Monthly Archives: mars 2013

Prata med sagorna

Vintern har blivit lång. Allt jag skulle göra utomhus måste skjutas upp. Under tiden pratar jag med sagorna. En del av dem svarar direkt. Det är sådana sagor där jag lite kan känna igen mig. Berättar jag någon av dem blir det alltid en extra gnista.

Som den om prinsessan. Hon hade en smal ring av silver, men den försvann. Nu tror ingen på att hon är en riktig prinsessa. Hennes klänning är torftig, håret är trassligt. Folk tar henne för en lögnerska. Nu måste hon ge sig ut på en lång, lång vandring. Någonstans måste ringen finnas. Jag står och berättar det här och i det ögonblicket är jag prinsessan.

En annan gång så ”är” jag det lilla äppelträdet. Han som såg sin barndomsvän granen, växa sig större och ståtligare för varje år som gick. Själv tycktes han stå stilla i växten. ”Ser du inte stjärnorna?” hojtade granen så glatt däruppe. Nej, det lilla äppelträdet kunde inte se stjärnorna….

Och sagan om de tre barnen som gömde sig under ett paraply mot den rasande jätten. Det är ju vi, mina småbröder och jag. Vår pappa hade sina vredesutbrott. Då var det bäst att hålla sig undan. Men fanns det inte ett hål i paraplyet? Så att jätten kunde titta in på barnen? Minns inte exakt hur det var, bara att den sagan tog tag.

Jag var med när prinsessan Rapunzel satt inspärrad i det höga tornet utan dörr. Varje dag släppte hon ner sina långa flätor och då kom en vederstygglig trollpacka klättrande upp. På så sätt fick Rapunzel sin mat. Men en dag var det någon helt annan som kom klättrande, en fager ung man och livet tog genast fart.

Snögubben kan jag inte hoppa över. Han blev i all hast hopkladdad av några barn. Vad ingen förstod var att Snögubben hade en själ, kunde både tänka och längta. Det här är en riktigt sorglig historia och jag får hålla i mig. Berätta den lite med en klackspark, precis som sagans författare HC Andersen gör.

En annan saga av Andersen: den om tekannan. Nej, jag kan inte känna mig i denna uppblåsta tekanna med sina påmålade rosor. Men hon har vissa drag gemensamma med min lätt högfärdsgalna farmor. Därför blir det extra roligt att berätta.

En annan gång är jag Minokichi, han som gifte sig med Snökvinnan utan att veta vem hon var. De fick till och med flera barn. Först efter flera år uppdagades allt. Då fick han se hur hennes ansikte förvreds, ögonen började rulla och hennes tänder blottades i ett djävulskt grin. Svärande och gormande for hon runt, så blev hon till en vit liten rök och försvann upp i skorstenen.

Eller Vasilisa, som skulle till hemska häxan i djupa skogen och låna eld. Efter många fasor och umbäranden fick hon till sist med sig två glödande dödskallar. Men det här har jag aldrig berättat. Jag kan inte ”bli” Vasalisa, till det är jag alltför harig. Jag har heller aldrig berättat Riddar Blåskägg. Men Prins Hatt under jorden! När den unga kvinnan sitter där på sängkanten. Hon är strängt förbjuden att se sin makes ansikte. Men hon måste titta, bara måste. Tyst och försiktigt tänder hon ett stearinljus, lutar sig fram, hennes hand skälver till….när jag kommit så långt i berättelsen reser sig nackhåren på alla åtta.

Sagorna pratar med mig, det tar visst aldrig slut. Nu har det blivit morgon. Jag lämnar min skrivplats och tassar ut. Gryningen är grå, marken frusen och det snöar lätt. Är det Fimbulvintern som kommit? Påskafton idag. Tranorna borde ha dansat, men kylan släpper inte. Det går nog att hitta en saga om det också. Hitta eller hitta på.

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

by | 30 mars 2013 · 9:57

Långfredag

Sist upp denna morgon kallas för Långlaten.

Läs här om långfredagen, en repris från 2011: https://sagomuseet.wordpress.com/2011/04/22/langfredag/

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

När tomten firar påsk och andra påskbrev

Varje påsk har vi skrivit om påskbrev på bloggen. Skriv in ”påskbrev” i sökfältet så hittar du bilder och fakta om påskbrevstraditionen. Här följer nu några påskbrev från omkring 1910.

påskbrev 1

Julen varar ända till påska sjungs det. Här i detta ovanliga påskbrev, daterat påskafton 1913, stämmer det. Brevet har texten ”Du får följa med så gärna. Du lilla vackra tärna.”

påskbrev 4

Det här är adresserat till avsändarens make som får titeln ”Trollkonstnären Herr och Kamrer”.

påskbrev2

En betydlig bistrare kvinna från1911. Men så är det inte heller den älskade maken som får brevet.

påskbrev 3

”Det ofärd lätt kan välla, om donen icke hålla.”

2 kommentarer

Filed under Bilder, Folktro och traditioner

På vandring med Randi Meitil

DSC00682

Många av de sägner från Färöarna som jag berättat här på bloggen den senaste tiden har Randi Meitil berättat för mig. Randi är gymnasielärare i Torshavn och arbetar också som vandringsguide. Det är en storartad upplevelse att vandra tillsammans med henne och höra henne kunnigt och initierat berätta om bygdens sägner och historia. Många berättelser har traderats inom familjen. Randi har också skrivit en vandringsguide med förslag på vandringar runt om på öarna. Den går att köpa på turistbyrån i Torshavn.

Så planerar du att besöka Färöarna är det ett bra tips att anlita Randi. Du blir inte besviken. Hon skräddarsyr också vandringar för grupper. Ett ytterligare plus är att Randi behärskar många språk. Du kan nå henne på hennes facebooksida:http://www.facebook.com/randi.meitil. Det går också bra att höra av sig till Sagomuseet och få kontaktuppgifter.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Sensationell nyhet om Oden och Loke

DSC00728

Glöm bort vad du lärt dig om asagudarna. Nu kan vi avslöja nya sensationella rön. Ser du den gröna gräsbevuxna fläcken uppe på fjället. Där födde Oden Loke. Ja, så var det. Fjället reser sig bakom bygden Bøur på ön Vagar, Färöarna.

Inte undra på att Loke hade så märkvärdiga krafter. Han räknas ju till asarna, trots att det tidigare sagts att han var son till en jätte. Men det nya avslöjade faderskapet visar att han även biologiskt hör till asarna.

Att avslöjandet kommer nu är inte så märkligt när DNA-tekniken är så avancerad i dagens samhälle. Men det här har faktiskt folket i bygden Bøur vetat länge. Min vän och guide Randi Meitil hörde det för länge sedan av sin far som varit skollärare i bygden. Han hade i sin tur hört det av äldre trovärdiga traditionsbärare. Platsen har ett eget namn och kallas för Buskafløttur.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Näcken i Leitisvatn

DSC00711

Leitisvatn är den största insjön på Färöarna. Den ligger på ön Vágar.

En kväll hade barnen i Sørvág gått ner till sjön för att leka. Då kom en stor häst som var mycket snäll. Barnen blev glada och tog sig upp på hans rygg. Men då sprang hästen ner mot vattnet. Den minsta gossen hade inte lyckats komma upp på hästryggen. Han blev rädd och ropade ”nika baggi”. Han kunde inte prata rent utan hade tänkt säga ”Nika beiggi” vilket betyder ”Niklas, bror”.

När näcken, för det var han, hörde sitt namn ”nika” förlorade han trolldomskraften och skakade av sig barnen, innan han försvann ner i sjöns djup.

Folk berättar också att det hände ofta att människor som gick längs Leitisvattn bara försvann. Men deras lungor flöt på vattnet. Näcken hade tagit dem.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Brynjumannabord

På medeltiden var Kirkjubøur söder om Torshavn religiöst, kulturellt och politiskt centrum på Färöarna. Biskopen Mus pinade bönder och la stora skatter på dem för att kunna bygga stenkatedralen i Kirkjubøur. I dag minner ruinen om de storslagna planerna. Folket på sydöarna protesterade och reste sig mot biskopen, som däremot fick med sig nordmännen på sin sida.

Biskopen sökte samla en stor här med bara de starkaste männen. Endast de män som kunde lyfta den stora stenen som låg på Brynjumannabord fick vara med i hären. Men endast en orkade lyfta stenen, så biskopen fick gott acceptera svagare krigare. Det blev ett stort slag vid det som sedan kom att kallas Mannafelsdalur, eftersom många föll där. Gräset färgades rött av blodet och gräset är än i dag rödaktigt. Sydmännen förlorade, men belägrade senare biskopen i Kirkjuböur och dödade honom.

Historiker identifierar biskopen Mus med den välkände biskopen Erlend som blev biskop 1268 och dog 1308.

Den stora stenen Brynjumannabordet ligger idag intill vägen från Torshavn över fjället till Kollfjardardalur. När jag passerade försökte jag givetvis lyfta på stenen som ligger på bordet. Hur det gick är det bäst att tiga med.

DSC00680

1 kommentar

Filed under Berättelser