Monthly Archives: april 2016

Allas Festival på Sagomuseet

Agneta Berättar (1)

I dagarna fyra har det varit Allas Festival i Ljungby. Med anledning av festivalen hade Sagomuseet öppet under lördagen den 23 april. Det var gratis entré, barn och vuxenberättande samt guidning till alla som ville. Inte trodde vi när vi öppnade vid 10.00 att vi skulle ha fullt upp ända fram till stängningsdags kl. 16.00 men redan strax efter att vi öppnat började besökare komma. Det var barnfamiljer, ungdomar, vuxna och pensionärer och det roliga var att det var en blandning av besökare från olika delar av världen. Precis det som var festivalens syfte. Två gånger hade jag barnberättande och en gång hade Anna Lillequist berättelser från Mellan Östern för vuxna. Mellan berättandet hade både Anna, Saga och jag fullt upp med att guida runt olika grupper. Kristin hade hand om butiken och många diplom skrev ut. Diplom fick alla som ville ha när de krupit genom Lindormen. En kille kom och drog mig i armen.” Vet du hur många gånger jag krupit genom Lindormen” nej det visste jag inte. ”15 gånger så nu får jag väl diplom” Självklart fick han diplom. Många besökare hade aldrig varit på Sagomuseet tidigare och många var mycket imponerade av museet och alla berättelser. En dam från Ljungby som var där för första gången sa ” det är ju konstigt att man ska behöva passa barnbarnet för att det ska bli av att besöka Sagomuseet men efter detta ska jag komma fler gånger” En familj från Agunnaryd hade tagit både egna barn och kamrater till barnen med sig för att besöka Sagomuseet. Ett antal besökare från Växjö tyckte det var ett fantastiskt museum vi har i Ljungby och hade många frågor både om museet och föremålen. Vi fyra som arbetade hade en mycket givande och härlig dag med glada och förväntansfulla besökare och det kändes bra att vara en del av Allas Festival.

Agneta Json Granemalm

Foto:

Saga Alexandersson

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta

Hur domkyrkan i Lund byggdes

Lunds kyrka 

Det var en arkitekt som åtagit sig att bygga denna kyrka och som för ändamålet hade fått en stor summa pengar. Men istället för att förbereda sig för uppdraget och påbörja arbetet ägnade han sig åt utsvävningar och spel så att inte bara de pengar han hade fått gick åt utan också de små tillgångar han i övrigt hade. Förtvivlad över att ha förslösat allt han ägde och över att man ansatte honom för att få igång bygget förstod mannen att han var förlorad. Då han inte såg någon annan utväg än att fly gav han sig i ensamhet iväg från staden, fylld av grämelse och grubbel.

Som han irrade omkring uppenbarade sig Djävulen för honom i människogestalt, började språka med honom och fick med vackra ord honom att berätta varför han var nedstämd. Arkitekten som vakande upp ur sina tankar blev mycket förvånad över att möta denne man som ville trösta honom och sade att ”mina bekymmer är alltför stora för att jag skulle kunna hitta en enda människa som kan finna någon bot eller hjälpa mig.” Djävulen bad att få veta mer om varför han klagade, trots att han visste det, och mannen berättade då om sitt elände och utstötte till sist en suck:

– Jag är förtvivlad och förlorad.

Djävulen lugnade honom och lovade honom att om han gick med på ett särskilt avtal så skulle han själv på kort tid bygga kyrkan, så som det var tänkt. Mannen hade ju inga pengar och när han hörde den andre tala om ett avtal frågade han:

– Vad vill ni att jag ska ge er? Jag äger ingenting och är i den yttersta nöd och förtvivlan.

Djävulen sade till honom:

– Jag är nöjd och gör arbetet om ni överlämnar er själv åt mig.

Den olycklige mannen såg ingen annan utväg än att överlämna sig åt honom och hoppades att på så vis får resten av pengarna som han hade blivit utlovad. Det blev bestämt att om mannen kunde säga den andres namn när kyrkan var färdig skulle han bli löst från sitt löfte, men om han inte kunde det skulle han tillhöra den andre. Mannen gick med på detta.

Därpå började Djävulen bygga med hjälp av en stor mängd arbetare från sitt land som det gick mycket fort för, en del högg till byggstenarna, andra lade dem på plats, ingen var överflödig, utan alla hade sitt att göra. När mannen såg det och hur fort byggt fortskred kom han i ångest för han förstod nu att han hade blivit förvillad och att han hade gett sig åt Djävulen. Han tänkte på pakten han hade ingått och på att han måste kunna säga namnet för att bli löst från den och insåg med förtvivlan att det inte skulle räcka med att säga att det var Djävulen, utan att denne också hade ett annat namn.

När han såg att kyrkan var nästan färdig gav han sig iväg från staden försjunken i tankar på sitt elände, men när han gick där längs med klipporna hörde han en röst som från en kvinna som tröstade ett gråtande barn och sade:

– Tyst, pojken min, din far (och så nämnde hon namnet) kommer snart och har med sig en sak till dig.

Rösten kom inifrån berget, han såg varken modern eller barnet, men han var uppmärksam och förstod att det egendomliga namn han hörde skulle kunna vara Djävulens. Därför gav han sig glad i hågen tillbaka till staden där han fann kyrkan färdig och Djävulen som begärde det som han hade lovat. Utan att förskräckas kallade mannen honom då vid hans namn, viket harmade Djävulen så att han grep om en av kyrkans pelare för att välta hela byggnaden. Men genom ett gudomligt ingripande förstenades han och förblev orörlig i den ställning som man fortfarande kan se honom i. Häxan hade hört buller och skyndade till med sitt barn och när hon såg vad som hade hänt tog hon tag i en annan pelare för att göra detsamma, men både hon och barnet blev också förstenade i samma ställning som de intog då, och deras själar återvände till helvetet och kyrkan stod kvar, i det skick som Djävulen hade skapt den, tack vare Gud som i sin nåd inte ville att en så vacker kyrka skulle förstöras.

 

Ur boken ”Den franske kammartjänarens resa – minnen från länderna i norr på 1660-talet” (Memoires d’un voyage fati dans les pays septentrionaux en l’an M.D.C.LXIII, 1663) Ingemar Oscarsson, Atlantis förlag, 2013 (sid. 113-115).

 

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

En sagas ursprung 3

Mickel Räf

Omslag till utgåvan av Mickel Räf från 1870.

Varför björnen har så kort svans

Räven, den tjuvaktige lymmeln, hade varit och stulit en fiskknippa. På väg hem till sin lya mötte han björnen.

– Var har du fått så mycket fisk? frågade björnen.

– Metat den, svarade räven.

– Vill du lära mig den konsten, så att även jag kan få fisk? bad björnen.

– Det går väl för sig, sa räven. Passa på en natt, när det är riktigt kallt. Gå då ner till sjön och stick ner rumpan genom ett hål på isen.

Björnen gjorde så och drog upp svansen titt som tätt för att se efter om någon fisk hade nappat. Räven kom och fick se detta och frågade björnen vad han höll på med.

– Metar, som du lärde mig, svarade björnen, men jag får ingen fisk.

– Sitt riktigt stilla, rådde björnen, för annars skrämmer du fisken och drag inte upp förr än du känner att det har knipit till riktigt.

Björnen gjorde så och allt efter som det frös till omkring rumpan, så knep det till, hårdare och hårdare. Till sist sa björnen:

– Nu har det knipit till så illa.

– Dra! sa räven.

Björnen drog men satt likaväl fast, så han trodde, att han hade ofantligt med fisk.

– Ryck till riktigt! sa räven.

Björnen ryckte till allt vad han kunde, men då blev svansen kvar i hålet och endast en liten stump satt kvar. Räven sprang in i skogen och skrattade, så käften gick upp jämnt öronen.

Haren kom förbi i samma veva och fick se björnens missprydda bak. Haren tyckte det var så roligt att björnen hade fått lika kort svans som han själv, så han började skratta tills överläppen sprack.

Den här sagan från Säfsen i Dalarna upptecknades 1926,  men upptecknaren kom ihåg den från barndomen på 1870-talet. Sagan som berättar om varför björnen har så kort svans är en av de allra vanligaste djursagorna i vårt land, troligtvis den vanligaste, och är spridd över hela landet och berättas också bland samerna. Den återfinns i hela världen, dit den förts av europeerna. Då kan den istället handla om en varg som förlorar svansen när en sten binds fast i den.

Sagan, som har beteckningen ATU 2 i den internationella sagokatalogen,  kombineras ofta med andra korta djursagor, som här med ATU 70 som förklarar varför haren har kluven läpp.

Sagan är känd sen 1100-talet och återfinns i det franska verseposet Roman de Renart, som på 1400-talet översattes till tyska med titeln Reinecke Fuchs. Källorna till verseposet var de antika djurfablerna. Räveposet blev mycket populärt och var en parodi på den medeltida hjältediktningen. De mäktiga, björnen och vargen, lurades av räven. Till skillnad från fabeln var den ursprungligen inte moralisk, utan avsikten var i huvudsak att roa. Så här diktade räveposets författare:

En visa Ni nu skall få höra,

som skall Er riktigt glada göra,

ty nuförtiden alls ej mera

predikningar Er intressera,

ej heller kyrkliga legender.

Till sådant Ni Er håg ej vänder,

men blott till det, som Eder lyster.

Må var och en nu vara tyster,

ty lustig sak jag tälja vill,

om blott Guds hjälp jag får därtill.

När verseposet översattes för första gången till svenska 1621 under, titeln Mickel Räf, hade det fått moraliserande tillägg på prosa. 1746 kom den första prosaöversättningen, även den med moraliserande tillägg. Under 1800-talet kom Mickel Räf ut i många utgåvor för barn.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Litteratur

Beduinernas kapplöpning

 

Beduini

 

En dag då solen sken, så som den gör alla dagar i Arabiens öken, satt en engelsman på en sten i sultan Ibn-al-Kuz rike. Han var uttråkad, eftersom det absolut inte fanns någonting att göra, trots att han hade tillräckligt med pengar i fickan för att kunna kosta på sig vilken förströelse som helst. När han då till sin stora glädje fick se två beduiner komma ridande vinkade han dem därför till sig.

– Mina vänner, sade han och höll upp ett guldmynt. Vill ni inte göra mig glädjen att rida ikapp till den där palmen därborta? Den vars häst kommer sist i mål ska få det här guldmyntet.

– Sist? Utropade beduinerna, som bägge kunde engelska.

– Just precis. Jag förstår att det är ett ovanligt villkor, men just så sade jag. Sätt i gång nu bara.

De två beduinerna, som gärna ville förtjäna pengar, startade i riktning mot palmen i fjärran, men eftersom båda försökte hålla igen sina hästar så mycket som möjligt, kom de knappt ur fläcken. När de var på vippen att ge upp alltsammans, dök en dervisch plötsligt upp framför dem, och de hoppade av sina hästar och kastade sig framstupa honom i den heta ökensanden.

– Vad är det som bekymrar er, mina söner? Frågade dervischen med låg röst, och de förklarade för honom vilka villkor som uppställts för kapplöpningen.

– Kanske vi borde dela guldmyntet, eller komma överens om att den av oss som vinner genom att komma sist i mål skall överlämna vinsten till den andre, framkastade den ena beduinen.

– Nej, nej, sade dervischen. Man skall vara hederligt i alla skiften, till och med mot engelsmän. Men jag skall säga er vad ni bör göra. Och han viskade ett råd i deras öra.

– Välsignad vare du av Allah! Ropade beduinerna, kastade sig i sadeln och rände sporrarna i hästarnas flanker.

De galopperade mot palmen snabbare än vinden. Vad hade dervischen sagt? Han hade rått dem att bytta hästar.

 

(en historia hittad på två lösa blad utrivna ur en gammal bok vars både titel och författare är för mig okända – Daniel Onaca)

3 kommentarer

Filed under Berättelser

Medlemskväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe Sagomuseet 12 april 2016 (1)

Sedan tisdagen den 12 april har en melodi fastnat i mitt huvud antingen jag är på väg in i sömnen eller sysslar med något under dagen så surrar de i skallen ”Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är dock denna om Elvira Madigan”

Kathinka Lindhe, radiojournalist och bibliotekarie i Halmstad besökte Sagomuseet och berättade om sin bok ”Sorgeliga saker hände”

Alla har vi väl hört kärleks berättelsen med det tragiska slutet om Sixten Sparre och Elvira Madigan.

Av en ren tillfällighet hittade Kathinka en linneservett med ett monogram på som hade initialerna LA.

Personen bakom initialerna är Luitgard Adlercreutz men hon kallades allmänt för Lycka. Lycka gifte sig med Sixten Sparre och de fick två barn, Erik och Märta. Märta blev längre fram i tiden Kathinkas farmor. Kathinka började släktforska om sin farmor och hennes mor Lycka, vad var det som hände den där våren 1889 och varför hade det varit tabu i släkten att nämna Sixten Sparres namn.

Sixten Sparre var officer vid kavalleriregementet i Kristianstad och trots att han kom från finare familj var han fattig, de pengar som fanns hade Lycka fört med sig när de gifte sig och Sixten hade dyra vanor så skulderna växte. Han tjänade extrapengar genom att recensera händelser åt bland annat Nyaste Kristianstadsbladet. Det var av den anledningen han gick på cirkus och där blev betagen av lindanserskan Elvira Madigan. Han följde cirkusen så långt det gick för att därefter skicka som lappar via en annan flicka vid cirkusen.

En dag bara försvann Sixten från Lycka och barnen och det sägs att han var på cirkusen i Sundsvall den 18 maj 1889 och några dagar senare kunde man läsa i Sundsvalls tidning om en förrymd cirkusprinsessa. Kathinka sökte och letade och kom fram till att Elvira och Sixten tagit ångbåten från Stockholm till Köpenhamn för att därifrån fortsätt till ön Fyn och Svendborg där de bodde på hotell några veckor tills pengarna tog slut. Sixten kunde inte återvända till Sverige så det återstod bara en sak. Den 22 juli kl. 20.30 hittades Sixten och Elvira döda i skogen. Sixten hade först skjutit Elvira och därefter sig själv. Men var det av kärlek eller var det för att Sixten inte kunde återvända som detta sorgliga hände. Kathinka hade många tankar och versioner på anledningar och bakomvarande händelser till Sorgeliga saker hända som inte alls stämde med den romantiska sida vi alltid fått höra.

Kathinka Lindhe har en förmåga att trollbinda sina lyssnare och det var en fantastisk kväll.

Ett stort tack till gruppen i berättarnätet som planerar medlemsaktiviteter.

Läs gärna Kathinkas bok ”Sorgeliga saker hände” – Elvira Madigan, Sixten och mig. Det är från sin bok hon hämtar mycket material till sina berättarkvällar.

Text och foto. Agneta Json Granemalm

 

1 kommentar

Filed under Att berätta

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i SverigeEn orättvis betraktelseLM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Filed under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

En sagas ursprung 2

Kungen, bonden och gåtgissningen

Det var en bonde som blivit ovän med en kung. Kungen ville ta hemmanet från bonden och påstod att bonden hade kommit över det på ett oärligt vis. Bonden blev djupt bedrövad och bad att kungen skulle visa medkänsla, annars kunde han inte försörja sig själv och sin familj.

Kungen lovade att bonden skulle få behålla sin gård om han kunde lösa en gåta, som var så finurlig, att ingen i själva verket kunde lösa den.

Bonden blev bedrövad. Vad skulle han ta sig till? Till slut såg han ingen annan råd än att vända sig till Oden. Denne lovade att hjälpa honom.

Oden gick till kungens slott klädd i bondens kläder.

– Har du gåtan klar nu? frågade han.

– Ja varsch, svarade kungen. Väg går över, väg går under och väg på alla sidor. Vad är det?

– Det är bron på vilken vi står. Fåglarna kretsar över oss, fiskarna simmar under oss och det är väg på båda sidor.

– Rätt! förklarade kungen.

– Får jag nu ställa en fråga till eders höga nåd? undrade Oden.

Ja, det fick han.

– Vad var det Balder viskade i Odens öra, då han skulle brännas?

Det kunde inte kungen svara på.

– Vad skulle han väl viska, sa den förmenta bonden. Balder var ju sedan länge död när han lades på bålet.

 

Den här sagan från Göinge i Skåne går tillbaka på den isländska Hervararsagan. Hervararsagan hör till de sagor som kallas för fornaldarsagor och handlar om nordiska och germanska hjältar och kämpar. Handlingen tilldrar sig före Islands bebyggelse på 800-talet. Sagorna skrevs ner på 1300-talet men byggde på muntlig tradition och berättades som underhållning. Men eftersom handlingen ibland utspelade sig i Sverige fick de stort betydelse för den göticistiska historieskrivningen i Sverige och uppfattades som källor om landet forna storhetstid. En av de sagor som tidigast översattes till svenska, 1672, var just Hervararsagan.

Ett avsnitt i Hervararsagan handlar om den rike mannen Gäster blinde som är ovän med kungen. Kungen kallar Gäster blinde till sig för att straffa honom, men denne kan bli fri om han kan ställa gåtor som kungen inte kan besvara. Oden ikläder sig Gäster blindes kläder, reser till kungen och ställer en lång rad gåtor, bland annat de två som återfinns i den skånska sagan. Den sista gåtan har dock den skånske sagoberättaren ändrat på. Oden frågar: ”Vad var det som Oden viskade Balder i örat innan han bars till bålet?” Kungen blev ursinning och svarade: ”Det vet bara du, ditt eländiga troll.”

Kungen drog svärdet Tirfing och slog efter Oden, som förvandlade sig till en falk och flög bort. Kungen lyckades bara hugga av honom stjärtfjädrarna. Det är därför falken sedan dess har kort stjärt.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser