Monthly Archives: juli 2017

Blek taggsvamp

Skannad 2

När jag i går kväll, fredagkvällen, efter en dags ihållande regn, kommer hem från en liten skogstur har jag fått en en skaplig svampskörd: karljohan, aspsopp, strävsopp, inte alltför små kantareller, inte blek taggsvamp men väl röd-gul. Då läser jag Bengt af Klintbergs nyutgivna diktbok Blek taggsvamp. Jag gör det med stor glädje, jag både känner igen mig i Bengts svamperfarenheter och överraskas av fina bilder och små tankar. Det är avskalad poesi, enkel och ren, men med stor verkan.

Bengt af Klintberg har tidigare skrivit om äldre folkliga uppfattningar om svamp i essäboken Kuttrasju, som kom ut för snart 20 år sen. Nu gör han dikt av både sin fascination för folkliga föreställningar om svampar och sin egen lust till svampplockning. Många små iakttagelser i essän återkommer i de 25 dikterna, där de flesta handlar om en  svampart. Men här finns också handfasta råd till svamplockare: ”Välj de mindre stigarna som korsas av rötter med blanknötta ryggar.” En dikt handlar om Linné, som hade aversion mot svampar, och Elias Fries, som ägnade sitt liv åt att klassificera och namnge svamparna. Elias Fries föddes förresten i Femsjö, blott några kilometer väster om Sagobygden.

Dikterna är inte bara tänkvärda och sinnliga utan ibland riktigt roliga. Den som upplevt en riktig karljohansommar ler år dikten ägnad denna svamp: ”Underjordiska champagnekorkar flög i tusentals mot markytan.”

I alla tider har författare diktat om blommor och fåglar, nu har också svamparna äntligen fått sin uttolkare.

Per Gustavsson

 

Bengt af Klintberg: Blek taggsvamp. Dikter. Ellerströms 2017.

Lämna en kommentar

Filed under Folktro och traditioner, Litteratur

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.

1 kommentar

by | 16 juli 2017 · 12:34

Sommarens vackraste möte

Långt framför mig i mittsträngens höga gräs på skogsvägen ser jag att någonting röra sig. Jag sitter i bilen. Jag kör långsamt för ganska ofta passerar rådjur eller någon hare över vägen.

Det måste vara en hare där långt borta tänker jag och kör ännu långsammare. Men, kan det vara en liten och en stor hare? Det är något som inte stämmer.

Jag kommer  närmare. Är det möjligen ett litet kid med sin mamma?

Så saktar jag in ytterligare, kommer riktigt nära, och då ser jag. En vuxen trana! lämnar gräset och kliver ner i ena hjulspåret – med världens minsta och sötaste lilla gulröda unge efter sig. Tranan tittar på bilen, vänder sig om och börjar springa. Och efter springer ungen. Oj vad den pinnar på det lilla livet. Det går verkligen undan.

Jag vet ju att tranungar inte blir flygfärdiga förrän i början av hösten så det gäller för de små att fort kunna springa undan för sommarfarligheterna.

Så viker de båda plötsligt av från hjulspåret och springer ner i diket och in i skogen.

Jag tänker just öka farten (jag har en tid att passa) men då, döm om min förvåning, kommer den vuxna tranan tillbaka ut på vägen igen, ställer sig framför bilen och börjar flaxa med de väldiga vingarna. Så vänder hon ryggen till, börjar vaggande springa framför bilen. Ömsom med vingarna hopfällda, ömsom med de vackra vingarna utfällda.

mn-tranor-0-jpgJag blir alldeles tagen av den mäktiga upplevelsen. Av vingarnas skönhet, grått, svart och med den lysande vita halvmånen vid vingknogarna.  Och så stor tranan är på nära håll. Vingspetsarna når från den ena vägkanten till den andra.

När tranan, som jag tänker mig att den säkert tycker, lyckats lura bort mig, det farliga, med sitt avledande spela skadad beteende övergår vaggandet till några haltande hoppsteg och så lyfter hon rakt upp i luften, flyger över bilen och tillbaks till ungen som förhoppningsvis väntar trygg i skogskanten.

Helena Heyman

1 juli 2017 i Tunby på Österlen

helena.heyman@telia.com

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Hurusom enerisrök fördriver ormar och gift och lindrar månadssmärta…

..det var en av lärdomarna som deltagarna i Ljungbyfestivalens sägenresa fick sig till livs. I år gick färden i riktning nordöst från Ljungby, till Östbo härad, och de som stod för berättandet på bussen var två av Sveriges mest kunniga folklorister, nämligen Per Gustavsson och Bengt af Klintberg. Bussen var fullsatt till sista plats.

Första stoppet gjordes vid Träle källa, invid Sörhorja by. Här i bygden lever sägnen om flickan som var dotter till den rike bonden och ynglingen, som var träl på gården. De älskade varandra, men deras kärlek verkade omöjlig. Flickans far lovade dock att de skulle få varandra, men bara om de lyckades att skära säden på föregivna åkrar mellan solens uppgång och nergång under en dag, ett uppdrag som syntes orimligt. Deras kärlek var så stark, de slet i sitt anletes svett hela den heta dagen. De nådde sitt mål och stapplade vid solens nedgång ner till den närbelägna källan för att släcka törsten. Allt det klara, kalla vattnet som de drack, gjorde dock att de båda drabbades av slag och avled. Deras grav återfinns under en sten på höjden intill.

DSC_2025

 Vi färdades utmed sjön Hindsens strand genom ett landskap där gamla ekar sträckte sina knotiga grenar ut över vägen. Då och då kunde vattenspegeln skymtas genom trädridån. Här fick vi höra om Skams önskan att få fler människobarn i sitt våld. Det har han också fått löfte om, men först den dag då alla träd står utan löv. Det sker dock aldrig, ekens och bokens löv sitter alltid kvar ända tills de nya spruckit ut.

Träkorset i Drömminge har stått på sin plats sedan början av 1800-talet. Två bröder älskade samma kvinna. Den ene fick hennes ja. Den andre brodern lade sig i bakhåll, överföll brodern och i slagsmålet som följde, dödade de varandra. Bybor reste korset som ett minne. Det har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Det sägs att korset garanterar att det inte blir ofred i byn. I närheten står också den stora Drömmingeenen, ett stort vård- och läketräd. Enens bär har ett litet kors på varje bär, därför bör man använda det i mat och dryck för att hålla sjukdom borta. Rök från enen fördriver ormar och gift, avkok på ris eller bär botar smärta vid månadsrening. Det hjälper också män som har svårt att låta sitt vatten.

Ett annat stopp gjordes vid Trolle klippa, i närheten av Bor. Här stod vi nedanför en bergvägg, 10-15 m hög och ca 70 m långt. Här bodde trollen. En gång var det en adelsman som på väg till julottan i Voxtorp kom ridande förbi klippan. Då kom det ut en vacker jungfru som bjöd honom att dricka ur ett dryckeshorn. Han blev misstänksam och högg huvudet av henne och mycket riktigt, då syntes det att hon var ett troll. Nu fick han brått därifrån, trollen jagade honom hela vägen till kyrkan, men där var han i säkerhet. Hornet skänkte han till Voxtorp kyrka.

Vi gjorde också en paus vid Rydaholms kyrka och fick höra historien om dess tvillingtorn. Och i församlingshemmet fick vi också dricka det välsignade eftermiddagskaffet, den timliga spisen är nog så viktig. Under transportsträckorna mellan sägenplatserna underhölls vi med fler historier av skilda slag. Ett spännande besök på Eds herrgård fick vi också innan det var dags att styra kosan mot Värnamo och Ljungby igen. Nästan motvilligt lämnade vi berättelsernas värld för att återgå till verkligheten. Berättarrösterna kunde förnimmas långt in i sommarnatten.

DSC_2027

 

2 kommentarer

Filed under Att berätta