Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Under jubileumsåret genomförs i Sagobygden en rad arrangemang som lyfter fram hans gärning. Här på bloggen publicerar vi nu i fyra avsnitt en ingående artikel om Hyltén-Cavallius som sagosamlare. Den har tidigare publicerats i Kronobergs läns hembygdsförbunds tidskrift I Värend och Sunnerbo 2017:4.

Bild_21

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1844. Teckning av J. A. Wetterbergh.

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

I juni 1843 rider Gunnar Olof Hyltén-Cavallius från föräldrahemmet i Vislanda för att besöka släktingar och samla folkminnen. I backstugan Havastuaträan under Ryds Storegård i Agunnaryds socken möter han änkan Cajsa Andersdotter (1792-1857), Halta-Kajsa, som med sina tre döttrar nyligen flyttat till stugan. Det är trångt i den lilla stugan, för där bor också Martha Samuelsdotter med man och sju barn. Gunnar Olof lyssnar på de båda kvinnornas berättelser och tecknar upp sägner och gåtor. Han fängslas av Halta-Kajsas berättelser och kom att besöka henne flera gånger under de följande åren och 1848 tog han med henne till hemmet i Stockholm som barnpiga. I sin självbiografi Ur mitt framfarna lif ger den åldrande Hyltén-Cavallius en bild av mötet med Halta-Kajsa:

Denna bekantskap var för mig ovärderlig; ty jag har under hela mitt lif aldrig träffat en qvinna med rikare poetisk uppfattning än denna obemärkta qvinna ur folket. Hon egde i sitt minne en outtömlig skatt af gamla visor, sagor och sägner, och var in i vår tid en lefvande typ ur vår skogsbygds längst försvunna medeltid. Jag egnade och all min till buds stående ledighet åt studiet af denna rikt begåfvade varelse, och då hennes traditionela förråder syntes outtömliga, tog jag henne framdeles såsom barnpiga i mitt hus i Stockholm. Mycket af hvad jag forskat har jag lärt af henne, och jag tycker mig ännu ofta hos min äldsta dotter Anna igenkänna känslostämningar och uppfattningssätt, lånade från den fromma qvinna, som skötte hennes barndom.

”O, vilken fröjd!”

Gunnar Olof var 25 år vid det här mötet, som fick en så stor betydelse för hans författarskap. Men redan som 17-åring i mars 1837 inträffade en händelse, som kom att få en avgörande betydelse för hans livsinriktning. Han fick i sin hand Erik Gustaf Geijers och Arvid August Afzelius´ samling Svenska folkvisor som de gav ut 1814-16. ”Den känslans innerlighet, som genomgår denna gamla poesi, grep mig med förunderlig makt.”, skriver han i sina minnen, och frågade sig om det ännu inte fanns tid att ta tillvara traditioner som går tillbaka på en gammal svensk kultur. De följande somrarna gör ynglingen arkeologiska utgrävningar i sin hembygd och samlar flitigt in folksagor. äventyr, gåtor, ordspråk, dialektord, sägner och visor. I sina minnen utbrister författaren när han ser tillbaka på sin ungdom:

O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande af kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var! Äfventyr på äfventyr, lust och lekar, glada jagter i den gröna skogen och vid den blåa insjön, muntra samspråk med ”Moran” i den gamla sparrastugan och med unga täcka bondflickor ute på ängen, brottning och kamplekar med bonddrängarne, sång och fina baler på herrgårdarna ömsom med felalekar och midsommardans ute i bygden; och emellan allt detta en rikedom av forntidsbilder, mossiga bautastenar, gamla jordfynd, sagor, sägner, riddarevisor och medeltidskyrkor. I sanning, ju mer jag blickar tillbaka, desto bättre finner jag, att jag haft en afundsvärd ungdom, att icke säga ett afundsvärdt lif; och för så vidt en fortsatt kamp och en oändlig rikedom på friska, vexlande intryck kan kallas lycka, lära väl få menniskor ha varit så lyckliga som jag varit det.

Hembygden var det nav som Hyltén-Cavallius fornforskning rörde sig kring. Som vuxen bevarade han starka minnen av hur han som mycket liten fått följa med fadern till julottan, där hundratals bloss lyste i nattmörkret, och modern till ystamöten, där det lektes och sjöngs hela natten. Genom modern hörde Gunnar Olof till den gamla prästsläkten i Vislanda som har skildrats av släktingen Samuel Ödman i den klassiska Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830. Ödman beskriver ostmötet som en av tre stora folkfester, bredvid julen och humlekvällarna. Livfullt skildrar han hur alla människor på prästgården deltog i humleplockningen och hur det berättades: ”Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling.” När en slutade sin berättelse, började den som satt intill. Både fantastiska undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner berättades. Skildringen avser 1760-talet men visar hur levande berättartraditionen var i Vislandabygden kring 1800. Det understryks av Hyltén-Cavallius som berättar hur han som liten hört människor i sin omgivning berätta om möten både med skogsnuvan och näcken, och hur folk hört gastar ropa i natten.

Den nyromantiska idérörelsen

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius möte med den muntliga berättartraditionen i hembygden och människors levnadssätt och seder, som han menade bevarade ålderdomliga kulturdrag, måste också ses i ett större perspektiv, den framväxande nyromantiska rörelsen under 1800-talets första hälft. Ynglingen Gunnar Olof växte upp i en tid präglad av intresse för folkets diktning. Folket det var bönderna eller med ett annat ord allmogen. Folkets enkla rena levnadssätt med rötter lång tillbaka i Sveriges historia ställdes som kontrast mot den internationellt präglade och förkonstlade högreståndskulturen.

Napoleonkrigen hade på kontinenten väckt nationella stämningar som i Sverige förstärktes  av förlusten av Finland. En rörelse för skandinavisk enhet växte fram. Nationalismen anknöt till stormaktstidens historieskrivning, där fornminnen och gamla berättelser användes för att framhäva Sveriges ärorika förflutna. Ett exempel från Hyltén-Cavallius egen hembygd var Petter Rudebecks storvulna beskrivning av det gamla smålandet Wärend med rötter både i fornnordisk och antik diktning.

Ett uttryck för den nygamla idéströmningen var Götiska förbundet som grundades 1811. Föreningen verkade för en fosterländsk och moralisk väckelse och syftade till att ge tillbaka Sverige dess självkänsla. På programmet stod att ”återuppliva de gamla göters frihetskänsla, mannamod och redliga sinne”. En Göts väsen skulle vara enkelt och oförställt och präglas av pliktuppfyllelse och självförsakelse. Erik Gustaf Geijer publicerades i det första häftet av förbundets tidskrift Iduna sin dikt Manhem, som inleds med orden: ”Det var en tid det bodde uti Norden, en storsint ätt, beredd för fred som krig. Då, ingens slav och ingens herre vorden, var odalbonden var en man för sig.” I dikten Odalbonden, som också trycktes i tidskriftens första häfte, tecknar Geijer denna idealgestalt som en garant för landets fortbestånd. I Götiska förbundet samlades författare, språkmän, präster, lärare och fornforskare som alla var besjälade av forskning i de gamla Göternas hävder, både diktning och arkeologiska lämningar.

Den var i den andan Hyltén-Cavallius beslöt att tillsammans med sin vän George Stephens ge ut en samling med svenska folksagor. 1843 tecknade de kontrakt med bokhandlare Bohlin. Hyltén-Cavallius bad fadern Carl Fredrik Cavallius om hjälp med sagor från den småländska hembygden.  På sonens begäran svarade prosten:

Sagornas tid är nära förfluten. Skada att jag i min barndom icke kom att tänka på att sådant en gång kunde bli begärligt. Jag har hört många hundrade, men nu minnes jag dem icke mer.

Trots sin reservation lyckades fadern förse sonen med ett stort antal sagor nedskrivna av sagesmän i bygden, bland dem Mickel i Långhult och Sven Sederström, två portalgestalter inom folkdiktningen i Sverige. Prosten skickade också 45 egenhändigt upptecknade sagor och sägner till sonen. I ett brev uppgav han kortfattat sina sagespersoner, såsom ”fru Svenssons piga” och ”lille Jösse”. I ett annat brev beklagade prosten sig över att han inte hunnit läsa de böcker som sonen skickat:

Du undrar troligen, hvad som kunnat hindra? Vet då: jag fick rätt på en gräbba, som kunde flere sagor och att uppteckna dem har desse senaste dagar varit min enda sysselsättning. … Du måste skynda att säga mig, om du vill ha mera sådant. Här finnas ännu flera gräbbor, som kunna sagor. Jag har funnit, att det är isynnerhet qvinnorna, till hvilka man i detta afseende måste hålla sig. Männens pusslustigheter passa troligen ej.

De 45 berättelser som Carl Fredrik Cavallius sände till sin son i Stockholm genomsyras av prostens egen röst. Han lyssnade på »gräbborna« och med sina egna sagoupplevelser från barndomen i minnet, utformade han sedan sagorna så som han tyckte att de skulle vara. Sagorna blir till små predikningar där prosten tar fasta på sagornas uppfostrande och sedelärande innehåll. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om insamlingsarbetet i Stockholm och om utgivningen av Sveriges första sagosamling.

Annonser

2 kommentarer

Under Att berätta

2 svar till “Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

  1. Anonym

    hej.tycker nog att mannen i fråga har fått tillräckligt med uppmärksamhet det sista århundradet,eller? hur har vi det med våsr tids ”Gunnar Hylten..?

  2. De flesta svenskar vet vilka Bröderna Grimm var. Går du ut på gatan och frågar de du möter vem Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var så tror jag inte att du får så många svar utom ett stort frågetecken. Jag tycker det är värt att lyfta fram de sagor som har berättats i muntlig tradition i vårt land.
    Vad har du själv för tankar kring vår tids GOHC?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s