Monthly Archives: december 2015

Sparvhökens morgonbad

Så här i skiftet mellan det gamla och det nya året bjuder vi på en liten naturbetraktelse av Helena Heyman, fågelskådare och berättare.

Det känns aldrig bra att av misstag råka få se någon tvätta sig. Det är ju ett ganska privat göromål. Men det här morgonbadet måste jag bara berätta om.

Jag hade varit och handlat i Sankt Olof på morgonen och tog som vanligt genvägen hem genom skogen, en smal markväg, en före detta järnväg.  Man brukar sällan möta någon människa där i ”Sankt Olofs vildmark”, däremot händer det att kronhjortar står på vägen. Även älg har jag sett vid mossen några gånger, och rävar möter jag ofta.

Efter några kilometer svängde jag in mot det gamla öde stationshuset. Jag stannade för att kasta en blick på skorstenen, där det brukar sitta en kattuggla, men idag syntes ugglan inte till. Jag ”smög” vidare på den ojämna och gropiga grusvägen, främst för bilens skull, men naturligtvis också för att inte störa djurlivet.

Då ser jag en väldig vattenkaskad framför mig och trycker till på bromsen. I de djupa hjulspåren i vägen efter en skogsmaskin har det bildats riktiga små sjöar efter nattens regn. Och där i en av vattenpölarna skuttar, ja skuttar, en sparvhök. Jag får först en vision av glad höna som sprätter omkring i vattnet. Men de illgula strumpstickebenen är inte att ta fel på. Jag befinner mig bara några meter ifrån. Sparvhöken är stor och utan något brunt. Det bör vara en hona. Jag tänker att, nu flyger den väl iväg. Men sparvhöken verkar helt oberörd av mig och bilen. Kanske uppfattar den möjligen mig  som en nyfiken älg.

Jag sitter kvar i bilen, orörlig, och alltmer häpen över hökens gymnastik där i pölen. Den doppar hela huvudet under vattnet och sedan kroppen efter. Om och om igen upprepar den denna dykning. Skakar sedan av sig vattnet, som glittrande stänker ända upp mot omgivande träd. Så fäller den ut ena vingen och liksom tvättar sig i armhålan och sedan den andra vingen likadant. Jag skrattar försiktigt där inne i bilen.

Så ser höken sig om – och byter hjulspår. Travar med långa steg över vägens leriga mittsträng och hoppar i en annan och djupare pöl. Där börjar den åter hönslikt skutta och sprätta och slår med vingarna i vattnet så det plaskar och stänker rejält.

Om och om igen dyker den, tvättar armhålorna, sprätter och plaskar. Det ser faktiskt ut som om den har riktigt roligt och njuter av leken i vattnet. Jag tänker på hökens blick hemma i min buxbomshäck, när höken sitter orörlig och väntar på att småfåglarna skall samlas vid fågelbordet. Här, i badet, tycker jag mig se en helt annan blick, mjukhet och värme i det gula ögat!

Höken är nu genomvåt och ser rätt ynklig ut. Vattnet når ända upp till halsen på den. Jag börjar fundera på om höken möjligen är sjuk på något sätt. Kanske är den full av ohyra, som den försöker tvätta bort, tänker jag?

Men, så är det nog inte förstår jag, när höken, uppenbarligen, så småningom badat färdigt och  ruskar av sig vattnet grundligt. Snabbt och lätt lyfter den obehindrat, rakt upp från vattenpölarna och sätter sig högt i en närbelägen björk. Där sitter den en god stund och tittar ner på mig, älgen?, medan morgonsolen torkar fjädrarna.

Så försvinner den, som ett grått streck, in i den täta skogen.

Lund 14 oktober 2015

Helena Heyman

Tunby på Österlen i Skåne

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Det gnistrade och glimmade

julsaga

Jag var väl en sju-åtta år. Jag hade mina funderingar, en av dem gick ut på att jag gärna ville vara med om en julotta. Men i min familj gick man inte i kyrkan. Den här julen skulle emellertid farmor komma på besök, ända ifrån Malmö. Farmor var kyrklig av sig. Noga med julottan, det visste jag. Tänk om hon och jag kunde gå?

Farmor var lång som en stör, rakryggad, med grått knollrigt hår. Självfallet skulle hon i julottan. Och visst skulle jag få följa med. Men orkar du vakna så tidigt? Vi får stiga upp vid fem, avgjorde farmor.

Det blev svårt att sova, jag knottrades av förväntan. Vad föreställde jag mig? Lycksalighet, gränslös glädje, en ljusfest utan all like. Farmor skulle ta mig med. Mitt i natten tassade jag upp, satt på huk vid hennes säng. – Är inte klockan fem snart? Irriterad över att ha blivit väckt besinnade hon sig, bjöd mig sin arm och sa kom och ligg här. Klockan är inte fem, inte på långa vägar. Nu ska jag berätta något.

– Jag var nog så gammal som du är nu. Också jag låg vaken på julnatten. Det var helt omöjligt att sova. Månen lyste in, det var som klara dagen. Min syster sov men jag steg ur sängen, jag smög mig ut. Stod på förstubron och bara tittade. Allt var höljt i rimfrost. Det glittrade och glimmade, månljuset tände stjärnor i det vita, allt var som i en saga. Och sen hördes avlägsen musik, klara silvriga toner…..

– Det var ingen vanlig musik. Var det änglarna som sjöng? Nej, änglar kunde inte låta så. Kanske stjärnorna? Jag blev stående förtrollad, glömde att jag var alldeles för tunt klädd. Så tittade jag bortåt backen, där fanns ett par gamla jättebjörkar helt vita i frosten. Och kring den största av dem rörde sig någonting. Små figurer, det såg ut som dom hade toppluvor. Dom höll varandras händer och dom sjöng….

– Dom rörde sig runt björken i någon sorts dans, musiken blev allt starkare, det var som harpor och orgelpipor, men några instrument syntes inte till. Det måste ha varit deras röster, fast inte lät det som några vanliga människoröster…. Och den stora björken glimmade och lyste, hade dom hängt upp lyktor i grenarna? Eller smycken av guld och silver? Jag vet inte. Jag stod kvar. Tiden liksom stannade. Så kom jag att tänka på min syster. Hon måste ju bara få se detta. Så jag rusade in, fram till hennes säng, puttade henne, drog i henne och sa du måste komma ut och titta. Någonting helt underbart.

– Men min syster var trögväckt. Hon stretade mot, hon borrade ner huvudet i kudden. Efter mycket om och men fick jag liv i henne och fick henne med ut på förstubron….men då var allt bara mörker och tystnad. Musiken var borta. Vädret hade slagit om, månen och stjärnorna syntes inte mer. Det hade börjat snöa, det droppade från träden. Och inte ett spår av dom små gestalterna med toppluva. Ingenting glittrade längre i den gamla björkens grenar.

– Vi gick in igen, hon somnade genast. Men jag var vaken, jag tänkte på vad jag hört och sett. Och sen blev jag sjuk, riktigt sjuk. När dom vuxna kom på benen, när det var dags att klä sig och åka till julottan, då hade jag fått stark feber. Jag måste stanna hemma, ligga i sängen. Jag kommer ihåg att jag låg där. Hur jag undrade om allt varit en dröm. Nej, för jag mindes musiken så tydligt, precis hur den lät, ja, jag minns den än idag. Vänta lite….

Och farmor satte munnen till mitt öra och gnolade tyst en melodi, en mycket, mycket sällsam melodi. Inte alls som de vanliga sångerna vi brukade sjunga.

                                                text och foto: Anna Lilljequist

 

 

1 kommentar

Filed under Att berätta