Monthly Archives: oktober 2014

Förstelärare med muntligt berättande som pedagogiskt redskap

På Brudbergsskolan i Hisings Backa, Göteborg har läraren och berättaren Anna-Karin Ärnström utsetts till förstelärare. Så vitt vi vet är hon den enda läraren med muntligt berättande som specialitet som fått en sådan tjänst. Vi på Sagomuseet blev nyfikna och tog kontakt med henne. 1381287_675766812434223_377040018_n

Hej Anna-Karin – grattis till tjänsten!

Tack!


Vad är en förstelärare?
Det är en karriärtjänst som Alliansen inrättade för att man tänkte att skolan blir bättre om lärare får karriärmöjlighter. Om det avsätts tid och ges ett tydligt uppdrag till försteläraren kan det bli bra för då blir det skolutveckling.

Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag har arbetat i många år som lärare i svenska som andraspråk. Jag upptäckte tidigt att om man berättar för barn kan man lägga orden så att de ligger på barnens nivå. På så vis förstår de mycket mer. Via min bror, Ulf Ärnström, inspirerades jag till att arbeta vidare även med barnens berättande. Det visade sig att barnen gärna ville berätta och att elever med lite svenska kunde få fram sina minnen och känslor mycket bättre när de berättade muntligt. På Brudbergsskolan har vi under åren tränat barnen på att berätta muntligt, skriva frågor till berättelser, argumentera och göra muntliga presentationer. Själv har jag berättat flera gånger i veckan för eleverna.

Vad vill du göra som förstelärare?
Jag vill utveckla den muntliga förmågan hos eleverna. Vi är tre förstelärare på skolan som planerat tillsammans för att skapa en röd tråd i arbetet. Vi har bestämt att lågstadiet skall jobba med att skapa en muntlig grund. Där ingår bland annat läsning på djupet, där muntlig träning är en del. Man kommer även att jobba med att ge barnen folksagor, göra bildserier för att memorera berättelser och träna på enkla berättarövningar. Sedan kommer jag in i fyran och fortsätter. Jag lär dem att berätta mer utvecklat och tränar dem i att argumentera och instruera. I femman arbetar vi med muntliga presentationer. Min dröm är att på sikt även få till ett samarbete med högstadiet.

Låter spännande – lycka till med arbetet!
Tack så mycket!

Annonser

1 kommentar

Filed under Att berätta, Pedagogik

Svenska lejon

lejonKan man skriva en bok om lejon i Sverige. Ja, om man heter Ingvar Svanberg och är etnobiolog. Han har tidigare publicerat en rad böcker och artiklar rörande folklig kunskap om djur och växter. För en berättare är böckerna mycket givande eftersom de innehåller fina berättelser och mycket folktro. Ingvar Svanbergs nya bok heter kort och gott Svenska lejon. Det är en ganska så sorglig historia om hur lejonet har varit en maktsymbol för svenska kungar. Johan III var den första svensk kung som bevisligen kunde stoltsera med ett lejon. Det var 1586 han fick ett lejon från en engelsk adelsman. Men mycket pekar på att redan brodern Erik XIV hade haft lejon, eftersom han lät bygga ett lejonhus av sten. Inför drottning Kristinas kröning införskaffades också ett lejon till Sverige och precis som i det antika Rom anordnades det ett skådespel med djurhetsning, där lejonet fick möta en björn. Drottning Kristina benämndes också som ”det rätta Nordiska Lejonet”. Många svenska kungar har också avporträtteras tillsammans med ett lejon. Lejon och andra vilda djur var vanliga gåvor mellan länder och kungar under många århundranden. Så sent som 2004 fick den svenska kungafamiljen ett par elefanter från den thailändske kungen. Sverige har i gengäld sänt renar till kontinenten. I slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet var det vanligt med kringresande menagerier, där besökare kunde beskåda lejon. 1918 blev det förbjudet av visa upp vilda djur i menageriet, men man kan säga att det ändå fortsatte eftersom det var fritt fram med vilda djur på cirkusar och de kunde beskådas i pauserna. 1960 var det slut med rovdjur på cirkusar i Sverige. Nu finns de i våra djurparker. Innan verkliga lejon fanns i Sverige kände svenskar till lejon genom berättelser, framförallt då Bibelns alla lejon. Där som överallt annat är lejonet symbol för styrka. Berättare, som jag är, hade jag gärna sett en utförligare skildring av lejonet i berättelsernas värld. Det är ju genom berättelserna som många människor för första gången möter bilden av lejonet. Tänk bara på dagens små barn, ett lejon i pekboken är mycket mer intressant än en realistiskt tecknad banan. Vilda djur fascinerar. Svanberg nämner berättelsen om slaven Androkles, som fortfarande lever kvar och berättas i dag, t ex i serietidningen Bamse. Minns ni den? Slaven som plockar ut en tagg ur lejonets tagg. När han senare kastas till lejonet, känner lejonet igenom honom och skonar honom. Den berättelsen fanns i Läsebok för folkskolan. I svensk sägenberättande är lejonet ersatt av björnen. En berättelse jag associerar till är en av de tidigaste svenska folksagouppteckningarna från 1702. Det är sagan om ynglingen som befriar tre bortrövade prinsessor, ATU 301. Han lyckas med bedriften eftersom han delar ett dött djur rättvist mellan fem djur i skogen och belönas med att kunna förvandla sig till dessa djur. Ett av djuren är ett lejon och ynglingen får nu lejonets styrka. En annan sak jag erinrar mig när när jag läser boken är kungastatyerna i Kungsträdgården i Stockholm. Svanberg nämner statyerna av Karl XII och Karl XIII. Den sistnämnde är omgiven av lejon. Jag kommer ihåg att min mor berättade en minnesregel från sin skoltid, när det gällde att komma ihåg vilken betydelse de svenska kungarna hade. ”Karl XII är ett lejon omgiven av fyra krukor. Karls XIII är en kruka omgiven av fyra lejon.” Marginella företeelser säger en hel del  om det samhälle vi lever i. Ingvar Svanbergs berättelse om de svenska lejonen är ytterligare en liten pusselbit som belyser vår historia. Det handlar om makt och underkastelse.

Boken utan skyddsomslag

Boken utan skyddsomslag

Det här är inte bara en bok, det är en mycket vacker bok, förtjänstfull formgiven av Patrik  Sundström. Det är rena rama njutningen att hålla den i handen. Så här ska kunskap paketeras. En starkt försvar för boken som sådan. Inte oväntat är den utgiven av ett litet förlag som älskar böcker, Dialogos förlag. Mer information om förlagets spännande utgivning hittar du på www.dialogosforlag.se.

1 kommentar

Filed under Litteratur

De sjungande löven

hassel2

Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.

Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.

En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.

Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.

När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”

Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.

Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.

Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.

                                                                                                        

Text och foto: Anna Lilljequist

 Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Sagan om fågeln med den gula näbben

(En rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig änka som levde i en avlägsen by. Hennes ända glädje i livet var sin dotter. Flickan var snäll, duktig och glad. Trots det eländiga tillvaron som hon delande med sin mor, var hon munter och hon sjöng hela tiden. Alla byborna förundrades över sångerna som änkans dotter sjöng från morgon till kväll. En dag gick flickans mamma ute i skogen för att samla eldris och kom inte tillbaka. Dottern har väntat på henne flera dagar och flera veckor i sträck. Hon slutade med att sjunga på dagarna. Nu grät hon istället. Efter ett tag bestämde sig flickan att gå och leta efter sin mamma. Hon tog på sig en svart klänning som visade att hon bar sorg med sig.

Hon korsade skogen och kom fram till en by, men hittade inget spår efter sin kära mor. Hon korsade flera skogar, gick över flera ån och frågade efter henne i många byar utan att lyckas träffa någon som hade sett eller hör om sin mamma. Varje ort som hon stannade i gick hon in i kyrkan och tände ett gull vaxljus till Jungfru Marias ikon. Hon bad den Heliga Modern innerlig att hjälpa henne att hitta kvinnan som uppfostrade henne. Länge har hon vandrat på det här sättet.

Koltrast

En kväll, när flickan just hade tänt ett vaxljus i en kyrka steg Heliga Maria ner från ikonen och förvandlade henne till en liten fågel. En sångfågel med svart fjäderdräkt som hennes klänning och med gull näbb, så som vaxljusen som hon brukade tända framför ikonerna i kyrkan. Jungfru Maria skänkte henne en vacker sångröst så att hon kunde sjunga igen, precis som hon gjorde på den tiden när hon var hemma i sin mammas by.

När människorna hör hennes sång stannar de upp och lyssnar. De förundras över den svarta fågelns vackra lätte och kallade henne för kolltrast.

hört av Daniel Onaca, älskare av koltrastsång

 

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Harens galenskap

(rumänsk folksaga från Transsylvanien)

Det sägs att när vår Herre hade skapat jorden, kallade Han alla vilda djur till sig och frågade dem, vad de önskade att livnära sig på. Var och en yttrade sin önskan och Gud övervägde om det var rätt eller fel val. Sedan bestämde Han hur det skulle bli (Ty, de dödliga spår, men Gud rår, som alla vet.) Bland de sista som infann sig framför Skaparens tron var haren. När den blev tillfrågad, vad den ville livnära sig på, svarade haren:

— Jag tänker mig att äta människor.

haren

— Är du inte klok? utbrast Gud. Människan är skapelsens krona som jag har satt över alla andra varelser på jorden. Hur kan du komma på en sådan tanke?

— Krona eller ej, det är människor jag har bestämt mig för att äta envisades haren.

Då blev vår Herre arg och talade till det oförskämda djuret så här:

— Eftersom du envisas i din dårskap, ska din kvickhet flytta från ditt huvud till dina ben och du ska alltid fly i rädsla för människan.

På det sättet blev det så att det är människan som jagar haren för att laga mat på dess kött och inte tvärtom.

 

Hört av Daniel Onaca som uppskattar harstek tillagad med enbär.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner