallt skolor i Blekinge som för besök i vår.
Till hösten kommer vi att göra ännu en föreställning i samarbete med Hemslöjden i Kronoberg. Temat är då kärlek

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Vildhjärta

6574GRÖN TRÅD

1 kommentar

by | 04 februari 2013 · 11:59

At fortælle sig selv

brokJag tycker mycket om Lene Broks nya bok At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Hon har en förmåga att skriva klart och enkelt men ändå uttrycksfullt om komplicerade förhållanden.

Boken riktar sig till pedagoger i förskolan. Första delen av boken handlar om hur berättandet bidrar till barnets språkutveckling och byggande av den personliga identiteten. Andra delen ger ett konkret exempel på hur man kan arbeta med en berättarverkstad i förskolan. Det är så bra skrivet att man som läsare genast vill sätta igång och arbeta systematiskt med berättandet för små barn.

Boken har en vacker och mycket genomtänkt layout.

Det finns dåligt med böcker om berättande på svenska, så jag hoppas den här boken når ut till pedagoger i Sverige också. Det är den värd.

Per Gustavsson

Brok, Lene: At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Akademisk forlag, 2012. ISBN 978-87-500-4228-0

1 kommentar

Filed under Litteratur, Pedagogik