Hur domkyrkan i Lund byggdes

Lunds kyrka 

Det var en arkitekt som åtagit sig att bygga denna kyrka och som för ändamålet hade fått en stor summa pengar. Men istället för att förbereda sig för uppdraget och påbörja arbetet ägnade han sig åt utsvävningar och spel så att inte bara de pengar han hade fått gick åt utan också de små tillgångar han i övrigt hade. Förtvivlad över att ha förslösat allt han ägde och över att man ansatte honom för att få igång bygget förstod mannen att han var förlorad. Då han inte såg någon annan utväg än att fly gav han sig i ensamhet iväg från staden, fylld av grämelse och grubbel.

Som han irrade omkring uppenbarade sig Djävulen för honom i människogestalt, började språka med honom och fick med vackra ord honom att berätta varför han var nedstämd. Arkitekten som vakande upp ur sina tankar blev mycket förvånad över att möta denne man som ville trösta honom och sade att ”mina bekymmer är alltför stora för att jag skulle kunna hitta en enda människa som kan finna någon bot eller hjälpa mig.” Djävulen bad att få veta mer om varför han klagade, trots att han visste det, och mannen berättade då om sitt elände och utstötte till sist en suck:

– Jag är förtvivlad och förlorad.

Djävulen lugnade honom och lovade honom att om han gick med på ett särskilt avtal så skulle han själv på kort tid bygga kyrkan, så som det var tänkt. Mannen hade ju inga pengar och när han hörde den andre tala om ett avtal frågade han:

– Vad vill ni att jag ska ge er? Jag äger ingenting och är i den yttersta nöd och förtvivlan.

Djävulen sade till honom:

– Jag är nöjd och gör arbetet om ni överlämnar er själv åt mig.

Den olycklige mannen såg ingen annan utväg än att överlämna sig åt honom och hoppades att på så vis får resten av pengarna som han hade blivit utlovad. Det blev bestämt att om mannen kunde säga den andres namn när kyrkan var färdig skulle han bli löst från sitt löfte, men om han inte kunde det skulle han tillhöra den andre. Mannen gick med på detta.

Därpå började Djävulen bygga med hjälp av en stor mängd arbetare från sitt land som det gick mycket fort för, en del högg till byggstenarna, andra lade dem på plats, ingen var överflödig, utan alla hade sitt att göra. När mannen såg det och hur fort byggt fortskred kom han i ångest för han förstod nu att han hade blivit förvillad och att han hade gett sig åt Djävulen. Han tänkte på pakten han hade ingått och på att han måste kunna säga namnet för att bli löst från den och insåg med förtvivlan att det inte skulle räcka med att säga att det var Djävulen, utan att denne också hade ett annat namn.

När han såg att kyrkan var nästan färdig gav han sig iväg från staden försjunken i tankar på sitt elände, men när han gick där längs med klipporna hörde han en röst som från en kvinna som tröstade ett gråtande barn och sade:

– Tyst, pojken min, din far (och så nämnde hon namnet) kommer snart och har med sig en sak till dig.

Rösten kom inifrån berget, han såg varken modern eller barnet, men han var uppmärksam och förstod att det egendomliga namn han hörde skulle kunna vara Djävulens. Därför gav han sig glad i hågen tillbaka till staden där han fann kyrkan färdig och Djävulen som begärde det som han hade lovat. Utan att förskräckas kallade mannen honom då vid hans namn, viket harmade Djävulen så att han grep om en av kyrkans pelare för att välta hela byggnaden. Men genom ett gudomligt ingripande förstenades han och förblev orörlig i den ställning som man fortfarande kan se honom i. Häxan hade hört buller och skyndade till med sitt barn och när hon såg vad som hade hänt tog hon tag i en annan pelare för att göra detsamma, men både hon och barnet blev också förstenade i samma ställning som de intog då, och deras själar återvände till helvetet och kyrkan stod kvar, i det skick som Djävulen hade skapt den, tack vare Gud som i sin nåd inte ville att en så vacker kyrka skulle förstöras.

 

Ur boken ”Den franske kammartjänarens resa – minnen från länderna i norr på 1660-talet” (Memoires d’un voyage fati dans les pays septentrionaux en l’an M.D.C.LXIII, 1663) Ingemar Oscarsson, Atlantis förlag, 2013 (sid. 113-115).

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s