Monthly Archives: mars 2014

Berättarnätets årsmöte på Fylleskog

Image

Eva Andersson är husfru på Fylleskog. Här berättar hon för Berättarnätets medlemmar om en annan husfru som hette Anna Beata

 

För någon vecka sedan hade Berättarnätet Kronoberg sitt årsmöte.

Årsmötet var hos Eva Andersson på Fylleskogs säteri.

Fylleskog ligger mellan Ryssby och Rydaholm.

Det kändes varmt och ombonat att stiga in i salen där de röda sammetsgardinerna hängde framför de höga fönstren.

Där samlades medlemmarna och årsmötet kunde börja.

Anna Lilljequist blev omvald som ordförande ett år till.

Två ledamöter hade tackat nej till fortsatt arbete i styrelsen så det blev två nyval, Saga Alexanderson och Birgitta Kristoffersson.

Utöver valet var den stora punkten förändringar av Berättarnätets stadgar.

Under mötet framkom att en del justeringar behövde göras i förslaget så medlemmarna kommer att bli kallade till ett nytt föreningsmöte.

När mötet var slut var det dags för mat.

Eva Andersson är känd för sin goda mat.

Det doftade förrädiskt gott från hallen där Eva dukat fram goda smårätter.

Där var både potatiskaka och olika skinkor och korvar.

Grönkålen som Eva rostat i ugnen smakade ljuvligt.

Image

Eva är en van berättare och hon bor ju i ett hus där det spökar.

Så av naturliga skäl avslutades kvällen med berättelser från Fylleskogs säteri.

Eva berättade både om hushållerskan Sigrid och om husfrun Anna Beata Bock.

Det sägs att Anna Beata mördade sin man kaptenen Abraham Detlof von Krakewitz och därför aldrig fick ro i sin själ.

Eva berättade att när hon flyttade dit kände hon att det var något i huset som ville göra sig påmint på olika sätt och efter ett tag förstod Eva att det var Anna Beata från 1600- talet som ville visa sina krafter för den nyinflyttade familjen.

Att ha årsmötet på en så sägenomspunnen plats som Fylleskog kunde inte passat bättre för medlemmarna i Berättarnätet Kronoberg

                                                             Text och foto: Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

En dansk fortællers reflektioner över en svensk bok

untitleduntitled

Sagor at berätta och leka
Per Gustavsson. Natur och Kultur 2014

Jeg har læst en fin bog om kunsten at fortælle historier for mindre børn. Den er skrevet af fortælleren og forfatteren Per Gustavsson.
Jeg er selv fortæller, og som underviser af pædagoger i historiefortælling har jeg savnet netop denne bog, som med varme og viden viser, hvor enkelt, fornøjeligt og vigtigt det er at fortælle eventyr mundtligt for mindre børn.
Som læser bliver man smittet af forfatterens fortælleglæde og lyst til at videregive sine mangeårige erfaringer fra eventyrfortælling med børnegrupper. Og der er noget at hente. Der er enkle og klare råd til den, der står på spring for selv at komme i gang med at fortælle. Man skal bare gå i gang, lyder de opmuntrende ord. Man behøver ikke have specielle evner for at kunne fortælle levende for børn. Det er lysten, der driver værket. Man skal blot vælge et eventyr, man kan lide, siger forfatteren – ”jeg er overbevist om, at du kommer til at opleve, at det går lettere, end du troede.” Det er sådanne ord, pædagogen har brug for midt i en travl hverdag. At fortælle mundtligt for en børnegruppe skal gøres til noget enkelt og overskueligt. Enhver der har lyst skal kunne være med.
Bogen giver råd til den, der endnu ikke har erfaringer med at fortælle og til den, der har lidt erfaring, men som savner inspiration til at tilegne sig et større repertoire af anvendelige eventyr. En del pædagoger kan fortælle Bukke Bruse eller Pandekagen. Men her viser forfatteren, at der findes et større skatkammer af korte eventyr, som de mindre børn kan have glæde og gavn af at lytte og lege til. Det er bare at gå på jagt og tage for sig i bogens rige udvalg.
I bogens indledning siger forfatteren, at man ved at fortælle eventyr, kan styrke barnets udvikling såvel sprogligt som personligt. Det hører til nogle af kerneområderne for ethvert pædagogisk arbejde at styrke børnenes personlige udvikling. Det kan man for eksempel gøre ved at arbejde med eventyrfortælling i sin børnegruppe, siger forfatteren. For det at lytte til et eventyr kan fungere på samme måde som når barnet indgår i en udviklende leg, hvor det undersøger og bearbejde de udfordringer, det møder i hverdagen.
Størstedelen af bogen består af en samling korte eventyr til børn i alderen fra to til fem år. De er lette at tilegne sig og er genfortalt i et enkelt sprog. De bærer endvidere præg af forfatterens humor og indlevelse i det lille barns måde at opfatte verden på. Her er et eksempel. I eventyret Tommeliden hører vi om drengen, der er så lille, at han kan gemme sig i et nøglehul, i en vante eller et skab. Han kommer ud for mange farer, men til sidst kommer han hjem til sin far og mor. Eventyret slutter med ordene, ”Men det skal I vide, at det stadig hænder, at Tommeliden stikker af hjemmefra, uden at hans mor og far ved af det. Han kan li´ eventyr.”
Jeg synes, at denne bog om barnets første møde med eventyret fortjener at blive udbredt til alle, der er sammen med mindre børn, pædagoger, forældre, bedsteforældre, bibliotekarer, socialarbejdere og andre.
Det der overordnet betager mig ved bogen er det engagement, der lægges for dagen. Man skal fortælle eventyr for mindre børn. Det er en vigtig sag.
Forfatterens ord understøttes af bogens fascinerende billeder af børn, der lytter med alle sanser åbne.

København d. 25. marts 2014

Lene Brok

Medlemmar i Berättarnätet Kronoberg kan köpa boken till medlemspris. Läs mer här.

1 kommentar

Filed under Att berätta, Litteratur

Det blir en kall vår!

4900614727_1f1c0d72a3_z

I morse när jag steg upp var det minus, gräset var fruset, bilrutan behövdes skapas! Dessutom sa svärmor i telefon att i eftermiddag skulle det snöa. Kanske inget märkvärdigt med det, om det inte hade varit just denna dag vårfrudagen/ tranedagen/ våffeldagen, kärt barn har många namn!

Vårfrudagen är nämligen vändpunkten mellan vinter och vår och därför sa man förr att frös natten till vårfrudagen skulle det sedan frysa i fyrtio nätter och lika mycket snö som det ligger på takets skuggsida skall bli liggande på nordvettande sluttningar till midsommar.

Utefter detta utlåtande bör man alltså inte byta ut vinterdäcken, plocka undan långkalsongerna eller raggsockarna. Raggsockarna hoppas jag annars att ni hängde upp innan ni la er att sova igår! Visst målade ni alla tranteckningar och satte upp i fönstret igår kväll, lät spjället till spisen stå öppet så Tranan kunde komma in och fylla sockarna med godis. På Sagomuseet kom Tranan på besök och till morgonfikat fanns välfyllda strumpor med godsaker. Är du sugen på att läsa mer om Trandagen läs här: http://www.kalmarlansmuseum.se/jenny-nystrom/jennys-hogtider/var/trandagen/

Om ni missade sockupphängning kan ni ju alltid äta en smarrig våffla, denna våffeldag. Det är ”vårfrudag” som har ombildats till ”våffeldag”. Ett mycket smakligt språkigt ombildande får man väl tillstå! Läs mer om våffeldagen på: http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen
/Meg Nömgård

3 kommentarer

Filed under Att berätta

Så mycket märkvärdigt det finns

 

                      Image

                                                                                  foto: Agneta J:son Granemalm

 

Ja, så otroligt mycket det finns. Vi var överväldigade, vi som satt där i Sagomuseets berättarrum och lyssnade till Per Gustavsson. Det var första föredraget i en serie om fyra. Rubriken var ”Så mycket märkvärdigt det finns”.

 

Berättarrummet flödade av svartkonstböcker, likpredikningar och skillingtryck. Folklivsskildringar, örtaböcker, slitna och tummade, från 1600 till 1800-talets slut. Många i frakturstil och med blad så sköra att man borde tagit i dem med silkesvantar. När boktryckarkonsten slog igenom, och i och med att mycket gavs ut i form av skillingtryck, spreds skrifterna bland den ändå rätt hyfsat läskunniga allmogen. På så sätt blev det en växelverkan mellan muntligt och bokligt. En del sipprade ”ner”, annat sipprade ”upp”.

 

Andra föreläsningen var 11 mars och ägde rum i Smålandsrummet. Den handlade om Gunnar Olov Hyltén-Cavallius, hans produktion och hans livsgärning som forskare och upptecknare. Stora bokskåpet hade öppnats, böcker fanns i höga travar på skrivbordet och även golvet. Där låg bland annat den allra första svenska folksagosamlingen ”Svenska folksagor och äventyr del 1” som H-C gav ut 1844.  Men det kom aldrig någon del 2. Den höviskt högstämda stil H-C vinnlagt sig om föll inte i god jord, varken hos dåtidens intellektuella eller i folkets breda lager. Detta skulle H-C komma att ta igen hundrafalt med tiden…

 

Missa inte tredje delen i föreläsningsserien. Den sker den 22 mars på Huseby den här gången, och tonvikten kommer att ligga på Hyltén-Cavallius´ vapendragare, George Stevens. Till detta krävs föranmälan. Den fjärde och sista delen äger rum 25 mars på Sagomuseet. Då kommer vi att få höra om, och även diskutera, hur man designar ett berättarprogram. Hur vi väver berättelsens väv.

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Möten med minnen

4900571925_173a29ed4e_z

Nu har vi satt igång med specialanpassad museivisning som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga.
I fredags eftermiddag fick sju föranmälda besökare titta in i Sagomuseet. De tittade stort omkring sig. Första rummet är vår butik. Ställde frågor om detta 160 år gamla hus, hur ser man att det är gammalt? Vi titta på taket väggarna och golvet. Hur låter gammalt golv? Vi pratar om hur det såg ut hemma hos besökarna. Någon känner igen ”butik”. Besökaren har haft butik nere i Skåne för längesedan. De sålde livsmedel, strumpor, handdukar. Denna kvinna är så pigg i ögonen hon tycker detta är roligt.
Vi går runt i museet och träffar på jättekvinnan, Lindormen, Gloson och trollen. Vi samtalar mycket om Gloson för den har någon blivit varnad för av sin mor. Eller säger hon efter en stund, kanske var det mormor. Alla tycker det är ett hemskt väsen. Kunde denna verkligen springa mellan benen och skrämma livet ur folk. Hur kan man skydda sig mot Gloson? Vi korsar benen och klarar oss undan. Det kommer skratt från alla…
Lindormen är det ingen som vill krypa in i. De tycker den ser hemsk ut, uschianamej! Frågorna uteblir… På 1800-talet levde Hyltén-Cavallius här, han skulle ge 100 eller 1000 kr till den som kunde fånga en Lindorm. Ingen av deltagarna idag har hört talas om detta gamla stora väsen.

Nu går vi in i Smålandsrummet. Här har trollmor varit inne och bytt ut människobarnet och lagt dit sitt eget trollbarn. Detta kallades ”bortbyting”. Hur ser trollen ut? Hur kunde man skydda sig mot trollen? Varför ville trollmor så gärna ha ett människobarn?
Vaggan står på golvet, nu gungar vi och avslutar med att sjunga ”När trollmor har lagt de elva små trollen”…
– Nu vill jag gå hem, det snöar mycket ute. Tänk om vi inte kommer hem. Detta oroar. Ja, det har snöat hela tiden som gruppen varit inne i Sagomuseet. Det orors mera, hur ska vi komma hem?
Välkomna nästa månad. På programmet står sagor, sägner och gåtor. Ta med någon gåta så försöker vi lösa den tillsammans.
Kappa, mössa, vantar på, nu så ska vi hemåt gå…
Berättat av Siw Svensson

3 kommentarer

Filed under Att berätta