Monthly Archives: augusti 2015

Kungälvs berättelser

Som de flesta vet arbetar jag sedan 2008 på Sagomuseet i Ljungby, men jag har mina rötter på västkusten. Långt innan jag fördjupade mig i de småländska berättelserna var jag full av historier från Bohuslän i allmänhet och från Kungälvs bygden i synnerhet.

Nu har jag tagit mig samman och lagt ut några av Kungälvs berättelser på en hemsida. Texterna illustreras med Steve Andersons fina bilder.

Här är ett exempel på berättelse och bild:

En historia om fästningens belägring

6115180197_a4820c6739En dag kom fienden åter tågande. De var fler än någonsin tidigare. Det var en flod av människor och vapen. Nu, äntligen, skulle Bohus fästning intas. Upp på Fontinberget rullade man enorma monsterliknande kanoner. Den största kallades Skägga. Om den sas det att ”när Skägga gnäggar rasar både tak och väggar”. Uppifrån det höga berget lät man nu ett regn av kanonkulor falla ner över fästningen. Man sköt i dagar. Man sköt i veckor. Fästningen föll sakta men säkert sönder. Människor dog som flugor, många av kanonkulorna, men de flesta av svält. Det var nämligen omöjligt att få mat in till fästningen så länge belägringen varade.
När läget syntes helt hopplöst fick högsta befälet på fästningen – kommendanten – besök av en av sina allra yngsta och minsta soldater.

– Jag har en ide, sa ynglingen. Det borde gå att ta reda på exakt var fiendens kanoner är placerade, så vi kan skjuta sönder dem. Jag vill ta mig över till fiende sidan, leta upp kanonerna och återvända .

Kommendanten tittade med rynkat ansikte på sin soldat:

– Inte nog med att du ser ut som en pojkvasker, du är galen också, sa han

– Nä, jag är inte galen men jag skall spela galen

Då kunde guvernanten inte låta bli att dra en aning på munnen, samtidigt som han sa:

– Ja, Ja, gör du som du tänkt, men jag hoppas att du förstår att det är ett livsfarligt uppdrag.

Snabbt likt blixten började den unge mannen klä av sig plagg för plagg tills han stod spritt språngande naken framför sitt chockade befäl. Därefter smörjde han in hela kroppen i såpa – så han såg ut som en grönglänsande ödla i skinnet – sprang ut ur fästningen, ner till älven, hoppade i en roddbåt och rodde i full fart över till fiende sidan.
Det tittades häpet på den nakna, gröna mannen i båten. Fiende soldaterna höll på att tappa sina vapen av förvåning och när den nakne la till med båten, sprang upp på stranden och började dansa i sin nakenhet. Ja, då brast fiende soldaterna ut i gapskratt. Så mycket skrattade de att de inte brydde sig om att den nakne snabbt sprang upp för Fontinberget. Väl uppe på toppen såg han snart kanonerna.

– Jag måste fram till dem, tänkte han. Men hur skulle det gå till.? Det stod hundratals med beväpnade män runt om.

– Nu får jag spela galnare än någonsin, mumlade han och sprang fram till kanonerna, slog ut med armarna och skrek:

– Åh, mina älskade kanoner.

Han kramade kanonrören , kysste dem ömt och upprepade:

– Mina älskade

Fiende soldaterna skakade på huvudet, skrattade och sa:

– Vilken tok!

Men medan de skrattade så passade den unge mannen på att krita runt kanonrörens mynningar, tills de blev alldeles vita.
Med ett vigt hopp tog han sig sedan ner. Fortsatte springande utför berget, men han kunde inte hålla sig längre, utan vände sig om och ropade:

– Ni är allt bra dumma!

Nu vaknade fienden till liv. Flera tog upp jakten på den galne och det dröjde inte länge förrän en av dem kastade sig och fick ett rejält grepp kring midjan. Men den nakne unge mannen var ju insmord i såpa . Han gled ur greppet med ett plopp, likt en tvål som glider ur handen när man försöker krama den.

– Ta honom!

Skriket ekade över berget. Fler kom springande och det blev det en vild jakt ner för backen där branten, trädrötter, stenar och hålor gjorde marken till en livsfarlig plats att springa på .Gång på gång fick man tag i den gröne, men alltid gled han ur greppen med ett knyckande och ett finurligt flin på läpparna. Nere vid älven hoppade han i båten och rodde med kulor vinande runt öronen, innan han kom över till fästningen och stod framför en djupt imponerad överordnad.

– Guvernant, jag vet var kanonerna är, sa han med ett pustande

– Det vet jag med, sa en nöjd guvernant. Kanonrörens mynningar lyser likt vita prickar uppe på berget. Nu skall vi skjuta sönder deras kanoner.

Och det var precis vad man gjorde. På bara några dagar var fiendens så försvagad att man valde att ge upp. Det sägs att när trupperna lämnade Fontinberget bakom sig lär fiende generalen ha sagt:

– Elfsborg, den röda, den tar jag utan möda. Men Bohus den stora grå kan inte katten rå på.

Hur gick det då för den modige ynglingen? Jo det berättas att han blev rikligt belönad.

Läs alla Kungälvs berättelser här

Annonser

3 kommentarer

Filed under Att berätta, Berättelser

Blommande linåker

DSC02518

Jag åker över Vikbolandet i Östergötland. Här och där glimtar det till av något blått. Ännu en havsvik! Vinden krusar vattnet. Men när jag kommer närmare ser jag att det är ett blommande linfält. Det går upp för mig hur självklart det har varit att komponera en skämtsam saga om folk, som tror att ett blommande linfält just är ett hav. Sagomotivet har ju en fantasifull människa haft framför ögonen.

Här är en variant av sagan just från Östergötland. Den är upptecknad av Gustaf  Olsson, 1922, efter f. torparen Per Johan Åström, f. 1842 i Risinge socken. Nordiska museets folkminnessamling. EU 552, s. 22.

Bada i en linåker

Fyra västgötaknallar vandrade genom Östergötland. De kom till en linåker som blommade. De trodde att det hade nått det blå havet och bestämde sig för att vada genom det för att nå andra sidan. När de kommit till andra stranden skulle de se om alla hade kommit över. De hade ju hört att folk drunknat i havet. Var och en räknade, men fick det inte mer än till tre. Det som de fruktat hade hänt, en av dem hade drunknat. De begrep inte att den som räknade glömde att räkna sig själv.

Då fick de se en komocka. De doppade näsorna i komockan och räknade hålen. Det var fyra hål. Ingen hade drunknat.

 

Efter att ha stannat en bra stund och beundrat denna i dag ovanliga syn, kör jag vidare. Snart passerar jag en vägskykt med ortnamnen Linåker. Dit är det två kilometer.

DSC02522

2 kommentarer

Filed under Berättelser