Vem är egentligen Riddar Blåskägg?

 riddarblåskäggEn söndagsmorgon i september och jag stökar i mitt kök. Vaskar kastruller och byttor, tar itu med gamla tidningar och annat skräp. Allt i min egen takt och godan ro, för ur radion kommer de ljuvligaste toner. Söndagsmorgon i P2, mitt favoritprogram. Men nu ska det visst bli opera av Bartok, den enda han någonsin skrev. Opera är inte riktigt min grej, men programledaren inleder med att berätta själva handlingen. Och från det ögonblicket ser och hör jag inget annat, bara denna röst. Tror nästan en kastrull for i golvet. Tror faktiskt att jag skalv där jag stod.

 

Det är Riddar Blåskägg. Den gamla sagan jag läste som liten och rös av fasa. Som skrämmer mig än idag och har skrämt så många generationer sen den kom i tryck vid slutet av 1600-talet. Men detta är inte Riddar Blåskägg som jag brukade tänka mig honom, ondskefull och sataniskt grinande. Denne Blåskägg är mänsklig. Stillsam och sorgsen. Fåordig, vek.

 

Judith följer den beryktade Riddar Blåskägg till hans mörka borg. Hon ska bli hans fjärde hustru. För hans skull har hon brutit med sin trolovade och satt sig upp mot sina föräldrar. Judith är uppfylld av kärlek, hon räds inte den dystra slutna borgen. Säkert ska hon kunna fylla den med både ljus och liv. I stora salen finns sju dörrar, alla är de svarta, alla väl tillslutna. Judith ber om nyckeln till den första dörren. Det ska väl inte finnas några hemligheter mellan henne och hennes älskade? Motvilligt ger han henne den. Då hörs tunga suckar, och inne i rummet ligger förfärliga tortyrredskap fläckade av blod. Judith ryggar tillbaka men tänker att Riddaren nog gisslat sig själv därinne, arme man. Hon öppnar andra dörren, ljuset därinne är gulrött, och rummet visar sig innehålla diverse vapen och krigsredskap.

För varje dörr Judith öppnar tänds borgen upp, det blir allt ljusare. Riddaren tycks nu ha övervunnit sin tvekan. Han rentav uppmanar Judith att öppna den tredje dörren. Därinne finns smycken och kostbara skatter, men tittar man närmare ser man att guldet har fläckar av intorkat blod.

Bakom den fjärde dörren öppnar sig en underskön trädgård. Men några stjälkar är avslitna och blommorna har blodstänk. Judith undrar vems blod det är men Riddaren ber henne att inte ställa frågor. Öppna i stället den femte dörren! Därinne är det skinande vitt, ut flödar ljuset och fyller hela den mörka borgen med sitt sken. Framför Judith ligger nu Blåskäggs väldiga rike, med stora skogar, gröna lunder, åkrar och ängar, glittrande sjöar…  Riddaren tar henne i sina armar. Säger att allt detta ska bli hennes om hon vill stanna hos honom, vara hans för evigt.

Nu vill Riddaren inte öppna fler dörrar. Han håller Judith hårt i sina armar och bönfaller. Vi har ju varandra och vår kärlek. Kan vi inte låta det förflutna vara, räcker det inte nu? Judith sliter sig loss, hon måste se vad som finns bakom den sjätte dörren. Därinne är ljuset dämpat, snyftningar hörs och hon kan urskilja en vattensamling. Det är en sjö av tårar. 

Slutligen får Judith upp den sjunde och sista dörren. Ut träder tre vackra, bleka och härjade men alltjämt levande kvinnor. Det är Blåskäggs hustrur från hans livs tre tidigare stadier, Morgonen, Middagen och Kvällen. Riddarens ansikte har stelnat i smärta. Han höljer Judith med Nattens stjärnmantel. Judith ska nu följa de förra hustrurna in i minnenas rike. Själv blir han kvar, ensam igen. Återigen lägger sig mörkret över borgens inre.

Sagan, eller rättare sagt, den här versionen av sagan överrumplar mig, gör mig tagen. Jag grunnar på den hela dagen. Att den är en allegori är bara helt klart. Det är inre skeenden som beskrivs. Jag läser att operan kom till just när psykoanalysen var ny och enormt i ropet. Det gör inte historien mindre fasansfull.

Jag kan känna igen mig i Judith. Även jag har fascinerats av tystlåtna melankoliska män. Försökt öppna deras hemliga dörrar – det gick sådär. I flera dagar grubblar jag över Judith, på mina promenader, vid sysslorna, vid mina ensamma stunder med böckerna och datorn. Hur Judith försökte, hur hon verkligen försökte. Men vem är Riddaren? Har jag alls inget gemensamt med honom? Jovisst. Mina egna dörrar. Inte gläntar jag på dem i första taget. Riddaren är också en del av mig, en del av oss alla.

Jag kan inte sluta tänka på den här berättelsen. Mer och mer börjar jag tycka att den är riktigt vacker. Att den rentav kan lära mig något.

Se bara vad en saga kan ställa till.

Text och bild: Anna Lilljequist

 

Annonser

2 kommentarer

by | 10 december 2013 · 20:33

2 responses to “Vem är egentligen Riddar Blåskägg?

  1. Tack Anna för fin text och saga med många bottnar. Appropå dörrar. Du får min adventsdikt:Det finns en värme i traditionen,
    en trygghet i upprepningen,en vila i det som står stilla en stund.Ett lugn i tråkigheten,där, nästan obemärkt, en liten dörr står på glänt.

    Det finns ettlugn i tråkigheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s