Nytt fynd

Bild

 På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.

Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:

 

Växjöbladet 14/1 1981

Små gråklädda gubbar dansade kring trädet

Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.

Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.

Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät

 

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Att berätta

2 responses to “Nytt fynd

  1. Intressant. Just Jät är överrepresenterat i folksägensammanhang om man går i arkiven. Ella Odstedt redovisar t ex många udda varulvssägner från denna socken.

  2. August Strömberg var skomakare, spelman, traditionsbärare och folkminnesupptecknare. På Smålands Musikarkiv vet man allt om honom. På deras hemsida, http://www.smalandsmusikarkiv.nu/index.html?reloaded=true, kan man lyssna till en vals efter Strömberg. På skivan Sågskära från 1989 sjunger Gunilla Lundh-Tobiasson visan ”Ack, om jag tordes” som han upptecknade efter modern. Uppteckningar av Strömberg finns på Folklivsarkivet i Lund och på SOFI, Uppsala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s