Den sköne Narcissus

                        Image 

Det är morgon, jag kommer ut i pyramidväxthuset. Då har pingstliljorna vid östra väggen har slagit ut, en gammaldags och rar sort. Doften är överväldigande, den fyller hela rummet. Inget är sig riktigt likt i det gamla växthuset. Jag måste komma nära blommorna, se dem, andas in. På knä, nej, platt ner på magen i jorden. Inte många växter har den utstrålningen. Finlemmad. Älsklig. Samtidigt så rakryggad, liksom okuvlig. Narcissen är en han, helt visst är det en han. En yngling. En ädling, vacker, självtillräcklig, bortskämd. Hans öga är rött och kronbladen lysande vita.

I de grekiska gudasagorna har det berättats om Narcissus. Son till flodguden och till nymfen Liriope, utmärkte han sig redan som liten gosse för sin skönhet. Orolig gick hans mor till oraklet: ”Hur kommer hans liv att bli”? Svaret var: ”Han får ett långt liv om han kan undvika att se sig själv”.

Narcissus blev bara vackrare med åren. Redan vid sexton hade han krossat en hel rad hjärtan. Själv var han egendomligt oberörd. En dag fick den unga skogsnymfen Echo syn på honom och sedan kunde hon inte tänka på annat. Echo hade förargat gudarna och som straff mist sin talförmåga; hon kunde bara upprepa de sista ord som hon hört. Nu förföljde hon Narcissus. Han blev mest irriterad, han avvisade henne. Echo tynade bort i sorg. Hennes hud och blod torkade ut och kvar var bara rösten. Vi kan höra den än idag.

Men Nemesis, hämndens gudinna såg Narcissus´ lättsinne och vredgades. Hon lagade så att ynglingen på sin väg kom förbi en klar källa, samt att han satte sig att vila just där. Narcissus såg ner i vattnet och skådade en underskön varelse därnere. För första gången i sitt liv greps han av kärlek, häftig kärlek. Han ville omfamna varelsen, men där fanns naturligtvis ingen att omfamna. Narcissus blev som vansinnig. Dag efter dag satt han vid källan, gång efter annan sträckte han sig mot ansiktet som strålade emot honom från vattenytan. Till sist sjönk Narcissus ihop, segnade ner. Hans kärlek till sig själv hade dödat honom. Men på platsen sprang vita, ljuvligt doftande blommor ur jorden. Det var pingstliljorna….

                                                                          Text och foto: Anna

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s