Monthly Archives: december 2013

Völvans spådom

320x480_voluspa_proximity__0x000000_45Völvans spådom är en av de mest kända dikterna i den Poetiska Eddan. En spåkvinna berättar om både världens uppkomst och dess undergång. Den har översatts många gånger till svenska, bl. a. av Björn Collinder. Hans översättning innehåller en fyllig introduktion till den Poetiska eddan.

Nu har berättaren Marit Jerstad, som medverkat på Ljungby berättarfestival flera gånger, gjort en spännande nyöversättning till norska tillsammans med Knut Harris. En tanke bakom översättning är att den ska framföras muntligt. Boken har fått titeln: Voluspå – gudinnene og verdens fremtid (Sagabok, 2013)

Vi bad berättaren Göran Hemberg, som intresserat sig för den fornordiska diktningen, att skriva en anmälan. Det var en onödig fråga, Göran hade redan bestämt sig för att skriva om boken på sin egen blogg Berättarsalonger. Här kan du läsa Görans tankar om boken.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Julbocken

När Gud hade skapat alla djuren bad Djävulen att han också skulle få skapa ett djur. Så blev geten till. Den djävulska getabocken levde länge kvar i julens utklädningsupptåg. Sen flyttade bocken av halm in i husen och blev en prydnad vid julgranen. Nu mest trevlig och snäll. Så här ser den julbock ut som blivit populär de senaste åren.

DSC01190

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

God sagojul

Sagomuseets blogg önskar en riktigt GOD JUL. Och julklappen är förstås en saga.

Prästfrun som inte hade någon skugga

En rik och fin fru ville inte gifta sig, förrän hon blivit så gammal, att hon inte kunde få några barn. Tiden gick och när åldern var inne äktade hon en prost. Allt gick som det skulle en lång tid, och de var nöjda och glada ihop.

En vacker solskensdag gick de båda makarna ut för att spatsera. När de gick vägen fram fick prosten se att hans fru inte hade någon skugga. Han frågade henne hur detta kunde komma sig. Hon kunde inte ge något besked. Hemkommen förhörde prosten henne allvarsamt och till slut måste hon ge till känna orsaken. Prästen blev förbittrad på henne, eftersom hon hade satt sig över sitt öde och inte önskade de barn som var förutbestämt för henne. Hon hade inte velat ta emot de barn som Gud utsett åt henne. Detta var en stor synd, menade prästen. Han skilde sig från henne och sa att hon i sin förhärdelse inte kunde få Guds nåd. Det skulle vara lika omöjligt för henne att få syndaförlåtelse, som att det skulle växa upp en tulpan på hans skrivbord.

Bekymrad måste frun lämna sin käre make. Ifrån den tiden var hon alldeles sanslös och visste inte var hon skulle ta vägen. Hon grunnade på sin själs salighet och drog omkring på vägarna.

En dag när hon vandrade, varthän visste hon inte, mötte hon en ryttare, som troligtvis var en uppenbarelse. Han frågade henne varför hon var så ledsen och försagd. Kvinnan berättade allt för honom. Denne rådde henne att nästa julnatt gå till kyrkan. Där skulle hon möta alla de barn som Herren skulle ha givit henne. Då skulle hon få Guds nåd.

Kvinnan gjorde så. Inkommen i kyrkan på julnatten mötte hon de tre söner hon skulle ha framfött. De var alla stora herrar i krigstjänst. Hon såg folk i bänkarna och ljus brann i lamporna. Men hon kände inte ingen någon människa. Hon stod i kyrkan en stund. Hur hon kom ut därifrån visste hon inte.

Sedan gick hon för att söka husrum för natten. Hon kom till en stor gård och knackade på dörren, men ingen ville öppna för henne, för husbonden hade förbjudit dem att ta emot löst folk som nattgäster. Men kvinnan bad och bönade och bevekte dem till slut. Tjänstefolket förstod att den gamla kvinnan var sjuk och fruktade att hon skulle frysa ihjäl denna kalla julnatt. De ville inte ha hennes död på sitt samvete. Så fick hon löfte om att ligga på höskullen, för att ingen skulle märka att hon sov på gården. Under natten dog gumman på sitt obekväma ställe.

Morgonen därpå blev tjänstefolket förskräckta när de upptäckte den döda gumman. De vågade knappt berätta det för husbonden. Gumman var okänd på stället. Husbonden, som var den präst som kvinnan varit gift med, upptäckte att den döda var hans egen hustru, som han hade fördrivit från gården.

När han senare gick in i sin kammare fick han se att en tulpan vuxit upp på skrivbordet. Hans ord hade blivit sanna och prästen förstod att hustrun hade fått nåd och blivit salig.

Det här är en av de vanligaste legendsagorna i Sverige och i den internationella sagokatalogen har den nummer ATU  755. Efter skräddargesällen Johan Magnus Pettersson, kallad Johan Sax, Svenska sagor och sägner 3, sid 32 f. Ibland har den ett lyckligt slut där prästen och hans maka återförenas. Mer om den här sagan kan du läsa i Bengt af Klintbergs uppsats Kvinnan som inte ville ha barn: litterära utformningar av en nordisk folksaga. Ingår i: Folklore och litteratur i Norden, Stockholm 1991.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

I dag ska mycket av julstöket vara klart

I dag är det Tomasdagen. Då ska allt julstök bli klart. För när det mörknar är gårdstomten och annat oknytt i farten. Då behöver de människorna redskap, både bakbord, spinnrock och kvarn. Om man inte ville ha kvar drängar och pigor nästa vår skulle de sägas upp senast Tomasdagen. Denna dag kunde också råttor och löss och andra ovälkomna husgäster sägas upp. Samtidigt som han sopade loggolvet kunde husfar säga: ”Som husbonde på gården befaller jag råttor och möss, både stora och små, både svarta och grå, att genast härifrån tåga.”

tomte

Tomten bakar

På en gård kom tomten på Tomasnatten för att baka. Bakbordet avr inte rengjort. Morgonen därpå fann gårdsfolket att köksdörren låg mitt på golvet. Tomten hade lyft av dörren och använt den som bakbord.

Gumman som bakade på Tomasnatten

På en annan gård bakade bondgumman bröd på Tomasnatten. Hur hon är försökte kunde hon inte få brödet bakat. Så fort hon stängde luckan till bakugnen, for den upp på nytt. Det var såsom en osynlig hand öppnade bakugnsluckan.

Bild: Birgitta Adolfsson ur Per Gustavsson: Julberättelser i vintermörkret, 2. upp 2001.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Minnets spelplats

Minnets spelplatsI ett TV-inslag berättar scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss om hur hon och hennes storebror Hans (som blev en av våra allra första miljökämpar) skapade en egen sagovärld som hjälpte dem att genomleva en otrygg barndom med självupptagna och frånvarande vuxna, en sjuk mor och bombningar och krig i deras barndoms Holland. Jag blir nyfiken och läser Palmstierna- Weiss memoarer Minnets spelplats. Tyvärr står det inget mer om barnens sagopåhitt.

Däremot får jag del av en annan berättelse. Bokens första 100 sidor är en oerhört skrämmande berättelse om ”borgarklassens diskreta charm”. Palmstierna-Weiss berättar naket och effektivt släktens historia fylld av framgångsrika företagare och bemärkta politiker. Samtidigt är det en obarmhärtig berättelse om inskränkthet, intriger och svek, makt och vanmakt, själviskhet och bortglömda barn. Jag tänker på Liv i Sveriges motto ”Varje liv är värt att skildra”, som är en grund för föreningens verksamhet, och som har stimulerat många okända människor att sätta sina levnadsminnen på pränt och berätta på berättarcaféer. Men också överklassens liv är värt att skildra, denna för många av oss helt okända värld. Palmstiernas-Weiss släkthistoria tilldrar sig under 1800-talet och 1900-talets första halva. Det är lätt att tro att samhället är jämlikt nu, särskilt om man själv lever under hyfsade omständigheter. Men hennes berättelse är en påminnelse om att se sig omkring och fundera hur det verkligen ser ut i dag.

Större delen av Minnets spelplats handlar om Gunilla-Pamstierna-Weiss eget konstnärskap, hennes samliv och arbete med författaren och konstnären Peter Weiss och om tidsströmningarna på 60- och 70-talet. Även den delen läser jag med stort intresse. Peter Weiss kraftsatsning, romantrilogin Motståndets estetik, var en av mina stora läsupplevelser när den utkom för 35 år sedan.

Tillsammans åker de till Vietnam för att dokumentera och skriva om hur USAs obarmhärtiga krigföring drabbar vietnameserna. Och nu hittar jag sagans roll.

En äldre kvinna kom fram till mig och tog på min långa ljusa fläta. Hon bugade sig och sa: ”Har ni äntligen kommit hem?” Det visade sig att det fanns en gammal sägen eller saga om en vietnamesisk prinsessa som rövats bort. Sägnen sa att om hon lyckades fly och komma hem från fjärran land så skulle det bli fred. Vägen var lång och när hon nått sitt hemland skulle hennes svarta hår vara vitt och hänga i en lång fläta på ryggen. Mitt ljusa hår hade bleknat rejält i den starka solen och såg nästan vitt ut. Den gamla kvinnan såg i mig sagans prinsessa, och att jag med min ljusa fläta äntligen kommit hem. Det skulle tyvärr dröja länge innan det verkligen blev fred.

En liten ögonblicksbild om hur sagan kan ge hopp och tröst i en svår tid.

I boken möter jag ett myller av författare och konstnären från tiden som skildras, den tid då jag själv var ung och läste just dessa författare, såg deras teaterpjäser och fascinerades av just dessa konstnärers bilder. Läsningen väcker minnen och känslor. En bok som också gjorde detta i somras var Gunnar Hardings memoarer Mitt poetiska liv.  Det är delvis samma människor jag möter i de två böckerna. Harding berättar om sitt arbete med att utge Akrobater i tredjeklasskupé, ett litet anspråkslöst häfte med dikter av Apollinaire, Cendrars och Max Jacob. Jag var väl 15 eller 16 år när jag hittade boken på Sundsvalls bibliotek och blev betagen. Det var mycket jag inte begrep, men rörelsen i dikten, rytmen, och kraften hänförde och ledde mig bland annat till att upptäcka surrealismen och läsa Bretons surrealistiska manifest. Och botanisera vidare i dikthyllorna.

I dag köper de kommunala biblioteken knappt dikter. I tidningen läser jag att Hässleholms bibliotek ska sluta prenumerera på en rad lite mer udda kulturskrifter. Vetenskapsrådet ska inte längre ge bidrag till en del viktiga kulturskrifter, bland annat den kulturhistoriska tidskriften RIG. I sitt remissvar över den statliga utredningen om den lättlästa litteraturens framtid (SOU 2013-58) skriver Myndigheten för tillgängliga medier, som föreslås få ett huvudansvar för den framtida utgivningen, ”Förlaget ska på sikt inte längre producera och distribuera eller lagerhålla tryckta böcker. Den tryckta upplagan ska produceras on demand, vilket innebär lägre priser och därmed en större spridning till målgruppen.”

Jag blir både fundersam och rädd. Det udda, det smala, det ovanliga, det som få efterfrågar, men som kan vara ack så viktigt, försvinner bort. Visst skapar nätet en ny tillgänglighet, ger nya spridningsmöjligheter, nya publiceringsmöjligheter. Men i detta nät drunknar också mycket.
Men vi behöver också mötesplatserna där vi kan finna det oväntade, det vi inte visste fanns. Se skådespelet, möta författaren, höra dikterna, finna den oväntade boken.

Minnets spelplats finns följaktligen endast på 3 bibliotek i Skåne Nordost, som består av 6 kommuner. På Ljungby bibliotek finns den inte alls. Så det är inte så stor chans att du helt oväntat finner denna bok på ditt bibliotek.

Gunilla Palmstierna-Weiss: Minnets spelplats, Albert Bonniers bokförlag 2013

2 kommentarer

Filed under Litteratur

Juhl-bocken

Förr var olika utklädningsupptåg populära under julhelgen. Ungdomar samlade in mat, brännvin och pengar till fattiga eller till julgillena. Staffanstågen gick omkring med stjärna och en person var utklädd till julbock. På sina håll gick det våldsamt till med bus och fylleri och myndigheter ingrep mot vad de ansåg vara ett ofog. Den 16 decmber 1721 blev det förbjudet att gå med julbocken i Stockholm.

julbock

Alldenstund man fast ogierna och med största missnöije månde förnimma huru såsom i stället för det, at hwar och en med innerlig hiertans andacht borde sig bereda, att rätteligen kunna och fira den instundande frögdefulla Jule-högtiden, en part sielfswåldige gåssar och andre lösa personer sälla sig tilsammans, och löpa omkring gator och gränder, samt inkomma uti husen, med de så kallade Juhl-bocken, Stiernan och andre fåfängligheter, hwarunder icke allenast en och annan vanständighet föröfwas, utan ock som aldrawärst är, blifwer der wid Guds heliga Ord och Namn obetäncksamt missbrukat;

Alt derföre ock emedan et sådant sielfswåld oskick och missbruk ingalunda kan tålas eller tillåtas, utan bör så mycket mera hämmas och afstraffas, som det hos de rättsinte och wälbetänckte ingen ringa förargelse upwäcker, hafwer hans Grefl. Excellence Riks-Rådet, Fältmarskalken och Öfwerståthållaren tillika med Magistraten funnit nödigt, här med allmänneligen kundgiöra, at eho som understår sig hädan efter, löpa omkring på Gator, Gränder, eller inkomma i husen, den samma skal genast fasttagen warda, och med behörig näpst blifwa ansedd, hwilket hwar och en som wederbör, har att ställa til hörsam rättelse och efterlefnad.
Stockholms Rådhus den 16 Decembris 1721.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner

Vem är egentligen Riddar Blåskägg?

 riddarblåskäggEn söndagsmorgon i september och jag stökar i mitt kök. Vaskar kastruller och byttor, tar itu med gamla tidningar och annat skräp. Allt i min egen takt och godan ro, för ur radion kommer de ljuvligaste toner. Söndagsmorgon i P2, mitt favoritprogram. Men nu ska det visst bli opera av Bartok, den enda han någonsin skrev. Opera är inte riktigt min grej, men programledaren inleder med att berätta själva handlingen. Och från det ögonblicket ser och hör jag inget annat, bara denna röst. Tror nästan en kastrull for i golvet. Tror faktiskt att jag skalv där jag stod.

 

Det är Riddar Blåskägg. Den gamla sagan jag läste som liten och rös av fasa. Som skrämmer mig än idag och har skrämt så många generationer sen den kom i tryck vid slutet av 1600-talet. Men detta är inte Riddar Blåskägg som jag brukade tänka mig honom, ondskefull och sataniskt grinande. Denne Blåskägg är mänsklig. Stillsam och sorgsen. Fåordig, vek.

 

Judith följer den beryktade Riddar Blåskägg till hans mörka borg. Hon ska bli hans fjärde hustru. För hans skull har hon brutit med sin trolovade och satt sig upp mot sina föräldrar. Judith är uppfylld av kärlek, hon räds inte den dystra slutna borgen. Säkert ska hon kunna fylla den med både ljus och liv. I stora salen finns sju dörrar, alla är de svarta, alla väl tillslutna. Judith ber om nyckeln till den första dörren. Det ska väl inte finnas några hemligheter mellan henne och hennes älskade? Motvilligt ger han henne den. Då hörs tunga suckar, och inne i rummet ligger förfärliga tortyrredskap fläckade av blod. Judith ryggar tillbaka men tänker att Riddaren nog gisslat sig själv därinne, arme man. Hon öppnar andra dörren, ljuset därinne är gulrött, och rummet visar sig innehålla diverse vapen och krigsredskap.

För varje dörr Judith öppnar tänds borgen upp, det blir allt ljusare. Riddaren tycks nu ha övervunnit sin tvekan. Han rentav uppmanar Judith att öppna den tredje dörren. Därinne finns smycken och kostbara skatter, men tittar man närmare ser man att guldet har fläckar av intorkat blod.

Bakom den fjärde dörren öppnar sig en underskön trädgård. Men några stjälkar är avslitna och blommorna har blodstänk. Judith undrar vems blod det är men Riddaren ber henne att inte ställa frågor. Öppna i stället den femte dörren! Därinne är det skinande vitt, ut flödar ljuset och fyller hela den mörka borgen med sitt sken. Framför Judith ligger nu Blåskäggs väldiga rike, med stora skogar, gröna lunder, åkrar och ängar, glittrande sjöar…  Riddaren tar henne i sina armar. Säger att allt detta ska bli hennes om hon vill stanna hos honom, vara hans för evigt.

Nu vill Riddaren inte öppna fler dörrar. Han håller Judith hårt i sina armar och bönfaller. Vi har ju varandra och vår kärlek. Kan vi inte låta det förflutna vara, räcker det inte nu? Judith sliter sig loss, hon måste se vad som finns bakom den sjätte dörren. Därinne är ljuset dämpat, snyftningar hörs och hon kan urskilja en vattensamling. Det är en sjö av tårar. 

Slutligen får Judith upp den sjunde och sista dörren. Ut träder tre vackra, bleka och härjade men alltjämt levande kvinnor. Det är Blåskäggs hustrur från hans livs tre tidigare stadier, Morgonen, Middagen och Kvällen. Riddarens ansikte har stelnat i smärta. Han höljer Judith med Nattens stjärnmantel. Judith ska nu följa de förra hustrurna in i minnenas rike. Själv blir han kvar, ensam igen. Återigen lägger sig mörkret över borgens inre.

Sagan, eller rättare sagt, den här versionen av sagan överrumplar mig, gör mig tagen. Jag grunnar på den hela dagen. Att den är en allegori är bara helt klart. Det är inre skeenden som beskrivs. Jag läser att operan kom till just när psykoanalysen var ny och enormt i ropet. Det gör inte historien mindre fasansfull.

Jag kan känna igen mig i Judith. Även jag har fascinerats av tystlåtna melankoliska män. Försökt öppna deras hemliga dörrar – det gick sådär. I flera dagar grubblar jag över Judith, på mina promenader, vid sysslorna, vid mina ensamma stunder med böckerna och datorn. Hur Judith försökte, hur hon verkligen försökte. Men vem är Riddaren? Har jag alls inget gemensamt med honom? Jovisst. Mina egna dörrar. Inte gläntar jag på dem i första taget. Riddaren är också en del av mig, en del av oss alla.

Jag kan inte sluta tänka på den här berättelsen. Mer och mer börjar jag tycka att den är riktigt vacker. Att den rentav kan lära mig något.

Se bara vad en saga kan ställa till.

Text och bild: Anna Lilljequist

 

2 kommentarer

by | 10 december 2013 · 20:33