Monthly Archives: april 2015

En samekvinnas berättelse

Det hände i Jokkmokk

HundDenna berättelse grundar sig på en självupplevd händelse. Kvinnan var från Jokkmokk. Låt oss kalla denna person för Ellen. Hon hade vid ett stadsbesök haft en skämmande upplevelse av att någon hade suttit på hennes arm medan hon sov. Hon fick en mycket besvärande värk i armen och begav sig hem till Jokkmokk för att söka upp en botare som hon kände. Andra saker kom emellertid emellan och i samband med en fest där Ellen deltog, trots sin värkande arm, dök plötsligt en stor och okänd svart hud upp. Ingen av de närvarande kände igen hund.

Värdinnan blev mycket uppskakad av hundens närvaro och ville avbryta festen eftersom hon ansåg att det inte rörd sig om någon vanlig hund. De schasades ut men försökte komma in på festen igen. Ellen bad då hunden att ge sig iväg eftersom hunden skrämde dem. Hunden lydde och försvann så småningom, men festen avbröts ändå i förtid. På natten vakande Ellen och märkte att hunden stod vid hennes säng och slickade den värdande armen. Hunden försvann och Ellen sjönk åter ner i sömnen. På morgonen var värken borta och hon fick veta att den botare som son hade tänkt söka upp hade dött för två dagar sedan, det vill säga strax efter det att hon beslutat sig för att söka upp honom.

 

Historien finns att läsa i boken „Vår tids noaidi” (med undertiteln, „Samisk shamanism”), skriven av Jörgen I Eriksson och publicerad på Rosengårdens förlag och studier AB, Umeå, 2009

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Sköldpaddan och jaguaren

(berättad av chiriguanoindianen Yambási)

Följande historia kan jag nästan slå vad om att den inte har någon motsvarighet i det europeiska arvet av folksagor. Den låter så här:

Det var en gång ett stort dryckeslag. Sköldpaddan lille son grät. Då man frågade honom, varför han grät, sade han, att han ville ha jaguarens klor att leka med. Sköldpaddans kvinna sade åt sin man, att han skulle gå och hämta jaguarens klor åt lillen att leka med.

Sköldpaddan gav sig iväg och kom till en stam med stora, vassa taggar. Där stannade han för att vänta på jaguaren. På avstånd hördes dennes rytande. Jaguaren kom närmare, alltjämt rytande och fann sköldpaddan vid foten av trädet.

— Vad gör du här? frågade jaguaren.

— Jag leker, sade sköldpaddan.

— Hur gör du det? sade jaguaren.

— Jag klättrar upp i trädet och så rullar jag ned, sade sköldpaddan.

— Låt se, sade jaguaren, som hade lust att äta upp sköldpaddan.

Denne klättrade upp igen på stammen och rullade ned för densamma utan att skada sig. Detta tyckte jaguaren var roligt och sköldpaddan fick klättra upp igen. Åter rullade denne ned utan att skada sig. Jaguaren skulle också försöka. Han klättrade upp och rullade ned, men slet upp sina inälvor på taggarna, så att han dog.

Sköldpaddan tog jaguarens klor med sig hem till leksaker åt sin lille son.

Denna saga finns med i Erland Nordenskiölds bok som heter Indianliv i Gran Chaco (Syd-Amerika), (sidan 221), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Kejsarkronan gråter

kejsarkrona

Kejsarkronan står och gråter. Den gråter för att den skäms så förfärligt.

En gång var den i Paradiset – då hade den precis blivit till. Glad och stolt sträckte den sina skimrande blomkalkar mot solen, uppåt, uppåt. Allt högre, den blev lång och ståtligare än själva tulpanen. Men vår Herre såg allt och han vredgades. Vad var detta för högmod? Sådant måste näpsas. Han lyfte sin hand – vips fälldes alla de vackra blomklockorna ner och vände sig mot jorden. Och sådan har kejsarkronan förblivit.

Det gjorde inte saken bättre att kejsarkronan – det var långt senare – begick ett annat hemskt misstag. Den var nämligen enda blomman som inte böjde sig upp mot Jesus när han kom vandrande med sitt kors, på väg till Golgata. Nu fick kejsarkronan ännu mer att ångra.

Där står den nu. Tittar man efter så rinner det droppar på insidan av varje kronblad. Vätskan smakar sött och gott, det är inga salta tårar. Och sin fräcka doft har kejsarkronan behållit. Den luktar nämligen – räv.

                                                                   text och foto: Anna Lilljequist

2 kommentarer

Filed under Att berätta

Räven och jaguaren

En historia berättad av chanéhövdingen Bóyra.

 

Följande fabel har jag hittat i en gammal reseskildrinsgbok. Det märkliga är att den liknar nästan i detalj en rumänsk skröna där händelserna tillskrivs människor. Jag undrar om den tillhör amerikaindianernas folklore eller om det är fråga om påverkan av den europeiska muntliga traditionen. Jag undrar också om det finns en liknande historia upptecknad i någon svensk sagosamling. Här är berättelsen så som Erland Nordenskiöld skrev ner i sin bok:

 

En dag träffade räven jaguaren i sin åker. Denne höll på med sin såd. Räven frågade jaguaren om han ville ha hjälp.

— Vill du att jag skall hjälpa dig farbror? Sade räven

— Ja, brorson. Jag ska gå och hämta grävkäpparna.

— Det skall jag göra, sade räven och gick till jaguarens hydda.

När han kom dit, sade han åt jaguarens kvinna:

— Jag skäms för att tala om mitt ärende.

— Hur så?, sade hon.

— Jo, sade räven, jaguaren har skickat mig hit, för att jag skall sova med dig och med dina bägge döttrar.

Det trodde inte jaguarens kvinna.

— Jo, det är sant, sade räven. Du skall få höra vad han säger, och så ropade han: Skall jag taga dem alla?

— Alla! ropade jaguaren till svar.

Räven sov nu först med jaguarens kvinna och sedan med den äldsta dottern och till sist med den yngsta. Räven gick därefter sin väg. Han sprang i gräs, för att inte spåren skulle synas.

 

Erland Nordenskiölds bok heter Indianliv i Gran Chaco Syd-Amerika (sidan 219), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag

2 kommentarer

Filed under Berättelser

Den underbara gäddan – ny bok om berättande i förskolan

Det finns ett stort intresse för muntligt berättande inom förskolan. Ett tecken på det är att det utkommit tre böcker om berättande i förskolan under det senaste året. Själv har jag skrivit Sagor att berätta och leka (Natur & Kultur 2014,se bloggen  här) I höstas utkom Berättande i förskolan (Natur & Kultur, se bloggen här) och nu senast Britta Olofssons Den underbara gäddan – muntligt berättande i förskolan (Lärarförlaget 2015). Böckerna ger tre olika perspektiv på berättandet: sagoberättarens, forskarnas och så den erfarna förskollärarens. Här ska jag ta upp Den underbara gäddan.

gäddan

I några inledande kapitel behandlar Britta Olofsson sagans betydelse för barns kognitiva utveckling, hur den kan skapa lugn och ro, stark samhörighet i gruppen och ett fruktbart personligt möte, som kan vara av stor betydelse för det enskilda barnets mognad och utveckling. Och så naturligtvis hur sagan väcker lust, glädje och kreativitet.

Den stora behållningen av boken är de följande kapitlen där författaren återberättar flera sagor och tydligt visar hur hon själv förhåller sig till ett traditionellt sagostoff, med förskolans värdegrund i bakhuvudet. Utgångspunkten är att muntligt berättade sagor alltid har förändrats och påverkats av samhällsutvecklingen. Med små ändringar blir Rödluvan stark och mormor påhittig och tillsammans med jägaren oskadliggör de vargen. Men dramatiken i sagan är oförändrad. Avsnittet om djur i sagorna är tankeväckande och visar hur vi oreflekterat tar för givet att björnen, räven, haren och alla de andra djuren i berättelserna är handjur.

Jag tycker om författarens sätt att förmedla berättarteknik genom att helt enkelt ta sagan Tre små grisar och visa hur hon själv tänker när hon återberättar den. Muntligt berättande blir inte något märkvärdigt utan något som alla kan använda sig av. Och ju mer man sedan berättar i förskolan, desto mer levande blir berättande.

Bokens titel trodde jag först kom från Astrid Lindgrens bild av berättelsen som en gädda: först en käft som hugger tag i lyssnaren, så en matnyttig bit och sist en snärtig avslutande svans. Men titeln syftar på en saga från Östergötland, med just det namnet, som återfinns i vårt land första större sagosamling, Svenska folksagor och äfventyr, som utgavs av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens 1844-49. Titelvalet fångar bokens innehåll väl: klassiska sagor som inspirerar barnen att fantisera vidare. Brita Olofsson återberättar bara sagans början och leker sedan sagan med barnen och låter dem hitta på fortsättningen. Kapitlet om barns eget berättande är visserligen bara på 30 sidor, men samtidigt genomsyras hela boken just av tilltron till att sagor inspirerar barn att tillägna sig nya ord, språkliga strukturer och lusten att berätta själv.

Britta Olofssons utgångspunkt är att folksagor bättre än många andra typer av berättelser kan hjälpa barn att bearbeta konflikter och skapa hopp. Här lyfter hon fram Bruno Bettelheims tankar i Sagans förtrollade värld, som utkom 1979 på svenska. Hon är kritisk till de realistiska barnböcker som utkom under 1970-talet och tog upp ämnen såsom döden och familjekonflikter. Själv tror jag att vi behöver många olika typer av böcker. Samtidsrealistiska böcker kan vara nog så fantasifulla och sagor kan vara pekpinneaktiga och tråkiga. Slutscenen i boken Lasses farfar är död, som Britta Olofsson nämner, bär jag för alltid med mig i mitt inre och hjälper mig att prata om döden med barn. Lasse vinkar åt blomman som vuxit upp ur marken och säger något som ”Hej då farfar”. Bettelheim var viktigt eftersom han visade hur rik folksagan är, men han bör tas med en stor portion salt. Han menade att Hans och Greta handlar om oralt fixerade barn och Rödluvan är ett barn som kämpar med pubertetsproblem och inte har löst sin oidipuskonflikt. Tänk om sagorna helt enkelt berättades för att vargen kunde vara farlig och att oönskade barn faktiskt sattes ut i skogen. Bettelheim är ute och cyklar när han letar efter den rätta versionen av folksagorna och är emot förändringar av sagorna. Det har alltid funnits många versioner av en och samma sagotyp och de skapas i samspelet mellan berättare och lyssnare. Och just det är Britta Olofssons bok ett bra exempel på. Där säger hon i själva verket emot Bettelheim.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Trosföreställningar och sedvänjor i påskveckan

påskbrev2

Stilla veckan var en dyster och allvarlig tid. Frid och lugn skulle råda. I kyrkklockan ersattes den vanliga metallkläppen med en av trä, en dymbil, för att ett dovare ljud skulle höras under den vecka då Jesus led så svårt för vår skull. Inga hjul, spinnrockar eller andra saker som gick runt fick vara igång. Till dagarna i veckan var många trosföreställningar knutna. På måndagen, svarta måndag, skulle man i Skåne äta flera sorters kål för att få god hälsa.

vite tisdag var det i Värmland sed att koka och äta grisfötter. Benen skulle sedan bäras tillbaka till svinstian ett och ett, då fick man god svinlycka.

dymmelonsdagen gick påskfriden in. Den som högg ved nu, riskerade att ”dymmeln” gick i träet så att det ruttnade eller blev hårt och ohanterligt. Yxorna man använde blev slöa. Om kor gick på spånor som huggits den dagen, fick de en sjukdom som kallades för klöv-älta. Inget granris fick tas hem från skogen, då drog man ormar till gården. Hade man inte sopat bort aska och sopor, blev huset översvämmat av loppor och löss. Allt vinterarbete skulle vara klart till påsk, slarvade man med det drabbades man av allehanda olyckor.

Skärtorsdagens namn kommer från ordet ”skära” som betyder ”göra ren”. Enligt katolsk sed var en tvagningsrit knuten till denna dag. I folkmun associerade man till skärredskap och en del trodde att det var en särskilt bra dag att skära och klippa på. Andra däremot menade att man skulle akta sig för att använda vassa redskap då.

långfredagens morgon skulle den som först kom ur sängen gå runt och skämtsamt smiska övriga i huset med ris,  det kallades ”påskskräcka” (Uppland). Detta för att påminna om Jesu plågor på korset. I senare tid har riset blivit en färgglad dekoration. Det första fjäderprydda riset är känt från Stockholm i slutet av 1800-talet och spred sig sedan över landet under 1920-och 1930-talen. På långfredagen måste man av religiösa skäl hålla sig hemma och utföra så få arbeten som möjligt.

påskafton tände ungdomar i västra delarna av Sverige påskfyrar, man eldade för att hålla häxor och troll borta.

påskdagens morgon påstod man att solen dansade av glädje över att frälsaren var uppstånden. Om man ställde sig naken på ett lagårdstak den morgonen och kikade genom ett såll skulle man se att solen dansade i glädje över detta. Då kunde man också se att häxor flög kring solen och försökte trycka ner den, för att förhindra att uppståndelsens morgon skulle gry.

Seden att äta påskägg är utbredd i nästan hela Europa. I många bygder åt man inte ägg förrän på annandag påsk, t.ex. i Skåne, där det hette att om man gjorde det så hittade man aldrig sina djur ute i markerna. Ett skrovmål ägg till påsk gav kraft i benen och skyddade mot onda krafter. Det var dessutom ett av de få färska födoämnen man kunde äta vid denna tid på året.

Långt in i det senare bondesamhället trodde man att påskkäringar och häxor for till djävulens gästabud under påsken. Bondmororna gjorde klokt i att stänga spjäll så att inte omkringflaxande häxor ställde till det med sjukdom på husets folk. På bodar och fähus målades kors av krita eller tjära för att hålla dem borta. De tog nämligen gärna något husdjur för att åka på till Blåkulla. Ville man skrämma bort dem kunde det löna sig att avlossa gevärs- eller sprängskott.

Seden att småflickor klär ut sig till påskkäringar är ganska sen. Traditionen med påskbrev är äldre, den innehåller en teckning, ofta på en häxa, och en skämtsam eller spydig vers:

Sopa, raka, smörjehorn

Ger jag dig till resedon

Far fort, min vän,

kom snart igen

men akta dina långa ben,

för stock och sten.

Fritt efter Ebbe Schöns bok Folktrons ABC, Ebbe Schöns och Carlsson Bokförlag 2004

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Folktro och traditioner