Monthly Archives: september 2013

Att berätta lokala historier

För några år sedan  frågade jag mig här på bloggen när berättandet är som bäst. (Du hittar tankarna under april 2010.) Här är ett nytt svar, i form av en bild från Fågelboet i Vessige, där jag berättade August Bondesons sagor i söndags.
IMG_5456
Utanför hällde regnet ner och det var knökafullt i storstugan. Längst in i hörnen, bakom mig, i farstun lyssnade folk. Närheten blev totalt både i berättelserna och rent fysiskt. Lyssnarna visste en hel del om Bondeson, men hans sagor var okända och nyfikenhet stor. Trots att jag inte berättade på det ätradalsmål som var Bondesons eget blev jag accepterad

Nu ser jag fram emot att berätta Göingesägner i den lilla byn Värsjö nästa vecka. Värsjö tillhörde tidigare Göinge härad, men räknas nu till Örkelljunga kommun och Norra Åsbo härad. Även här kommer jag som främling. Men för att berättandet ska funka är jag mån om att leta rätt på lokala sägner och göra mig förtrogen med den lokala terrängen. Både genom att resa med hjälp av kartan och i förväg besöka lokala sägenplatser. Det går inte att slarva, jag måste veta vad jag berättar om, för publiken har lokalkännedomen och har ibland också hört berättelserna tidigare eller brottstycken av dem.

Utmaningen är att göra dramatisk nerv av ofta kortfattade berättelser. Jag kommer säkert att berätta om pojken som tog livet av sig efter tidelag och för att han inte skulle gå igen begravde byborna honom på en ö i Värsjön. Ja, mer än så innehåller inte berättelsen. Ofta är många berättelser från en bygd odramatiska och korta, och det är just det som är den stora utmaningen för mig som berättare. Jag vill inte hitta på och lägga in nyskapade skeenden, jag vill berätta sägnerna så som de en gång har berättats i trakten. Börjar man ”fuska” så avlägsnar jag mig från den historiska sanningen och den föreställningsvärden och de minnen som folket i bygden en gång hade. Och just sägner är ett sett att lära känna både den gångna tiden och den egna hembygden.

Nej, det gäller för mig att skapa ett sammanhang, väva ihop en lång rad av småberättelser, så att en längre berättelse med dramatik och angelägenhet skapas, som lyssnarna kan ta till sig. En berättelse som kan samspela med lyssnarnas förtrogenhet med bygden och deras förförståelse. På det sättet får jag också nya historier med mig hem.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Om den urgamla trollnationen

Neikter

Det här häftet på 75 sidor med titeln De Gente Antiqua Troll utkom åren 1793 till 1799. Det är en avhandling av professor Jacob Fredrik Neiter i Uppsala. Tråkigt nog har jag inte kunnat läsa den tidigare eftersom den är skriven på tidens avhandlingsspråk latin.

Men glädjande nog har den nu efter över 200 år kommit i översättning med titeln Om den urgamla trollnationen. Den är översatt av Krister Östlund och ingår i volymen Om människans historia, som innehåller ytterligare en skrift av Neikter. I en inledning tecknar idéhistorikern Carl Frängsmyr en bild av Neikter och hans tankevärld.

I trollskriften framför Neikter en tanke som Linné redan lyft fram och Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius utvecklade i Wärend och Wirdarne. Han menar att trollen urpsrungligen varit ett folkslag som trängts undan, en primitiv folkstam av lapskt eller finsk härkomst. På 900-talet bodde trollen i bergsområdet mellan Sverige och Norge.

Han skriver:

Det är tillräckligt klarlagt att trollen förr var ett mänskligt släkte, även om gemene man i dag betraktar dem som ett slags demoner, eller som man brukar uttrycka sig: ‘djefvulens anhang’. Vad folk numera menar med troll anser vi vara svårt att avgöra, men det som vi kunnat få fram ur dessa vanföreställningar utfaller ungefär så, att de till sin natur skulle vara ett mellanting mellan människa och demon med en kropp och med känslor som inte skiljer sig särskilt mycket från människans – ty de äter, dricker och är uppdelade på två kön som får barn tillsammans – men när det gäller illvilja och ränker står de närmare djävulen. De håller sig gömda i det inre av bergstrakterna, de värdesätter tillgångar som guld och silver, de föder upp boskap, och inte sällan är de mycket välbeställda. De brukar förvisso vara förargade på  och hotfulla mot de människor som har ådragit sig deras antipati.

Den här föreställningen skyller Neikter på medeltidens munkar som slog samman de dunkla ryktena om troll med berättelserna om djävulens anhang i deras religiösa handböcker. Trollen har därmed också tillskrivits ett motbjudande utseende, både horn och svansar.

Trollsägnernas berättelser om bergtagna förklarar Neikter med att bondflickor ”i förlitande på föräldrarnas benägenhet att sätta tilltro till gamla sägner sagt sig vara bergtagna, för att under denna förevändning rättfärdiga sina otillåtna kärleksäventyr och sin frånvaro från hemmet.”

Bortbytingar förklarar han med att det är barn med engelska sjukan. Men denna folkliga uppfattning har inte uppstått utan orsak, eftersom personer från ”förtryckta folk, såsom judar och zigenare” både har anklagats för att röva bort barn och också dömts för detta.

Neikters avhandling ger alltså rationella förklaring till en del folktrouppfattningar, samtidigt som vi idag kan förvånas över den lärda världens försök att söka ursprunget till mytiska väsen i biologiska varelser.  Om den urgamla trollnationen ger en fascinerande inblick i1700-talets idévärld.

Neikter nyOm Människans historia. Avhandlingarna Om klimatets inverkan & Om den urgamla trollnationen. Utgivna av Carl Frängsmyr & Krister Östlund.Atlantis, 2013. ISBN 978-91-7353-571-7.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Zombies

Zombies_by_IcedCoffee

När jag är ute och berättar för barn så händer det ofta att jag får förslag på berättarämnen. Det klart vanligaste är: ZOMBIES!! Jag har alltid vänligt med bestämt svarat ungefär så här:
”Jag kan inte några Zombies historier. Jag berättar bara material som vandrat från mun till mun. Zombies är ett modernt påhitt som kommer från Hollywood.”
Nu har jag läst på och inser att jag haft fel hela tiden. Zombies har inte skapats av Hollywood, visserligen har film och spelvärlden utvecklat denna figur, men ursprungligen är Zombien ett exempel på just sådan muntlig tradition som jag värnar om. Wikipedia skriver så här: ”Zombie (ordet är direkt hämtat från engelska) är i främst den karibiska versionen av voodoo en människa vars sinne behärskas av en annan eller vars viljeförmåga helt försvunnit, alternativt en död människa vars kropp återfått livet enbart i så måtto att den kan röra sig och eventuellt utföra en mästares order.”

Är det någon som kan mer om voodoo-kulturen i allmänhet och zombies i synnerhet? Då får du gärna skriva i kommentarfältet eller, ännu hellre, skriva en artikel. Skicka den till mig, så lägger jag in den på bloggen.
mikael.thomasson@sagobygden.se

1 kommentar

Filed under Att berätta

August Bondesons sagor

Fågelboet nu

August Bondeson är mest känd som författare till den klassiska romanen Skollärare John Cronschougs memoarer och en lång rad folklivsberättelser från Halland. Bondeson föddes 1854 och dog 23 september 1906. I anslutning till han dödsdag firas Bondesondagen i år den 22 september på födelsehemmet Fågelboet i Vessigebro. Fågelboet är i dag ett museum över Bondesons liv och verk. På Bondesondagen kommer jag att berätta halländska sagor och Hallands spelmansförbund spelar halländsk folkmusik. Mer om dagen kan du läsa här.

Jag tycker Bondeson framförallt är värd att uppmärksamma som bevarar av våra folksagor, en av de främsta i landet. Han gav ut tre mycket intressanta böcker. 1880 kom Halländska sagor, som innehåller 35 folksagor och är berättade på utpräglat bygdemål och  därför också försedd med ordförklaringar på över 20 sidor. En stor del av sagorna är barndomsminnen från Bondesons uppväxt. I inledningen skriver Bondeson att han har haft att välja på två sätt när han sammanställt sagorna:

antingen att ordagrant återgifva just det, som berättats, eller ock själf ingripa och gifva innehållet en ordnad form. Det senare har synts mig lämpligast; ty dels måste man hopleta spridda drag af samma saga hos ett flertal personer; dels erhåller man stundom en saga, hvilkens form, i följd av brist på förmåga och sinne hos den enskilde berättaren, ej svarar emot hännes innehåll.

I den här samlingen kan man säga att Bondeson är författare till sagorna. Han skapar en egen sagostil på dialekt. Han krusar ut och smyckar dem och förser dem med humoristiska språkliga vändningar. Ungefär som Djurklou gjorde när han gav ut Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål, 1883. Bondeson brevväxlade också med Djurklou och förfaringssättet låg i tiden.

Fågelboet då1883 ger Bondeson ut en ny samling sagor Svenska folksagor som innehåller berättelser inte bara från Halland utan också från Småland, Västergötland och andra sydliga landskap. I förordet skriver Bondeson att han inte bara vill ”offentliggöra nakna uppteckningar … utan låta sagan framträda … i en för alla njutbar form”. Även här griper Bondesom in och ordnar och tillrättalägger men betydligt mer återhållsamt än i Halländska sagor. Man kan säga att han är återberättare av sagor. Han gör som alla sagoberättare gör, berättar på ett personligt sätt men på traditionens grund och med respekt för det folkliga materialet.

Ytterligare tre år senare, 1886, kommer så Historiegubbar på Dal. Här är Bondeson långt före sin tid, han kan kallas modern. Bondeson är upptecknaren som låter sagoberättarna komma till tals och berätta sagorna på deras egna vis. Han skildrar gubbarnas liv och framförandesituationen. Historiegubbar på Dal är fortfarande en av de viktigaste svenska sagoböckerna.

Foto:

Fågelboet i dag: Anna Pia Åhslund, som också skrivit om Bondeson i boken I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland, 2009.

Fågelboet förr 100 år sedan: Varbergs museum, Bondeson framför Fågelboet ca 1900.

2 kommentarer

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Nya insikter av gammal bok – Mikael Thomasson har läst ur Kvinnornas Litteraturhistoria

prins_hatt

Denna sommar har jag legat mycket i sommarstugans hängmatta. Bok efter bok har lästs. Eftersom bokförrådet i stugan inte fyllts på sedan åttiotalet har det blivit en del rätt ålderstigen litteratur. Bland annat hittade jag antologin Kvinnornas Litteraturhistoria, utgiven 1981. I ärlighetens namn hade jag nog inte brytt mig om det inte varit för att ett kapitel hette ”Frälsande flickor – om folksagor”.
När jag nyfiket bläddrade fram till kapitlet så dröjde det inte många minuter förrän jag var helt fängslad av författaren Eva Mattssons text.

Hon berättar på ett mycket levande sätt om sitt förhållande till denna genre. Hur hon som barn greps av flickornas öde i sagor från Sverige och Belgien. Men hon skriver också hur hennes syn på sagorna förändrats sedan hon blivit vuxen.
En del av hennes text handlar om Bruno Bettelheim. Psykologen som skrev: Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse.
Eva Mattsson håller visserligen med Bettelheim om att folksagorna speglar tusenåriga insikter, men tillägger hon, de återger också tusenåriga fördomar.
Framförallt är det Folksagans kvinnosyn som kritiseras. Oftast kan kvinnan bli hjälte bara på ett sätt; genom att behaga mannen. Så fort hon tar egna initiativ så leder det till olycka, menar Mattsson.

Det är när jag kommit så långt i texten som jag lägger ifrån mig boken ett tag för att fundera. Folksagor som Prins Hatt under jorden, Östan om sol och västan om måne och Den haltande hunden har jag sett som berättelser om starka kvinnor, men vid närmare eftertanke är det precis som Mattsson säger. I alla tre sagorna går de väl för flickan så länge hon är passiv. Står hon bara ut vid sidan av sitt manliga monster så kan förbannelsen brytas. När hon sedan vill stilla sin nyfikenhet, blir aktiv och tänder ljuset, då går det mycket illa.

Mattsson uttrycker det så här: ”Folksagornas uppmaningar till flickorna är de gamla vanliga. Var snäll och tålig, verka i tysthet och vänj dig vid att lida, underkasta dig din far och make, var följsam och mjuk.”
Samtidigt finns det en kärlek till folksagorna i hennes text. Dels är beskrivningen av barndomens lyssnarupplevelser fyllda av värme, dels avslutar hon med följande ord:
”Folksagorna är fantasieggande och härliga, det vore mig främmande att avråda någon från att läsa och njuta av dem. Sagorna är inte skadligare än Bibeln, Koranen eller de klassiska myterna och dramerna.
…Folksagorna, liksom så mycket annat, kan prägla och leda oss vill, lika mycket som de kan tjusa och frigöra oss”

Jag har funderat en hel del över Eva Mattssons debattinlägg. Hon skrev texten för över trettio år sedan i en tid då folksagan var på väg tillbaka efter många år i frysen. Hennes ord var säkert viktiga då och är det även idag. Hon har fått mig att skärpa blicken och tydligare syna de berättelser som vid första anblicken kan tyckas handla om modiga tjejer.
Gamla frågeställningar dyker upp i mitt huvud:
Hur användbara är dessa gamla berättelser idag?
Duger de till att spegla problem som dagens barn och unga har?
Borde man kanske gå hårdare fram när man bearbetar dessa historier?

Ja, vad säger du? Tyck gärna till i kommentarsfältet.

1 kommentar

Filed under Att berätta

Takliv

Redan under tidig vår hörde jag i år måsarnas skriande över Lundataken. Ett lite nytt och positivt inslag i stadens puls, tyckte jag. Till och med morgonbussarnas brummanden nere på gatan överröstades. Kvar i sängen slöt jag ögonen ibland och fantiserade om att jag bodde vid havet och nästan kunde höra avlägset vågskalp.

Men redan under årets långa och kalla vintern hade jag tagit för vana att så ofta jag hann gå upp på min takterrass för att med kikaren i hand titta efter pilgrimsfalken som höll till kring domkyrkan. Södra tornet var favoritplatsen. Oftast kunde man se den sitta allra högst upp på kulan och liksom luta sig mot tornspiran. Majestätisk och med upprätt hållning blickade den ut över den bullrande staden. Det var en mäktig upplevelse varje gång jag hade turen att få se den. Fågeln blev liksom mitt dagliga sällskap där uppe på terrassen. En trogen granne som man kunde säga hej till.

Ibland gjorde den utfall mot duvorna. Vilken kraft i jakten! Falken hade verkligen gott om föda med mängder av svartfågel och duvor som ju ständigt rör sig kring domen.

En lördagförmiddag såg jag falken sitta i en fönsternisch i ett av valven i södra tornet. Den hade precis slagit en duva och i tuben kunde jag se hur den systematiskt plockade sitt byte. Först knipsade den av vingarna med sin kraftiga näbb, sedan plockades fjädrarna, en efter en, noggrant bort. Som snöflingor for dunen runt i vinden medan vingarna singlade ner på torget.

Det märkliga var att ingen lördagsshoppare tycktes lägga märke till dramatiken ovanför sina huvuden. Jag såg inte en enda person lyfta blicken. Ingen reagerade på ”snöflingorna” som kom dalande eller de blodiga vingarna som landade på domkyrkoplatsens nya stenläggning.

Även nere från gatan kunde man utan kikare tydligt se falken sittande på något av tornen ibland. Den stoiska hållningen skilde den lätt från kråkor och duvor även på långt håll.

Full av entusiasm gick jag in på Sydsvenskans kontor och berättade om den mäktiga vintergästen på domen. Och det dröjde inte många dagar förrän lundaborna kunde glädja sig åt ett reportage med helsidesbild på falken!

När vintern övergick till vår såg jag alltmer sällan avbitna vingar och fjädrar blåsa omkring på den annars så ödsliga domkyrkoplatsen. Torget hade ju faktiskt fått ”liv” ett tag av flygande bytesrester och träck. Jag saknade falken. Jag hade hoppats på att en dag få se två falkar och kanske rentav en häckning. Men pilgrimsfalken gav sig iväg efter några månader.

991236258Snart kunde jag i stället flytta mitt intresse till fiskmåsarna. Det var inte tillfälligt förbiflygande måsar som jag hört skria. Jag upptäckte att det var ett stationärt par som höll till uppe på taken över mitt kvarter mitt emot Åhléns. En solig morgon i slutet av maj bar jag upp min frukost på takterrassen och upptäckte ett måshuvud, som stack upp ur grannhusets bortglömda blomsterlåda. Bland överblommade maskrosor och visset gräs i lådan hade måsarna uppenbarligen byggt sig ett bo. Måsen i lådan såg på mig, men låg kvar och verkade inte bli störd. Snart såg jag också stjärten sticka ut över lådkanten.

Sex våningar upp har alltså grannhuset en allmän terrass, som jag bara har sett folk på under nyårsafton.(Då skålar man nämligen mellan terrasserna här uppe på taken!) Under åren har jag kunnat ana vissa försök till odlingar i den stora blomsterlådan av trä, men någon kontinuitet vad gäller skötsel och intresse har uppenbarligen saknats. Utan vattning och i stark sol har eventuell växtlighet snabbt vissnat ner till gulnat gräs. Men nu hade alltså ett måspar i stället gjort fint åt sig i lådan. Jag såg hur måsstjärten vispade till och fällde de sista vissna maskrosstjälkarna. Fågeln buffade runt och bäddade och slog sig åter till ro en stund.

Maken/makan rörde sig i snäva cirklar över taken och boet. Två favoritplatser var gaveltaknocken mot gården, och skorstenen på H M-huset.

En kråka kretsade över blomlådan och genast kastade sig maken ner från sin utkiksplats och jagade bort kråkan. Lugnt ett tag igen.

Så flög måsen ner och satte sig på terrassmuren. Makarna såg på varandra och fågeln i boet  lät höra ett vackert kort kvitter som från en småfågel. Först trodde jag lätet kom från en annan fågel, men jag såg att måsens gröngula näbb rörde sig och förstod att det måste vara någon slags hälsningssång måsarna emellan. Och så bytte fåglarna plats i blomsterlådsredet.

Måtte inte hyresgästerna i grannhuset få för sig att gå upp på takterrassen förrän nästa nyårsafton, tänkte jag och höll tummarna.

Men tyvärr fick jag redan en vecka senare erfara att blomsterlådan ingalunda var bortglömd. Alla vissna strån och ett litet måshuvud och en fågelstjärt som brukade sticka upp var nu borta och i stället för fågelbo och ruvande mås låg en grov vattenslang i blomsterlådan, hoprullad som en orm med svansen hängande över lådkanten.

Och över hustaken kretsade skriande måsar.

Helena Heyman

Lund i juni 2013

2 kommentarer

Filed under Berättelser