Monthly Archives: november 2015

Vad är väl ett museum…..

4901245684_be8a49123b_o

Trollträdet i närbild med besökande fågel

 

Till mitt skolbibliotek kom en dag en av lärarna på Sfi, svenska för invandrare, med ett spörsmål. Hon hade en grupp som varit alldeles frågande inför begreppet museum. Vad är det? Ingen hade någon föreställning om det. Hon visste att jag ibland tar med elever till sagomuseet och berättar. Vi kom överens om att göra att besök där.

Eftersom det var en grupp som inte varit i Sverige så länge så var deras ordförråd begränsat. Hur skulle vi göra besöket så meningsfullt som möjligt trots språkförbistringen? Vi satte oss ner och pratade om vilka berättelser som kunde vara lämpliga. Koncentrerade oss på olika sagoväsen och historier runt dessa. Läraren skulle inför besöket presentera dessa med hjälp av bilder och också introducera en del ord som de skulle möta. Jag fick tänka på hur jag skulle göra för att berätta så enkelt och avskalat som möjligt.

Så kom dagen. Jag möttes av gruppens förväntansfulla leenden när jag kom till museet, det här skulle nog gå bra. Det var även lärarens första besök på museet, och jag kunde se att hon var positivt överraskad av vad hon såg. Rundvandringen och berättandet började. Åhörarna var spänt koncentrerade och gjorde sitt bästa för att hänga med. Det syntes tydligt i deras ansikten om det gick för fort eller om de inte förstod, då fick jag ta om. Läraren gjorde också inpass när det behövdes, det märktes att hon och klassen hade utarbetat en egen vokabulär. När så behövdes, fick jag komplettera med kroppsspråk, rösten blev också ett uttryckssätt som jag använde mer än jag brukar.

Till sist kom vi till trollträdet, trädstammen som är alldeles full av sprickor, bulor och bucklor. Jag berättade om seden att överföra t ex tandvärk och magplågor till trädet. Då lyste en av flickorna upp i ett strålande leende och hennes ögon tårfylldes. Hon berättade att den traditionen fanns även i hennes hemland och att hennes mormor hade berättat om den. Länge dröjde hon vid trädet, märkbart rörd, strök med handen över trädets bulor. Det var inte utan att vi andra smittades av hennes sinnesstämning.

När vi skildes fick jag många kramar som tack, de försäkrade att de skulle återkomma till museet, särskilt de som hade barn. Och jag lämnade museet i en upprymd sinnesstämning. Än en gång hade det bekräftats att berättelser bygger broar mellan människor.

…och vårt museum, ja det är ju något alldeles, alldeles underbart!

 

Saga Alexanderson

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta