Minnets spelplats

Minnets spelplatsI ett TV-inslag berättar scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss om hur hon och hennes storebror Hans (som blev en av våra allra första miljökämpar) skapade en egen sagovärld som hjälpte dem att genomleva en otrygg barndom med självupptagna och frånvarande vuxna, en sjuk mor och bombningar och krig i deras barndoms Holland. Jag blir nyfiken och läser Palmstierna- Weiss memoarer Minnets spelplats. Tyvärr står det inget mer om barnens sagopåhitt.

Däremot får jag del av en annan berättelse. Bokens första 100 sidor är en oerhört skrämmande berättelse om ”borgarklassens diskreta charm”. Palmstierna-Weiss berättar naket och effektivt släktens historia fylld av framgångsrika företagare och bemärkta politiker. Samtidigt är det en obarmhärtig berättelse om inskränkthet, intriger och svek, makt och vanmakt, själviskhet och bortglömda barn. Jag tänker på Liv i Sveriges motto ”Varje liv är värt att skildra”, som är en grund för föreningens verksamhet, och som har stimulerat många okända människor att sätta sina levnadsminnen på pränt och berätta på berättarcaféer. Men också överklassens liv är värt att skildra, denna för många av oss helt okända värld. Palmstiernas-Weiss släkthistoria tilldrar sig under 1800-talet och 1900-talets första halva. Det är lätt att tro att samhället är jämlikt nu, särskilt om man själv lever under hyfsade omständigheter. Men hennes berättelse är en påminnelse om att se sig omkring och fundera hur det verkligen ser ut i dag.

Större delen av Minnets spelplats handlar om Gunilla-Pamstierna-Weiss eget konstnärskap, hennes samliv och arbete med författaren och konstnären Peter Weiss och om tidsströmningarna på 60- och 70-talet. Även den delen läser jag med stort intresse. Peter Weiss kraftsatsning, romantrilogin Motståndets estetik, var en av mina stora läsupplevelser när den utkom för 35 år sedan.

Tillsammans åker de till Vietnam för att dokumentera och skriva om hur USAs obarmhärtiga krigföring drabbar vietnameserna. Och nu hittar jag sagans roll.

En äldre kvinna kom fram till mig och tog på min långa ljusa fläta. Hon bugade sig och sa: ”Har ni äntligen kommit hem?” Det visade sig att det fanns en gammal sägen eller saga om en vietnamesisk prinsessa som rövats bort. Sägnen sa att om hon lyckades fly och komma hem från fjärran land så skulle det bli fred. Vägen var lång och när hon nått sitt hemland skulle hennes svarta hår vara vitt och hänga i en lång fläta på ryggen. Mitt ljusa hår hade bleknat rejält i den starka solen och såg nästan vitt ut. Den gamla kvinnan såg i mig sagans prinsessa, och att jag med min ljusa fläta äntligen kommit hem. Det skulle tyvärr dröja länge innan det verkligen blev fred.

En liten ögonblicksbild om hur sagan kan ge hopp och tröst i en svår tid.

I boken möter jag ett myller av författare och konstnären från tiden som skildras, den tid då jag själv var ung och läste just dessa författare, såg deras teaterpjäser och fascinerades av just dessa konstnärers bilder. Läsningen väcker minnen och känslor. En bok som också gjorde detta i somras var Gunnar Hardings memoarer Mitt poetiska liv.  Det är delvis samma människor jag möter i de två böckerna. Harding berättar om sitt arbete med att utge Akrobater i tredjeklasskupé, ett litet anspråkslöst häfte med dikter av Apollinaire, Cendrars och Max Jacob. Jag var väl 15 eller 16 år när jag hittade boken på Sundsvalls bibliotek och blev betagen. Det var mycket jag inte begrep, men rörelsen i dikten, rytmen, och kraften hänförde och ledde mig bland annat till att upptäcka surrealismen och läsa Bretons surrealistiska manifest. Och botanisera vidare i dikthyllorna.

I dag köper de kommunala biblioteken knappt dikter. I tidningen läser jag att Hässleholms bibliotek ska sluta prenumerera på en rad lite mer udda kulturskrifter. Vetenskapsrådet ska inte längre ge bidrag till en del viktiga kulturskrifter, bland annat den kulturhistoriska tidskriften RIG. I sitt remissvar över den statliga utredningen om den lättlästa litteraturens framtid (SOU 2013-58) skriver Myndigheten för tillgängliga medier, som föreslås få ett huvudansvar för den framtida utgivningen, ”Förlaget ska på sikt inte längre producera och distribuera eller lagerhålla tryckta böcker. Den tryckta upplagan ska produceras on demand, vilket innebär lägre priser och därmed en större spridning till målgruppen.”

Jag blir både fundersam och rädd. Det udda, det smala, det ovanliga, det som få efterfrågar, men som kan vara ack så viktigt, försvinner bort. Visst skapar nätet en ny tillgänglighet, ger nya spridningsmöjligheter, nya publiceringsmöjligheter. Men i detta nät drunknar också mycket.
Men vi behöver också mötesplatserna där vi kan finna det oväntade, det vi inte visste fanns. Se skådespelet, möta författaren, höra dikterna, finna den oväntade boken.

Minnets spelplats finns följaktligen endast på 3 bibliotek i Skåne Nordost, som består av 6 kommuner. På Ljungby bibliotek finns den inte alls. Så det är inte så stor chans att du helt oväntat finner denna bok på ditt bibliotek.

Gunilla Palmstierna-Weiss: Minnets spelplats, Albert Bonniers bokförlag 2013

Annonser

2 kommentarer

Filed under Litteratur

2 responses to “Minnets spelplats

  1. Jag håller med dig om det viktiga roll som det smala litteratur uppfyller och delar dina förhågor gällande dess utgivning i framtiden. Denna bok som du presenterade här skall jag köpa till vårt bibliotek i Gislaved i alla fall. Så de kommer att bli minst fyra bibliotek i landet som har det. :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s