Monthly Archives: januari 2014

Ett gammalt tidningsklipp

Bild               

Jag fick ett bekymmer i somras. Hade fått jobbet att berätta sägner på ett slåttergille. Trevligt, men jag saknade historier. Satte igång att tokleta. Roliga berättelser om slåttern, eller hösten som vi säger än idag här i de gamla gränsbygderna, var finns dom? Tre berättelser hade jag fått ihop, men jag behövde en fjärde. Efter mycket sökande på nätet och i böcker och alla möjliga och omöjliga papperssamlingar, råkade min hand en dag snudda vid en bunt gulnade tidningsurklipp längst ner i en byrålåda. Bläddrade flyögt igenom packen, alltmer missmodig – här finns förstås inget. Tills min blick plötsligt föll på rubriken ”Trollungen och hölasset”.

Det här urklippet har legat länge i lådan. Hur kom det dit och när? Ingen vet. Min man ”har aldrig sett det förut”, så det måste vara svärmor. Hon tyckte om att klippa saker ur tidningar och samla på hög. Dock inte lika bra på att datera eller att ange källan. Men vänder jag på tidningsklippet ser jag att det är taget ur Smålänningen, dock inget datum, inget namn. ”Hålö skog” – antagligen från Agunnaryd, så mycket kan jag lista ut. Hursomhelst, jag fick min fjärde berättelse; ibland måste man ha lite tur. Varsågoda:

 Trollungen och hölasset

För långeliga tider sedan i en bondgård fanns ett barn som var mycket besvärligt. Makarna hade en lejegräbba som ibland skulle se efter ungen, men flickan var så tjur av barnet så att det var det värsta hon visste. Makarna var också tjura på den, och undrade om det inte var en trollunge de fått.

Så en dag om hösten skulle det köras in hö; bonden körde och när han kom fram till ladudörren välte han av lasset där utanför, och så blev lejegräbban befalld att häva in höet medan han körde. Men samtidigt skulle hon se efter ungen. Men ungen var så vresig och tog så mycket tid att hon inte hann med att häva in höet. Då blev bonden arg och bannande gräbban, så välte han av lasset och körde igen, och flickan blev mer och mer efter. Till sist var det så många lass hö liggande, så när bonden kom med ännu ett, och fick se att det var så lite uträttat blev han så rasande så han slog lejegräbban. Det hjälpte inte att hon sa att det var ungens fel.

När han så kört igen och gräbban var ensam med ungen, så öppnar ungen sin mun och säger: ”Vill du lova att du inte pratar om det för någon så ska jag hjälpa dig”. Det löftet gav hon naturligtvis. ”Men innan du gör det så ta bort spetorna jag har i knäna”, sa ungen.

Detta gjorde gräbban gärna. Sedan blev det fart på höhävningen och när bonden kom nästa gång var allt hö inne i ladan. Bonden blev mäkta förvånad och ville veta vem som hjälpt henne, men det var hon ju förbjuden att säga. Därför visste hon ingen annan råd än att säga att hon gjort det själv. Bonden trodde henne inte. Han trodde det var något trolltyg med i spelet.

Senare på kvällen när alla var komna in i stugan, satte sig gräbban på golvet och medans hon satt så kom katten och strök sig mot henne. Då tog hon den i knät och talade om hur det gick till med höhävningen. ”Jag kan tala om det för dig”, sa hon till katten och hela familjen hörde förstås vad hon sa.

”Då hade vi rätt ändå”, sa föräldrarna då de kom för sig själva, ”att det var en trollunge. Men vi ska försöka få den att bekänna själv.” Hustrun satte deg i ett äggskal och ungen som såg det undrade vad det skulle vara bra för.

”Jo, jag ska baka en kaka till kungen”, svarade modern. Då utbrast ungen: ”Jag är så gammal så jag sett Hålö skog växa upp och huggas ner sju gånget, men jag har aldrig sett någon baka i ett äggskal förut. ”Jaså”, sa modern du är allt en trollunge och dej ska vi kasta in i bakugnen.”

Men när modern började elda upp bakugnen kom trollen och hämtade sin unge.

                                                                                                            Anna Lilljequist

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

En mörk bild av litteraturläsningen i förskolan

littVi är många som berättar sagor för små barn. ”Berätta en till” säger ofta barnen, som har ett stort behov av lära känna världen och sig själva med hjälp av berättelser. Trots att jag vet att berättande och litteraturläsning i förskolan varierar i omfattning blir jag rejält omskakad när jag läser boken Litteraturläsning i förskolan. Den är skriven av Ulla Damber, Jan Nilsson och Camilla Ohlsson som alla undervisar blivande förskollärare.

Utifrån observationer på 40 förskolor menar författarna att litteraturläsning på de besökta förskolorna inte används medvetet i det pedagogiska arbetet. Läsningen är sporadisk, oplanerad och följs mycket sällan upp. Den läsningen som dominerar är ”läsvilan”, alltså läsning för de lite större barnen efter lunch när de ska vara tysta och inte störa de mindre barnen som ska sova.

Det är alltså en mycket dyster bild som ges av litteraturläsningen i förskolan. Den står i skarp kontrast till forskningen som tydligt visar hur meningsskapande litteratur är för små barn i och med att den bland mycket annat vidgar barns referensramar, utvecklar ordförrådet och narrativa strukturer.

Bilden som författarna tecknar står också i skarp kontrast till mina egna erfarenheter när jag arbetade som barnbibliotekarier på 1980-talet. Då besökte alla förskolor utan undantag bibliotek och bokbuss regelbundet. Barnen lånade böcker som de tog med sig hem och förskolorna lånade alltid böcker som anknöt till teman de arbetade med i förskolan. Bibliotek och socialförvaltningen anordnade regelbundet studiedagar för förskolepersonal med böcker, läsning och berättande i fokus. En gång per år deltog förskolorna i en stor utställning på biblioteket där de visade temabaserade arbeten i form av stora målningar, modeller och byggen samt dokumentation av arbetsprocessen. Barnbibliotekarierna bokpratade också regelbundet på förskolornas föräldramöten.

Om forskarnas bild av litteraturläsningen i förskolan speglar verkligheten är det inte så konstigt att skolbarnens läsförmåga blir allt sämre, som den nya PISA-studien visar.

Varför är det så här, frågar sig bokens författare. Några svar är större barngrupper och färre personal, mer administrativa uppgifter, otillräcklig utbildning och bristande insatser för kompetensutveckling när det gäller litteraturläsning.

Jag kommer ihåg att på 80-talet hade en daghemsavdelning max 15 barn och alltid två förskollärare och en barnskötare. Inte undra på att det pedagogiska arbetet då hade andra grundförutsättningar. När jag berättade sagor för små barn för kanske 20 år sedan kunde jag ha en barngrupp på 15-20 barn. Idag kan gruppen vara både tre och fyra gånger så stor.

Hur kan man då utveckla litteraturläsningen i förskolan. Bokens författare ger konstruktiva förslag i bokens andra hälft och förespråkar ett temabaserat arbetssätt där litteraturens ges stor roll. De ger också några konkreta exempel på temaarbeten. I det här sammanhanget kommer de också in på digitalt berättande i Photostory.

Läsning och berättande är intimt förbundna och även om den här boken fokuserar på litteraturläsning är den högintressant för alla som berättar för små barn. Den borde vara obligatorisk läsning för all förskolepersonal. Varför inte ett läs- och berättarlyft i förskolan?!

Ulla Damber, Jan Nilsson & Camilla Ohlsson: Litteraturläsning i förskolan. Studentlitteratur 2013. ISBN 978-91-4407813-7

2 kommentarer

Filed under Litteratur, Pedagogik

Rockskrönor

Jag har två stora intressen här i livet, musik och muntligt berättande. Därför är det kanske inte så konstigt att jag under årens lopp samlat mycket vandringsägner om just musik. Egentligen är det ganska logiskt att det sprids så mycket rykten och berättelser om rock och popstjärnor. Precis som i alla tider berättar man för varandra om sådant man inte förstår och om sådant som skrämmer. Förr i tiden var det troll, vättar och skogsrån man berättade om, numera handlar historierna bland annat om kändisvärlden.

Ett av de tidigaste rykten jag hörde om en rockstjärna var det som sas på skolgården om KISS basist och sångare Gene Simmons. ”Han har låtit operera fast en kotunga på sin vanliga tunga”, sa tuffaste killen som visste allt om hårdrock. Och det var klart att man trodde att det var sant, det var ju bara att titta på bilderna av Gene Simmons så förstod man att en sådan enorm tunga kan en människa normalt inte ha, det måste vara en kotunga.
images
Michael Jackson är ett annat exempel på en popstjärna som det går rykten om. Det sägs t ex att Michael tappade sin näsa när han dansade i en musikvideo. Bildbevis skall finnas på en hemlig video.
Rykten sprids också med hjälp av YouTube klipp numera. Här är en film på när den döde Michael hämtas av en helikopter. Plötsligt kan man se att han reser sig från båren. Han var alltså inte död. Michael Jackson lever!!

Vill du läsa mer rockskrönor? Här är två länkar:

http://drakesmusik.blogspot.se/search/label/Ber%C3%A4ttelser

http://classicrock.about.com/od/history/a/rock_myths.htm

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Konsten att göra en festival

Tuup-Eskilsgården wTuup under 2013 års festival

 

Just nu pågår förberedelserna inför Ljungby Berättarfestival 2014.
Hur gör man då en festival? Klarar vi verkligen det? Kommer detta att fungera?
Ja, det frågar jag mig varje år. Det verkar alltid lika omöjligt, som ett oändligt berg som skall bestigas. Men så arbetar vi tillsammans som ett team. Vrider och vänder, diskurerar och undersöker, innan det så småningom fattas beslut.
Vem uppträder var? Hur skall vi nå ut?  Vilka funktionärer gör vad? Är bara några av frågorna som kräver svar.
Det görs listor, rings telefonsamtal , skrivs brev och mycket mer. Sakta, sakta rätas frågorna ut, grimaser blir till leenden och tron på att det nog kommer att funka växer sig stark. Detta har hänt även i år. Nu är jag säker, det blir en festival 2014 också. Vi hoppas till och med på att den 25:e berättarfestivalen skall bli den bästa hittills.

 

Men än är det lång väg fram till mål. Det blir säkert många skratt och en och annan tår innan vi står där den 13 juni och förklarar 2014 års festival för öppnad. Gud vad kul vi skall ha då! Den 13-17 juni skall vi njuta av Ljungbys 25:e berättarfestival, men faktum är att vi njuter redan nu.

Vi ses på festivalen!

Här kan du läsa mer om festivalen inom kort:
http://www.ljungbyberattarfestival.se/

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

”Den kritiska gränsen”

En av mina absoluta favoritsägenplatser är den jättelika stenanhopningen Kanaberg, några mil sydväst om Kalmar. Ja, Kanaberg eller Karnaberg, som platsen också kallas, är överväldigande stort. Det finns klippblock som är tio meter långa och stenarna ligger travade huller om buller på varandra på ett område som är stort som ett tunnland.


Det är inte så underligt att folk i århundraden har berättat sägner om Kanaberg. Här har skatter gömts, fruktade skogstjuvar hållit sig gömda och Nils Dacke tog sin tillflykt hit när kungens trupper var efter honom. Men allra mest har man berättat om trollen.

Stället har fått sitt namn efter flickan Karna som bodde i byn Kettilshult inte långt från stenberget. En kväll när hon var på väg hem med korna blev hon bergtagen av trollen och förd in i Kanabergs grottor och håligheter. Sägnen berättar om hennes dramatiska räddningen med hjälp av prästen i Arby. Karna kom tillbaka till sin mor och far, men hon blev aldrig som förr. Hon var tyst och inbunden så länge hon levde och berättade aldrig för någon om hur hon haft det hos trollen.

Jag känner igen Kanaberg på en målning av konstnären Ella Tillema. Den har titeln Den kritiska gränsen.

kanaberg

Hon för mig tillbaka till Kanaberg, som jag senast besökte i våras. Men jag känner mig inte alls trygg. Jag är inte rädd för trollen, men det finns ett annat hot i bilden. Mannen på bilden, som kan vara jag, verkar står stadigt på stenen, vänd ut mot skogen. Men är skogen en trygg tillflykt där vi kan plocka bär och svamp och uppleva ro? Eller händer det något förödande där ute, något som undergräver vår fortsatta existens?  Och står jag i själva verket så stadigt på stenen? De stenar som en gång fösts ihop av naturens krafter, kan vi vara så säkra på att de kommer att ligga där i all evighet.

Är det inte en smartphone mannen på bilden håller i handen och studerar så intensivt? En bild av ensamhet? Eller kontakt? Den virtuella världen som en tillflykt och trygghet när den fysiska världen hotas av sättet vi lever på?

Ella Tillemas målning tillför Kanaberg och dess sägner en ny dimension. Hotet mot livet är inte borta, det ser bara annorlunda ut.

Elle Tillemas målning har visats på Galleri Thomas Wallner i Simris. Den avslutas i dag, men den som vill se andra bilder av konstnären kan besöka konstnärens hemsida.
Sägnen om Kanaberg finns att läsa i min bok Sägenresan, Rabén och Sjögren,  2006.
Kanaberg ligger längs landsvägen mellan Söderåkra och Påryd, strax norr om Göddabo.

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Kvinnliga musiker – Historier som inte berättats.

I höst har jag läst:
Marie Selander – Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik
Marie Selander är verkligen en legend och pionjär inom svenskt musikliv. Hon började spela och turnera med ”tjejgruppen” Nursery Rhymes redan på sextiotalet. Femtio år senare skriver hon om sina erfarenheter av att vara kvinnlig musiker och alldeles för ofta bli bedömd för sitt utseende istället för sina musikaliska kvalitéer. Boken berättar dock inte bara Maries historia, utan  här samlas en mängd levnadsöden som vi aldrig hört om förut.
images

Det är historierna om pionjärerna, t ex gitarrister i amerikanska södern som lyfts bort från historiebeskrivningen bara för att de var kvinnor, men här beskrivs också verkligheten för sena nittonhundratalets unga kvinnliga musiker. En av alla berättelser som bitit sig fast i minnet är den om svårigheten med att vara mamma och turnerande  punkmusiker. Med både humor och en aning dåligt samvete berättar medlemmar från Tant Strul och Pink Champagne om denna verkliget.
 Boken ställer många  frågor och ger förslag på hur man kan nå en viktig förändring  Läs den.

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta