Monthly Archives: februari 2016

Skrattabborrtjärnen

I skogarna norr om Duvberg och Överberg i Härjedalen ligger Skrattabbortjärnen. Jag gissar att man kan fånga en skrattabborre just där.

Du kanske inte har hört talas om denna fisk?

”Det är en slags ödla som man får på metkrok och som springer och skrattar, när de kommer på land” har en karl i Sveg berättat.

Men det var bäst att vara försiktig, för det sades att skrattabborren var den onde själv och i hans klor ville man ju inte råka.

Men det finns ett knep att inte råka illa ut, utan tvärtom få tur. Fångar du en abborre med rött huvud, guld- och silverstrimlade fenor och alldeles klar grön stjärtfena måste du vara snabb och stryka fisken med kniv eller annat stål. Är du inte nog snabb kan en hand sticka upp ur vattnet, gripa tag i fisken och dra ner den i vattnet igen och samtidigt hörs ett hemskt hånskratt från djupet. Det sägs att en del som fiskat upp en skrattabborre ur djupet blivit sjuka under en lång tid och att andra fått fiskelyckan förstörd för all framtid.

Men hinner du stryka fisken med stål kan den tala och berätta var det finns en skatt att gräva upp. Om någon förr i tiden plötsligt blev rik menade en del att denne fångat en skrattabborre.

Här är en länk så att du hittar till Skrattabborrtjärnen.

Mer om denna fisk kan du läsa i min bok Läskiga vidunder och sällsamma djur, som kan köpas billigt på Sagomuseet, samt i Ingvar Svanbergs artikel Vattenödlorna i svensk folklig tradition som återfinns i Svenska Landsmål och svenskt folkliv 2001, s 81-90.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Raelf´s kyrka

IMG_1860Längs den gamla landsvägen mellan Överberg och Duvberg, en halvmil norr om Sveg, ligger denna jättesten.

Läs här varför den kallas för Raelf´s kyrka.

IMG_1859

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Folktro och traditioner

Dinglarens väg – en bok om resandefolket

tattarstenenVid landsvägen från Bjärnum till Markaryd restes 1766 en sten som markerar gränsen mellan Kristianstads och Kronobergs län och därmed också mellan Skåne och Småland. Stenen kallas för Tattra sten eller Tattartavlan efter en gammal sten som tidigare stod här och förbjöd tattare “och annat löst sammangaddat folk infart i länen”.

tattarstenen-1Redan Gustav Vasa beslöt att tattarna skulle utvisas ur landet och under de följande århundradena utfärdades en rad förordningar att tattare och zigenare skulle hängas eller gripas och utvisas ur riket. 1748 utfärdade Kungl. Majt ytterligare en förordning om åtgärder mot “ främmande af the så kallade tartarers och zigeuners samt annat löst folks och lättingars strykande omkring landet”. Om dessa kommit in i landet nyligen skulle de jagas ut ur riket och ifall de återkom skulle de straffas med spö. Hade de tidigare uppehållit sig i en stad skulle de förbli där och inte “stryka omkring landet eller med bedräglige hästbyten och deras utprånglande eller ock på hwajehanda egenvilligt och skadeligt sätt allmogen förolämpa”. Den som inte följde förordningen straffades med spö eller ris, straffarbete eller fängelse på vatten och bröd. Till löst folk räknades också judar, tråddragare, lindansare och andra gycklare. Det innebar också att det var förbjudet att bevilja löst folk pass och för allmogen att hysa dem.

Det här är en del av Sveriges historia, men eftersom det är majoritetsbefolkningen som skriver historien, har förföljelserna av resande aldrig varit något som jag och alla med mig har fått läsa om i skolan. De senaste åren har resandefolket börjat skriva och berätta om sin egen historia och ge nya perspektiv på Sveriges historia. En historia som det inte är något att vara stolt över. Det är en historia om utanförskap och misstro, förföljelser och allvarliga övergrepp, men också om sammanhållning och solidaritet inom den egna gruppen.

I Dinglarens väg, Vorsnos Drom, berättar många resande sin personliga historia. Ta till exempel skolbusschauffören som ofta körde förbi hållplatsen där barn ur resandefolket väntade på att få gå på och komma till skolan. Och hur vuxna som var med på bussen inte ingrep. Det handlar om inte allt för länge sen, utan jag slåss av att det är just den perioden då mina egna barn växte upp.

Några citat ur berättelserna ger den mest rättvisa bilden av boken:

En av gångerna jag straffades med isolering var när jag fick en cykel av min far. Personalen trodde jag hade stulit den. …

– Du ska upp till sjukan, sa föreståndarinnan.

Där spände de fast mig och sa att jag inte fick komma ut förrän jag erkände.  Jag minns inte om jag kom ut efter några dagar eller hur lång tid jag fick ligga där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, trots att de hade fel, och cykeln såg jag aldrig mer. (Kurt, född 1944, som vistades större delen av sin barndom på barnhem.)

 

”Du ska nog inte ungås med såna där” hade min klasskompis föräldrar sagt till henne om mig. (Linda född 1979)

 

Hatet och diskrimineringen har fortfarande inte försvunnit, även om det kanske inte alltid framgår lika tydligt överallt. Tysta viskningar i korridoren medan man går förbi, pekande och skrattande. Glåpord skrikandes efter sig på gatan. Krokben, slag och sparkar. Alla de gånger man blivit ivägkörd ifrån campingplatser, utan att man ens har gjort någonting. När man är den som blir utpekad när något har försvunnit. Allt för att man inte är som de. ( Tintin, född 1993)

 

Redan som barn kände jag att jag visste mycket mer om livet än de andra barnen visste. Jag kände alltid att jag var speciell, fast det var inget jag sa. Jag och mina syskon fick alltid vara med, det fanns inga andra alternativ heller. Vi fick samtidigt lära oss att veta vår plats. Att respektera de äldre har varit en viktig del hur jag uppfostrats. Under hela min barndom har jag alltid känt mig sedd och älskad….. Resandekulturen är viktig för mig, det är ju den jag är. (Nathalie, född 1974)

 

Vi ville aldrig ha något med myndigheterna att göra. Inte ett dugg! Vi höll oss så långt borta från myndigheterna som det gick. En gång var farsan i kontakt med myndigheter. Han jobbade som bagare och blev allergisk mot mjöl. Han skulle omskolas till elektriker och skulle gå på skolan i Borlänge. Vi bodde i Karlstad. Morsan jobbade, hon var tvungen att jobba för att få in pengar, farsan hade ju varit sjukskriven och nu skulle han gå i skolan. Han frågade de sociala myndigheterna hur det skulle gå, vem som skulle ta hand om mig? Farsan skulle ju vara i Borlänge under veckorna och morsan jobbade. Det svaret han fick då det vill jag inte höra. Det var:

– Men ser du herr Larsson det är inget problem, honom tar vi hand om, fick han till svar.

– Så i helvete ni gör, jag är uppväxt på barnhem, sa farsan och började att gråta, sen slängde han papperen i ansiktet på honom och gick ut därifrån.

Så gick han tillbaka till bageriet och jobbade fast han var allergisk. (Thomas, född 1963)

Boken är utgiven av Institutet för språk och folkminnen och har redigerats av etnologerna. Britt Inger Hedström-Lundqvist och Ann Hellman. I en kortfattad och men intresseväckande inledning berättar de om resandefolkets historia i Sverige. Det är en angelägen bok som visar hur misstro och förföljelser mot resande levt kvar in i nutiden och hur viktiga personliga livsberättelser är när det gäller att skildra både historien. Utan människors högst egna livsupplevelser haltar historien.

Här kan du beställa boken från Institutet för språk och folkminnen.

Nu ska jag själv läsa vidare i Thom Lundbergs roman om resandefolket För vad sorg och smärta. Och missa inte Ralf Novak-Rosengren som berättar ur resandefolkets historia på Ljungby berättarfestival i sommar.

Dinglarens väg. Vorsnos drom. De ofrivilligt åsidosatta. Uppsala 2015.

4 kommentarer

Filed under Berättelser, Litteratur

Islänningasagor

 

islänningasagorSaga och sägen är dikt. Det är påhitt och fantasi. Den kärna av sanning, som det ibland sägs att sägnen innehåller, är oftast frånvarande. Ändå har folkdikten fascinerat mig som källa till kunskap, både i mitt författarskap och i mitt berättande. Sägnen utspelar sig i en namngiven trakt, som stimulerar till upptäcksfärd både i hembygden och i främmande landskap. Händelserna tilldrar sig i en historisk vardaglighet, där människor kärnar smör, höstar gräset, vallar kreatur i skogen och sliter för brödfödan och där samhällets sociala struktur är tydlig. Folkdikten speglar också människors drömmar och förhoppningar och vi kommer dem mentalt nära. Jag har åkt på sägenresor  med barn och vuxna och berättat sägnerna där det sägs ha utspelat sig. Jag har skrivit böcker om sägenomspunna platser och skapat appar för smartphone som guidar den intresserade i ett magiskt landskap. Allt i akt och mening för att inspirera människor att lära känna sin hembygd, skapa ett intresse för historia och naturligtvis också för att roa och underhålla. Berättelser är också ett sätt att lära känna främmande kulturer och länder. Jag glömmer aldrig när jag besökte Kalsoy, en av Färöarnas öar, och jag kom till Mikladalur och skolbarnen visade mig stranden där sälkvinnan gick i land. Denna sägen, den kanske mest kända Färösägnen, berättar inte bara en sällsam historia utan speglar också de hårda livsvillkoren på öarna.

Nu har Samfundet Sverige-Island i samarbete med Katla förlag givit ut Islänningasagor: händelser, platser och bilder. Det är en introduktion på 80 sidor. Korta avsnitt ur ett 25-tal sagor guidar oss till platser där sagorna utspelade sig. Kartor underlättar orienteringen och vackra landskapsbilder, målningar och foton av historiska fynd levandegör berättelserna. Funkar det här? Blir boken en spännande guide till ett Island, som många av oss har en mycket begränsad kunskap om? Ger boken läsaren en bild av den isländska sagadiktningen och lockar den till fortsatt läsning av sagorna?

Först är jag försiktigt tveksam till idén bakom boken. Den isländska sagadiktningen är ju något helt annorlunda är den nordiska folksagan och våra kortfattade folksägner. Islänningasagorna, som vi ibland kallar för släktsagor, är ju ofta långa vindlande berättelser med ett myller av människor och dramatiska händelser som hakar i varandra som krokar. Det kan inte vara lätt att lyfta fram korta avsnitt som förmår fängsla, fascinera och roa.

Islänningasagorna skildrar nybyggartiden på 900-talets Island och några årtionden in på 1000-talet och skrevs ner 200-300 år senare. Under århundraden har forskare diskuterat om sagorna är muntlig berättarkonst eller skriftligt författarskap och deras historiska sanningsvärde. Den diskussionen avstår den lilla guideboken att fördjupa sig i, bäst så. Men det är odiskutabelt att sagornas geografiska upplysningar är noggranna, den historiska miljön levande skildrad och att människor i sagorna är kända som faktiska historiska gestalter.

Mina farhågor visar sig fort ogrundade. Sagorna för mig till fjäll och klippor, vikar och näs runt om Island. Hör här hur Bárð Snæfellsás saga skildrar norrmannen Bárðs landstigning på Island:

De fick landkänning vid sydkusten och höll västlig kurs. Där fick de se ett stort fjäll helt täckt av jöklar. De kallade det Snjófjell och näset kallade de Snjófellsnes…. Bárð Dumbsson styrde in med sitt skepp i en vik på näsets sydsida, och de kallade den Djupalón. Där gick Bárð och hans folk i land, och när de kom under en stor utskjutande klippa blotade de för att få framgång. Platsen heter nu Tröllakirkja. 

Sedan drog de upp sitt skepp i en vik. I viken hade de förrättat sina behov över relingen, och avföringen drev in i viken. Därför heter den nu Dritvík.

Sedan gav de sig för att undersöka landet. När Bárð kom till ett näs vid en vik bad trälinnan Kneif att Bárð skulle ge henne näset. Det gjorde han, och det heter nu Kneifarnes.

I all sin ordknapphet stimulerar skildringen fantasin och berättar både om den tidiga bosättningen på Island, blot och träldom. Jag har bara varit en vecka på Island och visst besökte jag många platser med anknytning till sagadiktningen. Men det mesta missade jag. De mer okända platserna, som jag nu hittar bortom allfartsvägarna, får jag lust att besöka. Dritvík lockar. Ja, det kryllar av fantasieggande resmål. Jag vill klättra upp på klipphyllan i berget Hafrafell, där Grím Dropplaugarson gömde sig efter ett dråp och besöka myggens Mývatn. Dit ut fördes en annan Grím,  en gestalt i Sagan om folket i Reykjadal och Víga-Skúta, efter ett misslyckat mordförsök. Han bands vid en påle helt naken och plågades svårt av svält och myggbett och där dog han också. Jag vill vandra upp till fjällkanten där Þorgeir i Fostbrödrasaga hänger sig fast i en kvanneplanta, för att inte falla sextio famnar till den steniga kanten nedanför.

Jag läser långsamt, bläddrar fram och tillbaka och ser på kartorna var på Island jag befinner mig. Jag begrundar bilderna, där de som får utbreda sig över en hel sida gör sig allra bäst. Just den långsamma läsningen gör att de korta sagautdragen plötsligt får liv och jag upptäcker till exempel hur många starka kvinnor det finns i sagorna. Helga i sagan om Männen på Holmen är modig och handlingskraftig och kastar sig i vattnet och räddar sina barn undan en hotande död. Platsen där det skedde heter nu Helgsund. Skalla-Gríms trälinnan i Egils saga har mod att säga ifrån när fadern är i färd med att misshandla sonen Egil. Þorbjörg i Grettirs saga förhindrar männen att hänga den tillfångatagne starke Grettir och hindrar därmed framtida strider.

Avsnitten lockar mig också att läsa vidare. Hur går det med kärleken mellan Kolfinna och maken Grís efter det att Hallfreð återvänt till Island och sökt upp sin ungdomskärlek Kolfinna och krupit ner i hennes säng? Jag måste läsa vidare i Hallfreðs saga. I Hrafnkel Freysgodes saga dödar goden Hrafnkel sin unga fåraherde för att denne olovandes har ridit på hans häst. Pojkens far söker hjälp på alltinget för att få upprättelse. Får han det? Ingen vill ju stöta sig med den mäktige hövdingen Hrafnkel.  I tåten, en kortare berättelse eller anekdot, om Orm Stórólfsson, känner jag igen motiv från vår egen folksaga om den starke drängen Knös och snart läser jag hela berättelsen i fembandsverket Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar som utkom på svenska 2014. Det är just från detta storartade arbete som sagaavsnitten i guideboken är hämtade. Alla sagorna är nyöversatta och har fått en både modern och historisk trogen språkdräkt.

I fembandsverket kan också den sagaintresserade läsa en fyllig introduktion till islänningasagornas värld, som läsningen av sagautdragen gör en nyfiken på. I de korta avsnitten förekommer inte bara mord i hederns namn utan berättelserna ger också många exempel på lösning av konflikter genom resonemang och fredliga avtal, där någon av kombattanterna ger med sig. Islänningarna framstår ofta som gästfria och tar väl emot främlingar.

Islänningasagor: händelser, platser och bilder är en utmärkt guidebok till både Island som land och de isländska släktsagorna. Redaktörerna Nanna Stefania Hermansson och Heimer Pálsson har tillsammans med bildredaktören Ívar Gissurarson gjort ett utmärkt jobb. Jag skulle gärna vilja åka till Island på en resa i sagornas fotspår.

 

1 kommentar

Filed under Litteratur